BARNÄN SOM GLÖMDE ATT DOM SKULE GÅ HÄM

För nio år sedan var jag helt inställd på att få leva ett liv som ensamstående och utan några barn. Det var något jag intalade mig själv förmodligen som någon form av försvarsmekanism.

Resten är, som man brukar säga, historia och livet jag lever är i många stycken raka motsatsen till det jag intalade mig den gången. Inte minst det där med barnen är det mest genomgripande av allt.

Nora som snart fyller 6 och Milla som fyller 4 i höst är på många vis lika som bär, men visar ändå upp så många skillnader i intresse och sättet att ta sig an olika saker på. Fullt naturligt så glider lillasyster med på ett helt annat vis än vad storasyster gör.

Mycket sker på ett naturligare och mer självklart sätt. Oftast i det tysta gör hon saker för att få som hon vill istället för att vitt och brett uttrycka sitt missnöje. Ja, precis just för närvarande är hon inne i en period där hon likt en Lotta på Bråkmakargatan kan allt själv och talar om vad hon tycker och tänker om det mesta som inte går hennes väg. Men det går nog över snart…

Hon är en lurig liten tjej som vet exakt hur hon ska göra för att få sin vilja igenom. Att reta sin syster är bara en av alla hennes starka egenskaper.

Storasyster har hela tiden, ända sedan hon var drygt två år, varit intresserad av bokstäver och också kunnat alfabetet sedan någon gång runt den tiden. Att sätta ihop bokstäver till ord har successivt vuxit fram och någon gång i höstas så märkte vi att läste böcker själv. Hon låg och viskade fram orden för sig själv och hon ställde frågor om vad det stod på mjölkpaketen eller i en tidning bara för att kolla att hon läst rätt. Nu läser hon relativt obehindrat de flesta enklare och något svårare böcker som kommer i hennes väg.

När hon igår inte hade något att göra sa vi till henne att skriva en saga på datorn. Jag öppnade word åt henne och visade hur blankstegstangenten fungerar. 

Att hon skulle skriva en mening eller två var vi nog ganska säkra på, men att skriva små korta texter med den innebörd som det nu blev är spännande. Så här ser dom ut:

BARNÄN SOM GLÖMDE ATT DOM SKULE GÅ HÄM NEJ DOM HADE INTE GLÖMT DOM VILE BARA LEKA ÄNDAS TILL NATTEN MÄN DOM VISTE INTE VÄM SOM VAR ARG DÄR HÄMA

 

DET  VAR EN GÅNG TVÅ SMÅ BARN SOM VAR I SGOGEN OCH LEKTE MEN DOM  VISTE INTE VÄGEN  HEM MEN DÄR HEMA VAR MAMMA OCH PAPPA OROLIA ATT BARNEN HADE SGADAT SIG    

Nu är jag ju en stolt pappa givetvis. Inget att hymla med. Men att i några korta meningar inte bara lyckas förmedla vad hon själv tänker utan även hur andra personer tänker och reagerar är oerhört fascinerande.

Över huvud taget är det, generellt sett, otroligt vad barn lär sig och snappar upp saker som man inte förstår när det sker. Som en trisslott.

Sälen_lindvallen_2011

När vi nu har tillbringat en kortvecka i Lindvallen (för övrigt med ganska dåligt väder) så har Nora nu tappat alla hämningar när hon får på sig sina slalomskidor. Hon åker upp och ner i backen hela tiden och hon hade kunnat åka 5 timmar i sträck om hon bara hade fått.

Upp i liften. Hopp av och ett skrik att "kom igen nu så åker vi!"

Det är skillnad mot årets första besök i Ulricehamn när hon låg och skrek i barnbacken över hur jobbigt och svårt allt var. Nu handlar det om blå backe från toppen i Lindvallen.

För Millas del handlar skidåkning om att komma underfund med glasstruten och att inse att om hon åker själv utan kontroll på hur man stannar så måste någon stå och ta emot istället för att blir förbannad över att någon tar emot…