En separation är en längtan som istället blir till en saknad

Det finns så många orsaker till att en separation sker och egentligen kan väl ingen utomstående säga om det är ett riktigt eller felaktigt beslut. Om paret har kämpat tillräckligt eller inte för att hålla samman. Det är omöjligt att veta.

Det som går att veta är att det finns separationer som är nödvändiga. Inte bara för de två vuxna i sammanhanget utan även för de barn som lever i ett mer eller mindre stort inferno som påverkar deras situation att känna trygghet och att få lugn och ro.

Men även om en separation då är den utväg som finns för att kunna bygga en tillvaro på ett annat sätt än med båda sina föräldrar under samma tak så tror jag inte att något barn innerst inne vill att deras föräldrar ska skiljas åt även om det förmodligen är bäst.

Som barn drömmer man om att mamma och pappa ska kunna komma överens och leva tillsammans.Det ska gå långt för att man ska tycka annorlunda, men att barn faktiskt också kan se en skilsmässa som en utväg är nog det yttersta tecknet på att det är nödvändigt.

Men alldeles oavsett om det är nödvändigt så är det de facto just en skilsmässa där ingenting blir som det var och som ambitionen en gång talade till föräldrarna när dom bestämde att dom ville ha barn.

Att det kan skapa en frihet att inte fortsätta leva tillsammans är säkert rätt på ett vis, men att vara tvungen att dela upp sin tid med sina barn i alla tänkbara sammanhang är något av en mardröm och knappast något som kan kategoriseras som frihet.

Sanna Lundell kallar detta för att livsglädjen efter en separation landar till slut i en livslång sorg. Hon gör detta efter att ha läst boken Happy Happy med författarna Katarina Wennstam och Maria Sveland som frontfigurer och där en separation tydligtvis är något som bara är bra.

Jag har inte läst boken och ska inte ge mig in i någon debatt om detta, men så långt som att det inte är något odelat positivt som skapar en frihet av det slag som vissa tycks tro är jag ganska säker på.

Du kommer alltid att som förälder att ha ett mer eller mindre dåligt samvete över det faktum att dina barn inte fick växa upp tillsammans med båda sina föräldrar på ett någorlunda vettigt sätt. Även om barnen i många fall totalt sett får bättre förutsättningar så gnager det nog ändå i dom att vara ett barn drabbat av en separation.

Jag vet inte. Jag är inget skilsmässobarn. Men jag vet att jag i många år, när jag var barn, var helt säker på att en skilsmässa hade varit det bästa i min familj. 

Vilka följder det hade fått och om det verkligen hade ökat tryggheten och lugnet i tillvaron har jag ingen aning om.

Men på samma vis som att det gnager i själen hos föräldrar som separerar och låter skilja sina barn ifrån ett liv tillsammans med båda sina föräldrar, så är jag lika övertygad om att det går runt många, många som aldrig slutar fundera på om det inte hade varit bäst med en skilsmässa ändå. Men det handlar knappast om guld och gröna skogar oavsett vilket valet blir. I alla fall inte i rollen som förälder.

Kanske kan man koppla ihop Sanna Lundells tankar med några rader i en av hennes pappas låtar som en beskrivning över vilken känsla det kan handla om:

Jag längtar inte längre efter att ha dej här 
men jag saknar dej
Som om min själ har gått ifrån mej
för att vara hos dej
så saknar jag dej
Jag önskar att jag aldrig
hade träffat dej där
Såna som vi vet nog inte vad kärlek är
men jag saknar dej

Sorgen över något som en gång tycktes var det bästa som kunde hända övergår ifrån en längtan till en saknad över något som kunde blivit så mycket bättre än vad det blev när vardagen tog död på den glimmrande teorin och drömmen.

Jag är inte dummare än att jag inser att man inte kan fortsätta leva tillsammans bara för barnens skulle. Men en separation frigör en inte från all den problematik som finns i relationen. Det dyker istället upp andra.

Även Jerry har bloggat om Sannas text.