Då jag var en av dom andra

Brunchrapporten i P3 håller en specialsändning på måndag där de vill att vi ska berätta när vi kände att vi tillhörde dom andra. Att berätta om när man har varit en av dom andra, de som inte tillhör alla andra, är egentligen inte speciellt svårt för mig att göra. 

Jag kände mig länge som en av dom andra hela tiden. En som inte riktigt passade in, något som fortfarande kan göra sig påminnt emellanåt. Orsaker och anledningar till detta är många. Dessa lämnar jag därhän och ska istället försöka beskriva några olika sammanhang jag just har känt mig som dom andra.

Jag växte upp i ett litet samhälle och där befann jag mig i princip hela tiden till den dag det var dags att börja förskolan. I byn fanns ingen annan som var lika gammal som jag. Alla skolkamrater bodde i andra samhällen som var större och hade sina kompisar med sig redan från början. Jag åkte hem från skolan till byn där ingen annan var lika gammal som jag. Väl där hade jag kompisar som jag lekte med och där kan jag egentligen inte säga att jag kände mig som dom andra. Men i skolan var jag en av dom andra under alla långa år från förskolan till nian. Så kände jag mig, men så var det sannolikt inte i praktiken. Jag umgicks i skolan med många av dom som ansågs coolast i klassen. Faktiskt ganska många av dessa. Dom såg sannolikt inte mig som någon av dom andra utan som någon som tillhörde och tillförde något. Problemet var att jag inte förstod detta och att jag inte bodde där alla andra bodde. Att skapa relationer utanför skolan var därför svårt och bidrog säkert till att jag fortsatte känna mig som dom andra. Jag fanns nästan alltid med där i kanten av de coolaste.

Jag blev bjuden på partyn med de coola gänget, men kände mig mest som den sista inbjudna som tagits till nåder från gänget med andra som tillhörde dom andra. Jag kände mig hela tiden som om jag var med i sammanhang på nåder och detta ledde ofta till att jag drog mig undan istället för att ta ett steg framåt och ta en plats på riktigt även i mitt eget huvud.

Jag slutade spela fotboll när jag var 13 år av den anledningen. Det var inte så att jag var någon stor talang på något vis. Jag var en medelmåtta, men ändå alltid med trots att jag kände mig som en av dom andra som egentligen borde sitta på bänken och mest fick spela för att någon tyckte synd om mig. Omständigheter hemma gjorde det inte lättare när exempelvis körningar till och från träningar och matcher hela tiden kändes som ett frågetecken som ofta löstes på nåder av andra vänliga själar än de som egentligen borde ha fixat saken. Jag hade sannolikt slutat spela fotboll ändå, men på grund av att jag kände mig som dom andra skedde det ett antal år tidigare än om den begränsade talangen istället hade fått avgöra saken. 

Sedan finns det säkert saker som har varit bra med att känna sig som dom andra. Jag tror att det i hög grad har bidragit till att jag har varit en egen individ som genom vått och torrt har haft förmågan att klara mig själv. Min tillhörighet till dom andra gjorde tidigt att jag kände mig tvungen att kunna hantera det på det viset. Att i viss mån vara ensamvarg är inte enbart av ondo.

Den stora vändpunkten i mitt liv, när jag kunde släppa det där oket och inte tro att alla såg mig som märklig, var när jag började i gymnasiet. Inte heller där kände jag någon enda själ. Den stora skillnaden var att där var det något positivt. Ingen visste något om mig och jag kunde själv styra bilden av mig och successivt låta detta höja mitt självförtroende och nästan på riktigt känna mig som en i gänget.

Egentligen tror jag inte att det var omgivningen som gjorde att jag förändrade min syn på var jag hörde hemma. Det var det vita bladet som uppenbarade sig, där på Tingsholmsgymnasiet, som gjorde att jag kunde förändra min egen självbild för att jag inbillade mig att alla andra där inte sorterade in mig i det facket som jag hela tiden innan fått för mig att de hade gjort fram tills dess.

Jag har aldrig känt mig mobbad. Jag har bara känt mig som dom andra. Jag har hellre iakttagit på avstånd än stått där i centrum i strålkastarljuset. På gott och på ont. Då mest på ont. Nu mest på gott.

Det finns många orsaker till att man känner sig som dom andra, men i grunden handlar det om att redan från början lära sig att lira det sociala spelet. Det går inte att hoppa in i den matchen när alla andra redan har övat i 6 år och tro att det ska gå att glida in där på en räkmacka och bara känna sig bekväm med detta. Det räcker inte att umgås någon gång då och då med föräldrarnas kompisars barn eller grannens barn som man egentligen inte har mer gemensamt med än att de råkar bo där de gör.

Det handlar om att lära sig att ta för sig och dela med sig både verbalt och i handling redan från tidig ålder för att inte tvingas leva upp med ett social handikapp som i bästa fall kan repareras på ett hyfsat sätt under resans gång, men som i värsta fall blir ett ok som man aldrig lyckas slänga av sig i livet.

Jag har gjort det och känner mig nu för tiden sällan som någon av dom andra.

Andra som har bloggat i detta ämne inför måndagens Brunchrapporten special - Om dom andra, sex timmar radio om intolerans,
främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj
kl 10.02-16.00, är ännu så länge Mymlan och Julia Skott.