När vänskapen fallerar

En bild i tidningen får mig att fundera över vänskap, löften och besvikelse över tomma ord.

Vänskap är svårt och det är något jag alltid har haft i små portioner i livet. Mycket beror säkert på att jag reserverar mig och inte släpper in vem som helst genom min brandvägg. Men när det sker och detta sedan inte, precis som vilket förhållande som helst, blir något där man ger och tar  så underlättar det inte direkt att bli mindre reserverad.

Framför allt handlar det om att kunna lita på löften och veta var man har en vän som vet det mesta om en som person.

Detta fanns där under några intensiva år men det visade sig till stor del var ensidigt och något som passade hans dåvarande problem och situation. När det väl fanns annat än problem att umgås kring så var det inte längre lika intressant och vänskapen sipprade sakta men säkert ut i ingenting.

När det var inbjudning till bröllopsfest, och till och med en tumme på att i hemlighet dyka upp i Las Vegas som best man när jag skulle gifta mig, så var det helt tyst och det var bortförklaringar som hade gått en gång, men inte gång efter annan.

Man ska inte bli besviken över vad andra gör, men det gäller under förutsättning att inget annat då heller har utlovats. Mina löften till min vän var inte villkorade med något och jag krävde inte heller något tillbaka.

Alla ord och allt snack var frivilligt och när detta visade sig vara villkorat på ett vis som jag nu i efterhand kan dra paralleller till från andra osunda relationer i mitt liv så var det lika bra att det sipprade ut när det skedde.

Men besviken var jag riktigt rejält vid ett par, tre tillfällen och detta tror jag inte ens att min vän från förr förstod varken då eller senare.

Andra bloggar om: , , , , Intressant.se