Det blyga barnets för- och nackdelar

Jag är säkert en av alla som de senaste åren hängt på tåget
och ställt mig bakom hur viktigt det är att ett barn får rätt
möjligheter att bli tillräckligt sociala för vad som krävs i dagens
samhälle.

Dock är det så att det inte på något vis innebär att
man ska pusha sina blyga barn in i vilka saker som helst, som de inte
vågar, bara för att "öva" upp deras förmåga att inte vara blyga.

Blyghet är mycket riktigt
även en styrka som rätt använd kan skapa framtida fördelar i livet om
förutsättningarna i övrigt används på rätt sätt. Jag var själv, av en
rad olika orsaker, ett barn som var blygt i alla sammanhang som hamnade
utanför den vardagliga miljön. Detta har varit ett problem för mig
långt in i livet och orsakerna är flera och återfinns i bristen att
inte pushas på rätt sätt utan istället pressas vid fel tillfällen.
Eller kanske varken pushas eller pressas.

Man blir den man blir som vuxen baserat på så många olika delar i
uppväxten. Att vara just blyg och i alla sammanhang kolla in läget
minst ett par-tre gånger innan man själv agerar är just då något som
frestar på både självförtroendet och annat men som senare i livet
istället kan kasseras in som en tillgång när att ha koll istället är
något som skapar trovärdighet.

Det i sin tur gör att självförtroendet höjs och de sociala
sammanhangen blir inte längre lika avskräckande. Det ena leder till det
andra och till slut är avståndet, som tidigare kändes helt omöjligt att
nå ikapp, inte längre så stort eller kanske helt utraderat.

Det är inte lätt att som förälder välja när man pushar och
när man pressar sitt barn. Det blir självfallet fel då och då. men om
grundinställningen är att ens barn ska få växa upp med verktygslådan
för att alldeles oavsett blyghet eller inte få lära sig hur man ska
bete sig mot andra människor, att det inte är farligt att prata inför
och med andra människor och klara av att hantera både tillfälliga
kontakter och varaktiga vänskapsrelationer på ett bra sätt, så har man gjort vad som är rimligt.

Jag är ingen expert på detta. Jag kan se alldeles för mycket av
min egen blyghet som barn i mina egna barn och låter dom då istället
slippa undan när jag egentligen skulle pushat lite grann extra. Min fru
är så mycket bättre på detta och hon har inte heller haft blygheten på
samma vis som jag har haft och hon är dessutom i grunden mycket bättre
på att veta hur man ska agera i sociala sammanhang än vad jag har med
mig. Jag har lärt mig men det är fortfarande så att jag inte känner mig
bekväm i situationen.

Ren teoretiskt så borde vi tillsammans ha det som behövs för att ge våra barn den där verktygslådan så komplett som nu är möjlig – en kombination av blyghet och eftertänksamhet blandat med öppenhet och spontanitet. Sen ska ju det, tillsammans med alla andra faktorer, göras också.

Avslutningsvis är det faktiskt så att internet och alla sociala medier har öppnat helt nya möjligheter för blyga människor att skapa sig en plattform och ta del av det sociala livet på ett helt annat sätt än vad som var möjligt för bara ett decennium sedan. Det är inte någon fullständig lösning för den blyge, men det är en bra bit på vägen och, återigen, det ena ger det andra, självförtroendet höjs och kanske kan ändå den digitala plattformen lyfta dig till ett annat liv med mindre blyghet och ett störra socialt liv.