Mitt personliga 00-tal i backspegeln

Att det redan har gått 10 år sedan millennium-hysterin och den där nyårsaftonen och festen i min bror Magnus lägenhet i Rånnaväg känns märkligt. Samtidigt så har det, när jag tänker igenom vad som faktiskt har skett i mitt liv på 10 år, hänt ofantligt mycket och där nästan allt har varit positivt.

Jag försöker mig här på att minnas åren under 00-talet, från slutet av 90-talet och till nu, och jag gör det år för år:

2000

Millenniet inleddes med en iskall nyår och fortsatt liv som ensam på Alideberg i Borås där jag fortfarande bodde kvar i den lägenhet som varit min och den förra flickvännens gemensamma bostad under ett par år 96-98 innan vi bröt upp.

Det var inget fel på lägenheten i sig. Fantastisk utsikt från åttonde våningen och en helt okej hyra. Men något sa mig ändå att det var dags att skaffa en egen ny bostad igen. En lägenhet som inte bar några spår som framkallade sentimentala tankar och orimliga förhoppningar som inte förde något gott med sig.

Min nya bostad i Borås låg inte på åttonde våningen utan var istället belägen på markplan med utsikt över mitt jobb. Det var 150 meter från dörr till dörr och jag trivdes verkligen med detta skifte som skedde under en period när väldigt många positiva saker hände i mitt jobb. Sedan hösten 1999 hade jag haft ansvar för en del av lagret på Johan Skoglund AB, som senare blev Kwintet Corporate Wear och nu heter Indiform, och från augusti 2000 blev jag officiellt lagerchef för alla lagerdelar.

Det var en stor omställning att gå från en i gänget till att faktiskt vara deras chef. Det fanns en som inte klarade av detta utan istället ansåg sig själv vara den bäst lämpade för jobbet. Han var min bäste vän på den tiden, men hans beteende, när han inte kunde acceptera att mycket snack inte gav honom det jobbet som han trodde sig ha i en liten ask, gjorde att vi ganska snabbt gled ifrån varandra. Han tog första bästa chans att sticka till ett annat jobb och det var med facit i hand det bästa som kunde hända mig i min roll som ny lagerchef. Hans attityd hade annars blivit en mycket svår belastning för mig.

Den här sommaren passade jag på att fylla 30 år. Jag hade inte någon 30-årskris i den bemärkelsen. Kanske försvann den in i allt annat jobbigt efter det kraschade förhållandet. Men på kvällen, efter det att mina födelsedagsgäster hade åkt hem, satt jag där ensam i min nya lägenhet och kände mig extremt ensam och miserabel.

I slutet av sommaren åkte jag och Tobias till Rhodos och tillbringade en vecka på dessa bargata och Grabbarna Grus

2001

Ett år som jag ärligt inte minns för sådär speciellt många personliga händelser. Jag var på Kos tillsammans med Tobias och jag jobbade precis lika mycket som åren dessförinnan. 

Året avslutades…

2002

…och inleddes i kollektiv misär på Stenungsbaden där jag, och min vapenbroder vid den här tiden Tobias, trodde att det var dags att bryta mönster och ta oss ut ur singelträsket. Det gick sådär och istället satt vi där som två tragiska figurer och tyckte synd om oss själva. Hur patetiskt vårt sökande och trånande efter den rätta verkligen var
och att det fan var dags för oss att skärpa till oss rejält. Inget
uttalat nyårslöfte men ändå en brytpunkt som när det nya året 2002 var
slut hade resulterat i att vi båda hade ett helt annat liv.

En dryg vecka in på det nya året kom ytterligare en brytpunkt som förändrade förutsättningarna för mycket och satte en punkt för något som varit en oroshärd i tillvaron hela mitt liv. Min pappa dog tidigt på morgonen den 9 januari några månader innan han skulle fylla 72 år. Det var ett snabbt och smärtfritt slut på ett liv som den andra halvan av livet bestått av en personlig kamp och en påverkan på hela sin omgivning.

För min del fortsatte vintern med en kombination av jobb, träning och festande. Livet som singel tedde sig allt mer desperat och jag började nog inbilla mig själv, och ställa in mig på, att jag skulle leva mitt liv ensam och utan barn. Det var nog bäst så helt enkelt.

En av alla dessa gånger, när jag fortfarande tränade (!), så följdes mitt och Daniels gymbesök av en after work där även Glenn var med. Det var jag, Daniel och Glenn på Brasseriet i Borås en skön april-fredag våren 2002. Vid bordet intill satte sig efter ett tag tre tjejer. Efter ytterligare en stund råkade en av dom slita sönder sitt pärlhalsband så att pärlorna flög över golvet. Som den gentleman Daniel är så kastade han sig ner för att hjälpa till att plocka upp dessa pärlor. Det gjorde inte jag.

