Wind of change – dags att vända blad
När bilen rullar in i byn så hör jag Wind of change med Scorpions på radion.
En talande beskrivning av innebörden av en dag av flytt från ett hus som stått där sedan 1962 och som min mamma har bott i under mer än 40 av dessa åren. Nu är det dags att bära ut, lasta, köra och vända blad. Från en stor del av livet till den del som återstår med helt andra ramar, förutsättningar och möjligheter.
Från en by som sakta somnar in till ett samhälle som successivt har vaknat till rejält det senaste decenniet. Och kanske till en tid av ett gott liv med ett bagage inlämnat för gott.
Martinsons och Torsbo Handels står där de alltid har gjort. Ja, tappen vid affären är ny och skylten är nog också utbytt på senare år, men känslan av en tid som stått stilla är ändå slående. Det var på Torsbo Handels med Mats, Sonja och Henry som jag arbetade på lov och helger och Martinsons fick se mig städa under några år. Då var det en ICA-butik med vapenaffär i källaren och idag är det en renodlad vapenaffär
Där emellan finns min allra första lägenhet som jag var så stolt över att flytta in i sommaren 1990. Det var en bra lägenhet då och jag gillar fortfarande läget även om själva huset sedan något år är fullkomligt saboterat och ser nedgånget ut. Det var dit jag flyttade till något eget. Det var dit min första flickvän flyttade in. Det var helt enkelt platsen där livet under egen fana startade för drygt 20 år sedan.
Det var också på åkern nedanför huset som jag och min bror en tidig vårdag roade oss med att jaga en hare med bilen. Det var roligt ända tills bilen satt fast i gyttjan.
Mitt emot affären är det idag en tom yta där den stora arbetsplatsen i byn fanns en gång i tiden. Eiser hade här en fabrik som var navet och där arbetade min pappa, min mamma, min morfar och många andra i byn. De allra flesta faktiskt. När den lades ner någon gång under första halvan av 70-talet så var det startskottet på nedmonteringen och det successiva fallet för denna by. Fabriken levde vidare under ett antal år och användes bland annat för att producera blöjor och toalettpapper. Rivningen av fastigheten skedde på 90-talet.
Längre upp på höger sida, snett ovanför affären, ligger Torsbo Säteri som idag är ett gulmålat stort hus men som under uppväxten var vitt och grått och i olika etapper användes som alkoholisthem, boende för senildementa och som flyktingförläggning. Numera ser även det slumrande ut.
Ytterligare 500 meter och kommer till korsningen, som till vänster ger Fritidsgården och till höger är vägen till Dalstorp, där jag mitt framför ögonen har det hus som jag ägde under några år. Det var min mormor och morfar som köpte i mitten av 70-talet och det var där jag tillbringade så många timmar och dagar från då och fram till slutet av 80-talet.
Från början var det vitt, sedan blev det vid renovering ganska äckligt mörkgrönt innan det återigen blev vitt. Numera är det rödmålat med vita knutar och allt runt omkring är allmänt stökigt och miserabelt.
Det var här vi spelade fotboll, jag bröt armen två gånger på ett halvår, jag fick en dartpil i huvudet och jag satt och lyssnade på min morbrors skivor i hans rum på andra våningen.
När min mormor skulle sälja så köpte jag det 1994 och flyttade in med min dåvarande sambo. Det blev bara några år där innan jag tog mitt första avsked av byn, sålde det och flyttade till Borås. Då var det med viss skam över att sälja något som jag köpt av min mormor bara några år tidigare. Nu ser jag det som ett vägskäl som beredde vägen för något annat mycket bättre. Det visste jag inte då, men så blev det.
Fritidsgården, eller Eisergården som den faktiskt hette i folkmun länge, är en annan plats där mycket tid har spenderats. Pingis, biljard, luciafester, midsommarfester, loppmarknader. Dessutom bodde mormor och morfar där innan de köpte huset och min morbror bodde där under några år vid 80-talets mitt.
Högersvängen tar mig under några hundra meter förbi det som var navet i tillvaron under barndomen. På höger sida går vägen in till radhusen. Eller rättare sagt gick vägen in där en gång i tiden. Nu är den flyttad.
I de gula radhusen bodde några av dom av de kompisar som mycket tid spenderades med. I skogen bakom deras hus byggdes det kojor och sköts med egna pilbågar och slangbellor, i diket som fanns framför deras hus bröt min bror armen och i deras husvagn, modell ägget, lekte vi många gånger.
Det var också här vi var så fruktansvärt elaka mot den polska kvinnan som suttit i koncentrationsläger under andra världskriget. Att vi bara kunde med att skrämma henne på kvällarna är fruktansvärt när jag tänker på det idag.
En annan höstkväll kastade vi äpplen på bilar som körde förbi ända tills en bil stannade och jagade oss. Vi trodde vi var smarta och snabba och kunde gömma oss. Men inte då. En kraftfull ursäkt för att undvika ett pinsamt samtal med våra föräldrar blev resultatet.
På samma radhusgata var det också som min lillebror pinkade på en bil med resultat att hon som ägde den blev så arg och skrämde oss så mycket att vi beslutade oss för att rymma hemifrån med en påse knäckebröd kryddade med aromat och grillkrydda.
Hon som skrämde oss den gången är nu min vän på Facebook.
Framme vid min barndoms gata, Härveredsvägen, som inte ens hade något officiellt namn när jag var liten och som dessutom då fortfarande hade ett gammalt mjölkbord intill busshållsplatsen, som jag senare skulle stå och vänta vid när jag började högstadiet i Ulricehamn. På 70-talet var det inte postadress 520 10 Gällstad utan en box i affären och postadress 520 11 Vegby.
En liten bit ner på gatan, till vänster, ligger idag en modern lekplats. Lekplatsen när jag var liten låg på motsatt sida av gatan och där den ligger idag fanns en fabrik och runt denna stora gräsmattor där vi spelade fotboll. Vi lekte knutbock runt fabriken och sparkade fotboll emot garageporten till fabriken. Framför fabrikens entré fanns då en liten rundsväng. Det var här jag körde omkull riktigt illa med min cykel precis när jag lärt mig utan stödhjul.
Hela gatan var på den tiden en lekplats. Vi cyklade, körde lådbilar, spelade tennis och landhockey om vartannat.
Nedanför fabriken går en gata som går igenom ett skogsparti till det som var min mormors hus. Då fanns det ingen gång/cykelväg där. Det enda som fanns var en stig som man gick och cyklade på och den kallades allmänt för môsavägen.
Istället för att ta denna gata mot môsavägen så kör jag de sista 50 metrarna fram till Härveredsvägen 10, eller Tallsäter som huset är döpt till en gång i tiden. Detta hus som från början var brunmålat, men som sedan 6-7 år tillbaka är gult är den plats som nu byter ägare och historiskt blad. En plats som givetvis innehåller en ofantlig mängd minnen av olika slag och kanske behöver man just ett avslut för att återkalla mycket av detta.
Det är en plats som också har inneburit enormt mycket som inte hamnar på något pluskonto. Det är många gånger som jag har gått uppför entrétrappan, med det nedsjunkna första steget, och undrat vilken status det skulle vara innanför den bruna dörren den dagen. När jag väl hade flyttat från byn kom dom tankarna, och ovissheten i maggropen, redan i bilen på vägen dit.
Den ovissheten är över sedan ett antal år tillbaka och nu har också allt annat som har att göra med detta hus och denna by kommit till vägs ände.