Det förhatligt felaktiga tonfallet

Han hatar sig själv när han lyckas låta på ett sätt som
låter tjurigt fast att det inte alls är menat så.

Han svarar på en helt vanlig fråga
på ett vis som uppfattas kort och spydigt och han hatar det för att han vet
precis hur det låter. Det är ett eko från historien, från sin barndom och
uppväxt, och det är ett eko som han inte vill vara en del av. Något som borde vara dött och begravet.

Han sänder ut fel
signaler och skapar konflikter helt i onödan och det skickar honom in i en
återvändsgränd som han inte är bra på att hantera. Han förstår inte just då vad
han gjort för fel utan inser först senare, när andra redan blivit sårade eller ledsna, att tonfallet uppfattats på annat vis
än vad han menat.

Samma sak är det med den onödiga oro och de gränsdragningar
som han inte borde göra på en så tidig nivå som, inte ofta men alldeles för ofta, fortfarande sker ibland.

Han borde våga
släppa taget ytterligare en gnutta. Uppmuntra istället för att begränsa och vara butter och tyst.