När verkligheten erbjuder dig vägval

När man är mitt inne i en period som fundamentalt förändrar ens liv så är det svårt att se det där billiga och aningen patetiska i sitt eget beteende.

Det krävs distans och ett annat eget perspektiv för att inse att det där man gjorde på väg framemot, i höjd med och strax efter 30-årsstrecket, precis efter ett avslutat förhållande, en bit innan det liv som skulle bli det liv som nu levs påbörjades, faktiskt var på den där gränsen och balanserade under några år.

Samtidigt är det nog viktigt att kunna vara just sådär patetisk en stund i livet för att faktiskt rensa hjärnan, leva ut det som inte skedde i början av 20-årsåldern, och själv komma underfund med vilken riktning livet ska ta.

Det finns dom som inte finner den vägen och fortsätter på den patetiska bana som man klivit in på och för vissa tar den aldrig slut. 

Jag var där och nosade under några år. Det var fest varje helg, charter till Kos, Rhodos och andra ställen där målet bara var att dricka sprit och festa i en vecka. Många gör det där mellan 17-22. Jag gjorde det mellan 28-32.

Det var många roliga stunder, men nog blev det också in i helvete patetiskt vid några tillfällen också.

Att omgivningen ser det som man själv upplever på ett helt annat vis är det som gör det till en patetisk passage i livet och jag tror att man som omgivning gör rätt i att till en viss gräns låta det vara på det viset. Det svåra är när det har gått över gränsen och någon faktiskt borde ruska om en och förklara det orimliga i det som sker både i fel fas av livet och i med för stora konsekvenser.

Det fanns säkert oroande ögon som observerade mig de där åren runt millennieskiftet. Det fanns även någon omtänksam kommentar som kom fram till mig. 

I efterhand är det lätt att få för sig att man själv valde att bryta det mönster som fanns. Men frågan är om det verkligen är så det var och hur stor inverkan slumpen, andra faktorer och människor egentligen hade i att allt förändrades. 

Jag är inte säker över exakt hur fördelningen mellan egen förmåga, slumpen och andra människor ser ut, men jag tror att det handlade om att ta de positiva möjligheter som dök upp och där och då göra det bästa av det. Tycker nog själv att det blev ganska bra.

Det finns andra som just nu befinner sig i detta gränsland där man själv skönmålar det mesta inför andra men som mellan skål och vägg inte är sådär förbannat roligt att leva.

Det är först när man slappnar av, slutar spela ett spel, och låter verkligheten styra, istället för en illusion om något fantastiskt, som det fantastiska faktiskt kan stå där framför ens ögon och te sig som det mest naturliga som någonsin har skett.