Mitt ynkliga liv på randen till det nya millenniet

Jag läser mina gamla anteckningar från 1998-1999. Åren när ett brustet förhållande var ett uppvaknande i mitt liv.

Inser hur ynklig och patetisk jag var. Samtidigt är det kanske precis vad som behövs i sådana stunder.

Det är beskrivningar av saknad, nya inbillade kärlekar och fylla i en salig och frustrerad blandning. I allt detta kan jag ändå se början på den förändring som inleddes med en stor kris som jag trodde mig knappt klara av från början.

Det är uppblåsta beskrivningar av "mitt nya starka jag" i brev som postats till min före detta och jag skäms och rodnar nästan när jag läser det idag. Det är tydligt hur jag försöker övertyga och övertala om att bli tagen tillbaka.

Detta är jag extremt lycklig över att jag inte lyckades med då. Inte ens för en kort tid.

Det hade inte lett till något gott utan sannolikt resulterat i än mer psykiskt lidande längre fram med följder som kanske inte alls hade fått en så bra utgång som 1998 och 1999 visade ha för 2001 och 2002.

Att förlora tilltron till någon jag en gång har älskat och gjort allt i sin makt, för att hjälpa upp på egna fötter för att sedan vara så förblindad att jag inte såg att kärlek och gemensamhet försvann, smärtade enormt mycket.

Att lyckas övervinna den smärtan, trots denna ynklighet och genom att vara en smula patetisk, och våga tro på möjligheten att återigen öppna sitt liv för någon annan är värd all den smärtan.

I alla fall inbillar jag mig det i efterhand