Istället började jag prata med hon som satt närmast mig. Katrin Hansson hette hon då. Katrin Kjellberg heter hon idag och det var där och då som nästa steg i mitt positiva 00-tal togs.

Jag kände min svärmor och min frus båda systrar innan jag kände
eller hade träffat Katrin. Vi hade jobbat tillsammans på samma företag
under flera år och jag hade bara hört talas om den tredje systern som
far och flög runt till Australien och hoppade fallskärm överallt där
det fanns ett flygplan ledigt.

Hon
fattade före mig vem jag var och att jag kände nästan hela hennes
familj. Den kvällen blev speciell och även om jag då, under de kommande
veckorna, inte vågade tro fullt ut på kärleken så visade det sig att
jag kunde slappna av och faktiskt tillåta mig att älska någon utan att
vara rädd för att bli sviken igen.

Efter tre veckor bodde vi i princip ihop. Efter 2,5 månad bodde vi
definitivt ihop och efter 4 månader flyttade vi in i vår första gemensamma
lägenhet.

2003

Det var ett liv i harmoni som hade infunnit sig. I början av året pratade jag och Katrin om att spara pengar för att om några år, kanske 4-5, kunna köpa ett hus.

På valborgsmässoafton fick vi tillträde till vårt hus i Aplared.

Det var ett hus som vi hade stora planer för och som också genomgick en förvandlning från 70-talshus till vårt eget under de kommande fem åren. Många och långa och storslagna renoveringar tog, även om det var inspirerande, ut sin kraft.

Under hösten började vi att skoja om att gifta oss och att detta skulle ske i hemlighet. Först var det nog mest snack, men sedan blev planerna för detta mer konkreta.

2004

Våra bröllopsplaner intensifierades under vintern och planen blev till slut klar. Vi skulle resa till USA och var där under en månads tid när först en förlovning skulle ske i New York och sedan ett bröllop i öknen utanför Las Vegas.

Planerna klaffade perfekt och efter den första halvan tillbringade vi resterande tid i fantastiska Kalifornien. Efter vår hemkomst hade vi en fest för inbjudna vänner som ville fira vårt äktenskap som vi lurat dom på.

En annan plan efter vår resa var att vi skulle försöka att skaffa barn. Det visade sig inte vara en alltför svårt uppgift om man säger så. Redan nån gång i början av juli började en lång väntan med mycket planering och annat.

Strax efter vårt bröllop och vår efterföljande fest inträffade det sorgliga att mina bror och hans tjej förlorade sitt första barn strax innan födseln. Detta var något som påverkade oss själva under hela vår väntan på det första barnet.

Det här året skedde även båda de två kollektiva fyllorna som jag och min fru har delat. Den ena var på Manhattan där vi helt livsfarligt söp oss dyngraka på Cosmpolitan och annat gott innan vi skulle hitta hem till vårt hotell.

Det andra tillfället var hemma i vårt hus i Aplared där vi började med en god middag med vin. Fortsatte med mer vin och mer vin och… Vi vaknade nästa morgon med kläder utspridda i hela huset och utslängda toapappersrullar. Synen av två nakna människor som kastade toapappersrullar efter varandra hade varit extremt intressant att ha sett.

2005

Detta var året när jag började blogga, något som vid sidan om alla

Vår väntan på vårt första barn blev en seg historia. Det gick till slut mer än två veckor över tiden innan Nora Linnea Kjellberg den 14 april fick se världen med sina stora ögon. Det var ett dramatiskt slut på förlossningen när hon kom ut och inte andades utan fick föras bort direkt från rummet. Det tog inte lång tid, men det var minuter som fick mig att sväva bort i tankar som inte var nådiga.

 080617-nora-linnea-kjellberg

Att ha blivit pappa är den enskilt största förändringen av alla under hela detta decennium. Det är även en massa andra fantastiska saker som har hänt, men ingen enskild sak har gjort så stor skillnad i hur livet fortsätter att levas med allt ansvar och alla plikter som inte går att bortse ifrån.

Från september påbörjade jag min föräldraledighet när jag var hemma ett par dagar i veckan under hela hösten och fram till mars 2006.

Min bloggsammanfattning av 2005

2006

Ett år där stora förändringar på mitt jobb gjorde det till en orolig tid för mig och många andra innan vi någorlunda visste vad som gällde. Vad som verkligen gäller verkar det företaget fortfarande inte göra.

Nora fyllde ett år och lärde sig att gå dagen efter 1-årsdagen.

Mot slutet av detta år hade mina ovilja och mina funderingar kring att skaffa ett barn till lagt sig. Vi skulle nog göra ett försök till…

2007

Det tog inte många försök innan vi kunde konstatera att det var ytterligare ett barn på väg till oss. Väntan på den nya tjejen var betydligt mer nervig än när vi ovetande väntade på Nora och inte insåg vad som kunde ske ända in i slutet av en förlossning.

