Den sista färden till barndomens somrar

Det är snart tio år sedan en viktig resa i mitt liv ägde rum.

Sommaren 2001 satt min pappa hemma utan att själv kunna ta sig någonstans med sin egen bil. Detta berodde på att han tidigt samma år hade fastnat i en poliskontroll och blivit av med sitt körkort på grund av rattfylla. Han tog sig ingenstans oplanerat och därmed inte heller min mamma som aldrig har haft körkort.

Jag kan inte säga att jag, trots allt som hade varit tidigare i livet, kännde att detta var något bra. Men samtidigt så såg jag för första gången en pappa som riktigt rejält påverkades av något han hade gjort sig skyldig till och inte på något vettigt vis hade skuggan av en chans att skylla ifrån sig.

Det vara snarare så att det var märkligt att det inte hade skett tidigare under alla de år som han mer eller mindre varje vecka minst någon morgon satte sig i bilen utan att han borde göra så. Tankarna senare var mer vad som hade skett om just denna händelse, tidigt 2001, hade hänt 1979, 1982 eller 1986?

När jag hade semester i juli 2001 så kom jag med förslaget att vi skulle ta en dag och åka till dom ställen där min pappa bodde som liten. Jag kommer inte ihåg hur mycket det handlade om att jag ville och hur mycket det handlade om att göra något som bröt det faktum att han satt hemma hela dagarna.

Lite tveksam till en början, men till sist kom vi iväg i min Renault Clio. Även mamma följde med.

Färden gick till Överlida, Kalv, Mårdaklev och en rad andra platser i vad som var hans barndoms trakter. Det var faschinerande att se hur han sakta men säkert vaknade till när vi kom till dessa platser. Han var ute ur bilen vid sjön i Överlida för att komma fram till var huset som en gång fanns där hade stått. För att vara säker pratade han med dom som idag äger marken och fick platsen utpekad. Samma sak skedde flera andra gånger under dagen. Ut ur bilen. Prata med människor och hitta rätt. Det var en intensitet som jag inte hade sett på länge.

Någon gång framåt eftermiddagen stannade vi i Svenljunga och åt mat innan färden avslutades.

Ett halvår vid jul samma år åkte han ännu en gång, den sista gången skulle det visa sig, med mig i bilen till en dagen före jul-firande hos en av mina bröder. På vägen stannade vi vid kyrkogården i Gällstad för att min mormor skulle tända ljus på morfars grav. Han satt där i bilen och mumlade något om att det var ett jävla trist ställe att hamna på. Väl framme hos min bror var han precis sådär intensiv som han varit ett halvår tidigare när sommaren var i all sin prakt. Nu var det vinter men han var på samma vis.

Det var den sista gången jag såg honom vid liv. Julen firade jag på annat håll och en miserabel nyår firade,s med egna löften om en kraftig förändring, innan 2002 på allvar drog igång.

Det hann att gå en dryg vecka in på året innan ett telefonsamtal tidigt den 9 januari gav beskedet att han var död. Det var något som egentligen inte var ett dugg oväntat, men det är alldeles oavsett detta inte något som går att förbereda sig på.

Med ganska kort perspektiv på hans död var det en befrielse både för honom och för många i den absoluta närheten. Många knutar och söndertrasade band kunde sakta men säkert börja läka och hitta en ny mening igen.

För mig var, vad man lite sarkastiskt skulle kunna kalla, den sista färden till hans barndoms somrar, sommaren 2001, något som jag efter hans död kände personligen var en del av ett viktigt bokslut som jag i efterhand är enormt glad över att jag lyckades genomföra och vara med om. Det var inte så då, men det blev en del av ett avslut och något som på ett märkligt vis gjorde det enklare.

Idag åkte jag genom dessa trakter som vi gjorde 2001. Vi åkte genom Överlida, och jag såg höjden vid sjön där han letade efter huset som en gång fanns, och vägskyltar till Mårdaklev, Kalv och en del av de andra platserna susade förbi utanför bilen.