När klassen är ett hinder för att lyckas

Efter det att jag läste om det märkliga i att våga avslöja vad man tjänar och hur lönen på en rad olika sätt påverkar hur man blir bemött av människor runt om kring sig, så har jag funderat en hel del om hur klasstillhörigheten är ett hinder för människor att lyckas.

För att först klargöra frågan om vad en hög lön innebär så är det,  i motsats till vad man möjligtvis kan få för sig innan man själv är personen med den höga lönen, inte något som skänker lycka till livet i den bemärkelse. Den ger en trygghet och större en flexibilitet, men inte personlig lycka. Ganska självklart, men värt att poängtera.

Att ha växt upp i arbetarklass i västgötska textilbygder i 70-talets Sverige var på många sätt en tillvaro som säkert gav goda förutsättningar. Men arbetarklassens fundament innehåller även en märkligt inbyggd missunnsamhet mot människor som på olika sätt lyckas. Det handlade om att vara sådär lagom som vi bara kan nedvärdera oss att vara i Sverige. Uppmuntrande ord var sällsynta, om de ens existerade alls i mitt hem.Orden jag älskar dig fick jag aldrig höra under min uppväxt. Första gången någon uttryckte dessa ord till mig var det år jag fyllde 22.

Jag skulle vilja påstå att allt det som jag personligen lyckades uppnå under mina 30 första inte på något vis skedde med stöd från min mamma och pappa. Orsakerna till detta är flera och komplicerade, men det är kalla fakta. Det stöd som fanns fick jag från andra personer i min närhet, som fortfarande är de som står mig allra närmast vid sidan om min egen lilla familj, och som gav mig den trygghet och det syre som krävdes för att inte kvävas.

De drömmar jag hade handlade inte om något storslaget. Det var redan i mycket unga år, så tidigt som i 8-årsåldern, lugn och och ro i ett eget boende med egna saker och egna pengar som gjorde mig exakt så trygg, både ekonomiskt och mentalt, som jag är idag. Att det var exakt detta hade jag självfallet inte räknat ut då, men i efterhand är det enkelt att koppla samman det hela.

Sedan är det i sig skrämmande att tänka tillbaka på att som 8-åring ha suttit och ritat sina egna hus, med rum och allt, som har inretts med möbler och annat via kataloger från Ellos, Haléns och andra postorderkataloger genom långa listor över allt som jag skulle ha mitt eget boende.

En period, efter att ha sett ett barnprogram om en flicka som rymde hemifrån och bodde i en båt, så var jag helt inne på och planerade för att själv bo i en båt. På det spåret fortsatte mina drömmar att se ut.

Allt av det jag beskriver kan tyckas inte ha med någon klasstillhörighet att göra, långt därifrån, men på något vis finns det ändå kopplingar till klass som definitivt inte underlättade på något vis.

Arbetarklass med lillebrorskomplex. Arbetarklass med kraftiga problem att hantera sprit. Arbetarklass med stora problem att erkänna storheten i en person man själv stod nära.

För arbetarklass innebär att i grunden vara misstänksam mot någon som lyckas i livet och därmed så saknas också förmågan att uppmuntra andra människor att lyckas.

Jag känner stolthet över en sargad barndom, som i jämförelse med många andra sannolikt var lindrig, men likväl min sargade barndom och fundamentet för mitt fortsatta liv. Stoltheten handlar inte om vad som blev tvunget att genomlida, utan på vilket sätt och med vilket resultat, jag successivt har format mitt eget liv.

Dom gudar, som jag tidigt i livet slutade tro existera, ska i sin inbillningsvärld veta att det det inte varit någon spikrak väg till personlig framgång. Men där jag står idag, och det jag har lyckats med, är något som jag skulle vilja påstå är ett liv som har uppfyllt de flesta av alla mina tysta drömmar under de tuffa uppväxtåren.