Till min pappa – tio år senare

Det är nyårsdagen 2012. Ett nytt år med oskriven historia att fylla med ett innehåll. Det finns en spännande personlig plan som ska genomföras under årets första sex månader.

Det är också snart tio år sedan jag tidigt på morgonen den 9 januari, i min säng i lägenheten på Kellgrensgatan i Borås, väcktes av ett telefonsamtal från min bror.

-Pappa är död! sa han. Jag hörde vad han sa men tog inte riktigt in det utan att säga va?

Det hade skett utan någon dramatik. Ett skrik i sömnen och så var det över. Alla påfrestningar som funnits där och påverkat det oundvikliga i så många år hade till slut nått vägs ände.

Ditt liv var över och jag tror faktiskt att det tog slut precis så snabbt som du verkligen ville. Något annat, en utdragen process, hade bara blivit ett fortsatt lidande både för dig och ommgivningen. 

Trots att det var en tanke som funnits där hur länge som helst, hur länge din kropp skulle orka med, så är det ändå något som inte går att ställa sig in på. Trots allt som varit så är slutet ändå så precist.

Om du fortfarande hade levt idag så skulle jag garanterat ha haft en massa frågor som jag då aldrig hade ställt. Men samtidigt är det inte säkert att dom frågorna hade funnits om inte det som hände då och som har skett under ett decennium nu hade fått ha sin gång.

Jag har i olika faser bearbetat vår gemensamma historia och successivt kommit fram till en betydligt stabilare och mer nyanserad bild av vad som en gång var. Det finns inte längre någon av den ilska kvar i mig som, tillsammans med en stor besvikelse, alltid legat i förgrunden. Snarare har det efterhand vuxit fram vad man snarare kan kalla en nyfikenhet över vem du egentligen var och hur det kunde gå så galet som det ändå gjorde.

På sommaren innan du dog tog jag med dig i min bil ner till dina barndomstrakter. Vi tittade på stället där din mors föräldrahem hade varit. Vi stannade i Överlida för att se var huset på Borgåsen hade stått och stannade på en rad andra gamla minnesplatser. Jag tror att du var nöjd med den resan. Jag var det.

Några månader efter din död, i mitten av april, så träffade jag Katrin. Det var ett klassiskt kärlek vid första ögonkastet som kastades över mig och mitt liv tog den vändning som jag tror att även du hade tyckt mycket om.

Du har också blivit farfar ytterligare sju gånger på tio år och två av dessa är mina döttrar Nora Linnea och Milla Judit. Dessutom är vi familjehem för en tjej som heter Claudia och som har varit hos oss till och från sedan 2003.

Precis lika mycket som att du självfallet aldrig har träffat mina barn så vet dom bara vem du är via fotografier. Men båda, 4 och 6 år gamla, är helt medvetna om att du i deras värld är en ängel som finns uppe i himlen tillsammans med deras kusin Noel, gammelmormor Ulla och Linnea från Noras skola som dog i höstas. Det är deras bild tidigt i sina liv och någon mer nyanserad sådan kommer dom få vänta ett bra tag att få någon del av. 

Jag skulle ljuga om jag påstår att jag besöker din grav speciellt ofta. Ingen av oss var speciellt överväldigade av religiösa sammanhang och för mig ger inte ett besök där så mycket som andra saker gör.

Totalt har jag nog inte varit där mer än 6-7 gånger på dessa tio åren. Senast var på annandag jul när hela familjen var där. Vi tände ett ljus innan det var dags för julsammankomst hemma hos mamma i hennes lägenhet.

Det är tio år som på många sätt har varit tio bra år för de flesta av dom som trots allt fanns runt omkring dig. Att påstå att en människas död är något positivt är kanske inte så enkelt för alla att förstå.

Men i det stora hela tror jag att din död, för dig själv och de flesta i din omgivning, faktiskt var något som gav ett lugn i din på olika sätt sargade kropp och som har löst knutar och i många avseenden har skapat starkare och stabilare relationer än vad som var, och hade varit möjliga tidigare innan den 9 januari 2002.

En av alla dessa saker som jag tror att du skulle tyckt mycket om är det som jag och dina andra fem söner tillsammans har skapat. Vi har numera sedan många år tillbaka har en relation där vi träffas och umgås på ett sätt som vi själva tycker en ganska unik. Det fanns en tid, åren innan du dog och åren därefter, när många saker behövde bearbetas, missförstånd redas ut och ett förtroende återskapas.

Efter denna period så är det en helt annan sak. Den definitiva höjdpunkten hittils är när vi alla sex tillsammans, året när Jörgen fyllde 50 år, var i Liverpool och grottade ner oss i Beatles. Om några år är planen att vi åker till Berlin tillsammans.

Den nionde januari för snart tio år sedan var en dag som så här i efterhand, i alla fall för mig, gav en möjlighet att successivt dumpa många mödosamma tankar och en möjlighet att istället bygga upp den där delvis annorlunda bilden, i ett bredare perspektiv och med andra personers infallsvinklar, som nu känns betydligt mycket bättre att leva med.

- – - – - 

För snart två år sedan, till den dag du skulle fyllt 80 år, skrev jag Berättelsen om min pappa Tage. Den beskriver ditt liv så som jag upplevt det och på olika sätt fått veta mer om.

Det hade varit spännande att fått höra din egen osentimentala berättelse om ditt liv så här ett decennium senare.

  • Stefan

    Mycket bra skrivet bror.

  • http://profile.typepad.com/signeratkjellberg Fredric

    Tack!

  • Magdalena

    Måste säga att du är en fantastiskt duktig skrivare. det berör verkligen, du vet precis vilka ord du skall andvända !!!
    Svägerskan i rånnaväg

  • http://profile.typepad.com/signeratkjellberg F

    Tack, det värmer att höra…

  • Pingback: 2012 – en personlig sammanfattning av ett unikt år | I huvudet på Keken