Är du kvar när jag behöver dig?

Min äldsta dotter, 4 år gammal och smart som få, lever med
den för ett barn fullkomligt självklara bilden att hon ska bli lika
stor som mamma och pappa och att hon ska leva tillsammans med oss i
hela sitt liv även när hon blir vuxen. Något annat existerar inte. Hon
ska göra allt som vuxna gör, men hon ska göra det med oss.

Någonstans
är det säkerligen ett gott betyg så länge ett barn i den åldern, och
några år ytterligare framåt, verkligen har en önskan om att föräldrarna
är det bästa alternativet. Alternativet med ett barn som inte vill det
i den åldern är misär och katastrof.

När jag och min fru i
veckan firade vår 5-åriga bröllopsdag så konstaterade vi att det inte
funnits någonting att kalla kris under våra 7 år tillsammans. Det har
varit jobbigt på olika vis, men aldrig någon kris. Vi kom även fram
till att den allra största förändringen, alldeles glasklart egentligen,
är livet utan och med barn och hur låst och bunden man blir under de
här första åren. Spontanitet och utrymme att göra saker för sig själv
har minskat radikalt, något som jag som alltid har varit lite ensamvarg
kan sakna ganska mycket emellanåt.

Vid sidan om att det är mer
låst så är det fullkomligt fascinerande att se hur mycket ens barn lär
sig och hur smarta dom ändå är. Med en 4-åring i huset går det inte
längre att prata om någonting utan att iskallt antingen räkna med
följdfrågor direkt eller att det kommer en fundering strax innan hon
somnar på kvällen. Det mest intressanta är hur hon snappar upp det
svenska språket och använder ord i dess rätta element och i korrekt
böjning i princip med en gång. Hur hon präglas av oss i hur vi pratar,
hur vi beteer oss och vad vi säger.

Som om inte detta vore nog så har vi en 1,5-åring som i sin tur
fullkomligt har anammat sin storasyster och gör nästan allt precis som
hon gör.

Mymlan skriver om rädslan för att dö när barnen är små, men att den rädslan är mycket mindre nu när hon är förvissad om att hon har gjort vad hon kan:

"Mina barn är stora nu. Jag har gjort vad jag kan. Mitt bästa.
Funnits för dem, i alla väder. Inte alltid hel, men alltid där. Om jag
dör i morgon så kommer de ändå att minnas. Mina oönskade råd. Mitt
tjat. Kanske mina kramar. Hur min mat smakade. De kommer att någonstans
långt därinne vara präglade av mina värderingar. Och jag tror att dom
vet att jag älskar dem.

Dom är färdiga.

Det skrämmer mig om möjligt ännu mer än tanken på att dö ifrån dem.
Det jag inte gjort fram till idag, det kan jag inte heller göra.

Jag är inte oumbärlig längre."

Det kanske är så det blir. Rädslorna i livet finns där hela tiden
men orsakerna till dessa varierar över tid och anpassar sig på något
förskräckligt finurligt sätt efter omgivningens egna förutsättningar.

Jag brukar säga till min 4-åriga dotter, oftast i samband
med att hon lägger sig på kvällen och jag ska sitta hos henne en stund,
att jag alltid kommer att finnas där för henne och hjälpa till med allt
som står i min makt. Att jag älskar henne och att jag är så stolt över
hur duktig hon är bara hon inte gnäller så förbenat hela tiden. Jag har
själv mina begränsningar. Inte gränser, men begränsningar som jag i min
roll som pappa tvingas och triggas till att hela tiden skjuta framåt –
för mina barns skull och för att dom ska få uppleva så mycket som
möjligt av de bitar som jag själv inte riktigt fick.

Jag kan se min dotters enormt jobbiga känslor när hon på
förskolans dag inte vågar att ställa sig ensam med dom andra barnen och
sjunga alla de där sångerna som hon kan utantill och som hon har
sjungit för oss hemma i flera veckor.

Hon vill men hon vågar inte riktigt och
jag känner så väl igen mig i att kunna och vilja men inte våga. Jag vill hjälpa henne att växa upp till någon som kan, vill och vågar göra allt det som har tagit mig själv så mycket onödig kraft.

Andra som bloggar om förhållandet till sina barn och döden är Klaus Beiersdorf och Marcus Birro.