Extraföräldrar genom livet
Bland alla de bröder jag har så är det en som står mig allra närmast. Anledningen till att det är så går att hitta redan när jag var liten.
Han var den av mina äldre bröder som bodde kvar hemma längst och jag älskade att springa nere i hans rum när han var hemma och var lika imponerad och inspirerad av de möbler och annat som han gjorde. Men det var egentligen några år senare, när han inte bodde hemma längre, som de extra starka band just till honom slöts och fortfarande finns kvar i mig.
Egentligen handlar det om sommaren 1982 som är helt avgörande. Det var då jag under några soliga veckor fick en fristad, ett andningshål, bort ifrån den vardag som inte tillät mig att få detta. Jag förstod kanske inte det då, men har insett i efterhand att de veckorna inte var en slump. Min bror och hans sambo gjorde det för min skull och det skulle följas av flera upprepade tillfällen då jag på somrar och jullov var där hos dom.
För min del var det här fantastiska break i vardagen. Men lika överväldigad och glad som jag var när det var dags att få vara där precis lika jobbigt var det när allt var över och det var hemfärd igen.
Även när jag blev lite äldre så fanns det ett självklart, men lika viktigt, stöd som jag kanske inte heller förstod på allvar och visade min uppskattning fullt ut för. Jag minns den bankbok i PK-banken jag fick som var blockad för någon av mina föräldrar att ta ut pengar ifrån. Det var de pengar jag hade där som jag 16 år gammal använde på min skolresa till Paris.
När jag väl fick körkort och hade egen bil så fanns inte längre begränsningen i när jag kunde hälsa på. Jag har inte en aning om hur många gånger det blev under åren från 19 till 22-23 år. Jag vet bara att det var otaliga tillfällen och jag vet att jag var lika välkommen varje gång.
På samma vis var det våren 1998 när mitt dåvarande förhållande kraschade. Min flickvän vid den tiden visste vem det var hon skulle se till komma hem till mig den dagen som hon ändade vårt förhållande. Det var min bror som stod där i dörren på Alideberg i Borås en timme senare. Den efterföljande perioden, under resten av våren och sommaren 1998, var det precis som tidigare, otaliga tillfällen som jag var där hemma hos dom. Fortfarande visste jag att där kunde jag verkligen bara vara utan att, om jag inte ville, behöva säga eller förklara någonting.
Vi ses inte alls så ofta nu för tiden som vi en gång gjorde. Med egen familj så blir det annorlunda. Men jag vet fortfarande var dom båda finns. För det handlar inte bara om min bror utan även om hans sambo. Det är dom som är faddrar till min äldsta dotter vilket för mig var det enda och självklara valet. Det är till dom jag vet att det går att ringa och få hjälp med exempelvis barnvakt när det ibland behövs.
Man har olika personer genom livet som betyder olika mycket vid skilda tillfällen. För mig är det på det viset att det jag nu har berättat är vad jag skulle vilja kalla mina extraföräldrar som i nästan 30 års tid alltid har funnits där och ställt upp när dom har kunnat. Så enkelt är det.