Den här gången ställde vi hårda krav på att inte tvingas gå över en lång tid. Istället blev det igångsättning på dagen när hon var beräknad och det gick mycket bra. Milla Judit Kjellberg föddes den 11 oktober. Samtidigt med att denna fantastiska nya lilla tjej föddes fanns min mormor, mycket svårt sjuk, på samma sjukhus några våningar längre upp.

Min mormor var den första person vid sidan om sjukhuspersonalen som fick se Milla. Några veckor senare avled min mormor. Om detta möte mellan livet och döden skrev jag förra hösten en text.

 IMG_5088
Tidigare under året hade en annan mycket jobbig process pågått där förtvivlan blandades med visst hopp, men där det till slut inte fanns något att göra åt det fruktansvärda faktum att min arbetskamrat Anders, han som var den första person jag anställde som lagerchef, till slut fick ge upp sin kamp emot cancern bara 27 år gammal.

Trots att både min pappa, min mormor och min brors lilla ofödda barn har dött under 00-talet så är det här det som har varit allra mest jobbigt. Det pågick under en så lång tid, där just hoppet och förtvivlan blandades om, och man ska helt enkelt inte dö när man är i den åldern. Det trodde, eller kanske inbillade sig, Anders själv in i det sista. Men inte ens han kunde få leva det liv som han hade insett fanns att leva.

Under hösten var jag långledig, från veckan innan Milla föddes fram till början av december, för att den nya stora familjen skulle få en så bra start som möjligt.

2008

Om det har hänt mycket under tidigare år på 00-talet så är det ingenting emot vad som var fallet förra året.

I tur och ordning handlade det om att jag fick nytt jobb i Göteborg, vi hittade ett nytt hus i Bollebygd, vi sålde vårt genomrenoverade hus i Aplared, jag började jobba i Göteborg, vi flyttade till Bollebygd. Allt detta skedde från mitten av mars till mitten av maj månad 2008. Som om inte det vore nog så fick min fru ett nytt jobb över sommaren och började jobba där i slutet av augusti.

Alla dessa förändringar i sig var positiva och det finns ingenting i det hela som har ångrats, men visst fan var det ofrånkomligt att det blev påfrestande att verkligen bryta upp ifrån alla rutiner och fasta platser.

Ett positivt år med stora påfrestningar som krävde ett 2009 med mer lugn och nya rutiner.

2009

Om detta år har jag redan skrivit ett bokslut där jag konstaterar att det blev ett år som innehöll en vinter med stor oro för en sjuk dotters, en vardagstillvaro som just fick sina rutiner och ett annat lugn och om att vi fick en tonåring i huset i somras.

Sammanfattning

Ett enkelt och tydligt konstaterande är att det har varit det bästa decenniet i mitt liv.

En mycket viktig sak som bara har växt sig starkare under 00-talet är relationen till mina fem bröder. Vi träffas och vi umgås på ett sätt som jag aldrig trodde skulle varit möjligt för 10 år sedan.

Visst har där funnits stunder när jag tvivlat på mycket. Men totalt sett har det, inte minst från 2002 och framåt, varit ett fantastiskt personligt decennium. Jag är en annan än jag var förut och jag gillar honom!

 Formkurva 00-talet
2010 fyller jag 40 år och jag ser själv inte några större spår av krisbeteende. Jag har inte börjat träna igen, jag har inte börjat klä mig extremt ungdomligt. Jag springer inte benen efter mig när jag ser en ung snygg tjej och jag har inte börjat spela golf. Jag känner mig helt enkelt inte alls som de 40 år som passet säger att jag ska fylla.

Under 10-talet kommer mina barn att växa sig stora och blir tonåringar.

Successivt vrids livet åt ett annat håll igen och med det möjligheter både till nya utmaningar och vägval i livet mellan 40 och 50.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Intressant.se

Postas även på Signerat Kjellberg

  • Pia

    “Säger det igen” så jädrans bra du kan skriva:)Hoppas att det nya året ger er ny trevliga stunder i livet:) Gott Nytt År:)

  • http://profile.typepad.com/signeratkjellberg Fredric Kjellberg

    Tackar!
    Det här året har varit trevligt även om man betänker att du och jag har lärt känna varandra på Facebook. Inte hade väl det skett utan den förbannade sajten! :-)
    Gott nytt år på dig också!

  • Susanna

    Tack för att du delar med dig, jag blev berörd av det du har skrivit och är imponerad av din författar talang. Jag visste inte att den där sidan fanns hos dig, så kul när man upptäcker nya saker hos människor ! Tack för det. / Susanna

  • http://profile.typepad.com/signeratkjellberg Fredric Kjellberg

    Författartalang kanske är att ta i en smula, även om det finns tankar om något större än ett sketet blogginlägg, men tack i alla fall!