Ingemar Stenmark, bröderna Mahre och jag

Sportens värld var ett ställe att fly till med tankarna och drömma
sig bort.

På sommaren var det Björn Borg som inspirerade. Jag stod
där på vägen hemma och slog på en tennisboll som satt fast i ett gummiband så
att bollen hela tiden kom tillbaka till mig för en ny perfekt forehand eller
backhand. Ibland ritade vi upp en tennisplan på gatan med krita, satte ett "nät"
över vägen och spelade matcher. När det kom en bil var det bara att ta en paus
för att flytta nätet en stund.

När vintern kom var Ingemar Stenmark den självklara ikonen.
Här handlade det om att hitta en bra backe att kunna sätta upp käppar i och
sedan åka egna slalomtävlingar. Det var vid den gamla fabriken, där det nu är
vattenverk, eller i backen nedanför vårt hus där vi i den ledningsgata som går
där stakade upp vår egen slalombana och åkte. Lite senare slet vi oss genom
skogen till en åker bakom Torsbo gård där vi hade en mycket längre backe att
åka i och där kunde det till och med bli storslalom av det hela. Det var bäst
de åren när åkern inte var harvad innan snön kom. Annars kunde det bli aningens
problematiskt med underlaget när jordhögarna skapade sina egna gupp. Här ute
hade vi till och med tävling när våra föräldrar tvingades att se på.

Jag var nog mer organisatör än vissa andra och den som
ville ta tiden, protokollföra resultatet och sedan sätta upp resultatet på
anslagstavlan hemma. Jag var inte lika bra på att åka snabbt och kunde bli
rejält förbannad när det inte gick som jag ville. Över huvudtaget var jag arg
när de andra inte ville strukturera upp det så lika verklighetens slalom som nu
var möjligt i en skogsbacke i Västergötland.

En annan sak som jag producerade otaliga av var teckningar föreställande Ingemar Stenmark. Jag vet inte hur många det blev där under några år. Tyvärr har jag inte kvar någon, inte ens de bästa exemplaren som faktiskt var riktigt bra.

Jag drömde mig även bort genom att hitta på egna spel som
omfattade en hel alpin säsong med slalom, storslalom och störtlopp. Det var en
listning med Stenmark, bröderna Mahre, Andreas Wentzel, Bojan Krizaj, Stig
Strand, Bengt Fjällberg, Piero Gross och vad de nu hette i den tidens
världscup. Sedan planerade jag in vilka orter och i vilken turordning
tävlingarna skulle ske i Wengen, Madonna di Campiglio, Kitzbühel och Åre.

När
sedan en tävling skulle avgöras så skedde det med tärningar. Ett tärningsslag
för att avgöra vilken sekund åkaren tagit sig ner på och två tärningsslag för
att avgöra hundradelarna. Samma procedur för åk 1 och åk2 skapade ett slutresultat
i tävlingen – 5,42 + 3,65 = 9,07.

Slutresultatet i varje tävling gav sedan
poäng – 1. 25 p 2. 20 p 3. 15 p och så vidare i fallande skala. Detta skapade
sedan en hel säsong och slutresultat i totala världscupen och de olika
delcuperna i ett egenhändigt producerat spel i rutigt kollegieblock som kunde vara några dagar eller en vecka.

På samma sätt kunde jag göra ett eget spel av elitserien
i hockey där alla lag mötte alla, hemma och borta två gånger om i 36 omgångar,
och där tärningen avgjorde periodresultatet i de tre perioderna som sedan slogs
samman till ett slutresultat – (3-1, 1-6, 5-4) = 9-11. 2 poäng för seger och 1
poäng för oavgjort.

När det gäller slalomen så fanns det en dröm om
att åka slalom på riktigt. Inte i en knappt lutande backe i skogen utan i en
riktig pist med riktig utrustning och riktiga käppar att åka mellan. Inte de orangea
snöpinnar eller stavar som vi händelsevis använde i våra tävlingar.
Det fanns en backe i Hestra redan på 70-talet och det
byggdes en i Ulricehamn i början av 80-talet.

Men det blev aldrig någon riktig
alpin debut för mig då när det brinnande intresset och den möjlighet i sportens värld att flyt undan fanns på allvar. Så var det egentligen med all sport jag intresserade mig för. Rädslan för det okända höll mig istället borta från det helt och inte förrän nu 2010, ett halvår innan 40-årsdagen, har det blivit verklighet och då egentligen inte för att jag själv längtat och pushat mig själv till backen utan för att vi ska på vintersemester till Lindvallen och mina barn ska så sakta lära sig att åka.

Så pushen har kommit från familjen och det har i första hand handlat om barnen samtidigt som det faktiskt är något att kunna göra tillsammans med min fru. Och även om det inte varit en längtan på framkant i livet så ångrar jag nu inte för en sekund att jag sätter mig där i liften och, om inte susar, så i alla fall tar mig ner för pisten. Jag har förvånande nog inte ens varit rädd för att testa. Lite nervös i början, men inte rädd.Nu ser jag mest fram emot att åka till Lindvallen i vecka 10 och ta pister som mer genomgående passar min nybörjarkapacitet för att slippa kämpa mig genom branta partier som ännu inte ger mig något mer än en och annan vurpa.

Det är viss skillnad mellan att kasta sig nerför Isaberg jämfört med fabriksbacken, ledningsgatebacken eller backen på åkern på 70- och 80-talet men sannolikt tyckte jag att det var lika svårt att ta sig nerför de backarna på den tiden iförd längdåkningsskidor, Ingemar Stenmark-mössa och spräcklig Helly Hansen-tröja.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Intressant.se