Sista vilan för mannen med båten och pipan

Begravning är på intet sätt en del av vardagen. Tur är väl det.

En begravning kan ha så många olika bottnar. Jag har varit med om några olika från den alldeles "normala" till den som ingen borde få genomlida.

Idag har jag varit på begravning för Bengt. Han hade hunnit fylla 82 år i december innan han på juldagen dog.

Bengt är inte en nära anhörig i den bemärkelsen. Han är min brors svärfar och min brorsdotters morfar. 

Han var kanske inte en person vars begravning som jag egentligen skulle ha gått på om man sett till vår relation totalt sett. Men allt är inte så enkelt som det kan tyckas vara på ett papper.

Jag ska inte sitta här och påstå att Bengt har haft en avgörande betydelse för något i mitt liv. Då skulle jag ljuga.

Men under några år och i sekvenser som har etsat sig fast i mitt minne har han gjort intryck i mitt liv som gjorde det omöjligt för mig att inte gå på denna begravning.

Den figur föreställande en fiskargubbe som idag fanns på kistan i kapellet var en klockren symbol för mitt minne av honom och ett antal av de tillfällen i början av 80-talet när just fisket i Öresjön är en av de saker som finns i mitt minne.

Under en av dessa fisketurer i Bengts båt så var jag inte helt tillfreds med hur lång tid det tog att ta oss tillbaka till båtplatsen på kvällen. Jag gnällde ganska rejält för att jag ville komma hem och titta på kvällens avsnitt av Hulken på tv. Jag gnällde och gnällde och hade det varit jag själv som var vuxen i det läget så hade jag tappat tålamodet till slut.

Men det gjorde inte Bengt. Han körde båten, rökte sin pipa, lyssnade på mitt gnäll och vi kom tillbaka i tid för att titta på Hulken.

En dag som huserar många tankar om det aktuella men som även väcker till liv ett antal andra tankar om livet, döden och tidigare mer eller mindre normala begravningar.