Musikens betydelse i mitt liv

För mig har musik alltid varit en viktig del av mitt liv. Jag är passiv musikälskare som vare sig spelat något intrument eller ens skulle försöka sjunga inför någon annan.

Musiken kan spela olika roller beroende på typ av musik samtidigt som samm musik kan spela varierande roller i olika delar av livet.

Jag har alltid varit svag för musik som är självutlämnande, melankolisk och bitterljuv. Många uppfattar detta som tråkig musik, vilket det säkert kan vara, men det är också något som för mig har agerat stärkande och på något vis varit texter som jag har kunnat idendifiera mig själv i. 

Mycket av denna indentifikation har jag funnit i texter av Peter Lemarc, Ulf Lundell och Mauro Scocco. På senare år har även ett antal Eldkvarn-texter spelat en enormt stor roll.

Det behöver inte vara så att jag är i ett läge där texten behövs för att stärka mig i den stund jag befinner mig just då. Det kan lika väl vara något som ger en påminnelse om en svunnen tid och hur bra jag faktiskt har det nu och hur bra jag mår.

En sådan text är Lemarcs "En mans tomma löften" (spotify) där jag 1998, efter ett uppbrott i livet, hade de här raderna fårn just den låten upptejpade på kylskåpet i min lägenhet i flera år:

Vill du gå med mej i glädje får du gå med mej i leda
Ner till botten ibland
Följa linjerna i slumpens hand
Så säg, är denna vardag så banal?
För jag är ingen sval fläkt, ingen bris
Inget som änglarna sänt dej
Kan vara det värsta som hänt dej
Men ingen älskar dej som jag

Släpp inte taget om min hand
När jag sjunker ner i lös, lös sand
Kom och skjut ett kärleksskott från höften
Och du vet du får en mans tomma löften

Söker du en man som vandrar trygg
Som förmår att ge dej ro och skydd
Finner du en narr
Ett barn ibland
Som kan vara kung i detta land
Som aldrig funnits
Som aldrig varit 

Kan tyckas var aningen patetiska textrader så här 13 år senare, men just då var det rader som hjälpte och stärkte mig.

Det behöver inte heller vara en låt som jag en gång för länge sedan har en relation till i ett speciellt sammanhang för att man ska rycka till och känna hur väl den beskriver något som spelar an på egna upplevelser. Mauro Scoccos Jag saknar oss (spotify) är ett lysande exempel på just detta.

Mauro Scocco har ända sedan Ratata-tiden skrivit texter som jag har fastnat för och det är så många som på olika vis påverkat mig att det är omöjligt att räkna upp dessa här. Detsamma gäller alla de Lundell och Lemarc-texter som varit en kompis i olika lägen.

Även andra artisters texter finns i mina noteringar och faktum är att de flesta handlar om en identifikation av stunder och perioder som varit jobbiga. När det inte finns jobbiga saker att identifiera med musik så sker inte heller ett sökande efter dessa rader eller hela låttexter som en gång i tiden var så viktiga.

Några av alla de där lösryckta textraderna har jag samlade och en del av dom kan jag nästan exakt koppla samman med enskilda händelser:

"Kommer du ihåg vem jag är. Jag är den du sa du älskade. Där i alla dina vackra ord ser jag vad du fick och vad du tog."

"När hon har gått. När hon har sagt sitt sista ord. När det är tyst i ditt hem, När du är ensam vid ditt bord. När det är slut, när det är över, gå inte ner. Låt inte ensamheten förlama dig. Det finns ett liv. Ett annat liv. Ha det i sinnet, ha det i minnet, när du vill falla ner för att aldrig mer resa dej, aldrig mer leva. Låt inte ensamheten förlama dej. Det finns ett annat liv."

"Efter allt jag har gått igenom står jag ändå här på darrande ben, men jag vet att dom bär. Och vi gick genom elden och den skilde oss åt. Det som aldrig skulle hända, det hände ändå. Det som var kan ingen ändra bara det som komma skall."

"Jag kunde krupit över alper. Jag kunde svalt en ocean för att vara först i dina tankar. Att det var jag och inte han."

 

Jag är glad över att det inte är den här typen av rader jag sitter och förlorar mig i nu för tiden. Men perspektivet som finns i att titta tilbaka är intressant.

Även fast att det är många rader likt dessa jag har samlat på mig så överväger ändå glädjen i mitt musiklyssnande allt detta med råge. 

Madonna, The Beatles, Pet Shop Boys, Sheryl Crow, Wilmer X, Frank Sinatra, Prince, The Beautiful South, Prefab Sprout, Oasis, Johnny Cash, Dolly Parton, Timbuktu, Dean Martin, Mozart, Depeche Mode, Yazoo. You name it, listan kan göras hur lång och brokig som helst över alla den musik som jag älskar.

 

P.S.  Gissa gärna vilka låtar och artister mina "onamnade" rader tillhör…

Andra bloggar om , , , , ,

 

  • MagnusJ

    Jag känner igen “Låt inte ensamheten” av Ulf Lundell.
    Lyssna gärna på “Florens” på spotify
    Poeten John Keats ställer i flera dikter det förgängliga livet mot den eviga skönheten. Dikten “Endymion” är en lång berättande dikt som bygger på den grekiska myten om mångudinnans kärlek till herden Endymion. Gudinnan besöker honom i drömmen. När han vaknar börjar han sitt sökande efter henne. Endymion, som följer den vision av den älskade som han upplevt i drömmen, är en symbol för diktarens strävan efter den sanna och eviga skönheten.
    Ulf Lundell har skrivit en sång som heter “Florens” och som finns med på skivan “Xavante”. I sången nämns de båda poeterna John Keats och Percy Bysshe Shelley och sången är skriven i deras romantiska anda, men Ulf Lundells romantik skiljer sig lite ifrån Keats och Shelly, vill jag hävda.
    Sången handlar om en dröm han haft häromnatten. I drömmen befinner han sig i (den eviga staden) Rom; symbolen för tidlös skönhet. I drömmen möter han den vackraste kvinna han sett. De vandrar i staden, de äter och dricker, de sitter tysta i tillvarons skönhet. Sen tar de till orda och ger varandra ett löfte. De ger sig av ihop, ut ifrån staden upp mot lyckans boning i bergen.
    Men något händer. Våldet gör entré. När de kommer till Florens förs kvinnan bort. Är det 2:a världskriget? Romantik förbyts till tragik. Är det så all kärlek måste sluta, likt Romeo och Julia?
    Han vaknar ur drömmen långt upp i norr. Det sista han hör är stövlarnas steg.
    Jag vill tolka Lundells uppvaknande som en symbol för insikten om hans konstnärliga uppdrag. I det uppdraget blir den romantiska dikten en trotsande kraft som ställs mot tillvarons destruktivitet. Ulf Lundell känner till den här världens existentiella villkor, men diktar om skönhet som ett motstånd mot destruktiviteten. På så sätt blir inte Ulf Lundell världsfrånvänd som andra romantiker ofta beskylls för att vara. Tvärtom så är Ulf Lundell i allra högsta grad medveten om och erkänner verklighetens existentiella villkor, men han diktar om skönhet ändå. Som ett trots. Som en motkraft.