Category: Barndom

Barndomens lediga dagar med min kusin

I barndomen var det en av mina kusiner som jag tillbringade så många lediga sommarlovs- och vinterlovsdagar tillsammans med. Oftast hemma hos mormor men även hemma hos honom. Det skiljer ett år mellan oss, han är äldst, och väldigt mycket av allt vi gjorde fokuserade kring sport av något slag. Även om det var på lika villkor så var det en lek med en fysiskt överlägsen kusin som var superbra på det mesta som hade med idrott att göra. Skillnaden mot mig var egentligen enorm för att vara helt ärlig. Det handlade om talang helt enkelt.

När vi var hos mormor så sov vi ofta i varsin brun soffa i hennes vardagsrum.

Den första sommaren som mormor, och morfar som fortfarande levde, bodde i sitt hus så byttes teglet på taket ut. Vi lekte nedanför på gräsmattan och roade oss bland annat åt den föga smarta sysselsättningen att kasta dartpilar upp i luften och såg var dom landade. Det här gjorde vi en stund tills en av pilarna landade i bulls eye – i mitt huvud.

Vi spelade enormt mycket fotboll i mormors trädgård. Det var äppelträd som stolpar när vi sköt straffar och det var ett äppelträd som en stolpe och häcken som den andra när vi spelade mot varandra

Just ett av dom där äppelträden är också föremål för två brutna armar. Min högerarm.
Första gången var annandag jul 1977, en snölös sådan, när vi spelade fotboll och jag blev fälld vid det där äppelträdet, landande på armen som efter det kändes konstig. Till sjukhus där det snabbt konstaterades att den var bruten. Gips i 6 veckor.

Andra gången var på sommaren 1978, en solig sådan, när vi klättrade i det där äppelträdet. Jag föll, fastnade i en gren med tröjan och fortsatte sedan falla och landade på armen som återigen kändes lika konstig som ett halvår tidigare. Till sjukhus där det konstaterades att den var bruten på samma ställe som förra gången. Gips i 6 veckor.

Efter det bröt jag ingen mer arm i min kusins sällskap…

Vi var som sagt ganska ofta hemma hos min kusin också. Dom bodde på andra sidan landskapsgränsen i Småland. Även där var det mycket fotboll, landhockey och annan sport. På vintern åkte min kusin slalom i den stora backen där och vid samma backe arrangerades någon sommar lådbilsrace. Vi var där och tittade på när han körde nerför backen.

Den där lådbilen fanns sedan hemma hos min kusin och vid något tillfälle så körde vi med den i backarna vid deras hus. En satt i bilen och den andre fixade farten och ställde sig sedan bak och åkte med nerför backen. Vid den sista färden var det jag som stod där bak och när bilen svängde längst ner i backen så ramlade jag och fick en spik på bilen rakt in i fotleden. Till sjukhus för vård med resultat att i flera veckor varje dag ta bort förbandet och riva loss sårskorpan så att det kunde läka inifrån

Som ni hör var det en del skador på vägen, men vi hade också enormt roligt för det mesta. Vi badade i sjön hemma, vid sjön där dom då hade en sommarstuga under några år och vi badade på gräsmattorna (!) vid västkusten en regnig sommar. Bordtennis- och biljardturneringarna i fritidsgården, hockeyspelsmatcherna på mormors soffbord och alla skitbubbar och 21-rundor som vi spelade är bara en del av allt annat.

Sedan mormor dog för 5 år sedan så träffas vi i bästa fall en gång om året när en traditionell boule-dag arrangeras. Så är det och det kanske ändå är oftare än vad många andra träffar sina kusiner som dom ägnade så många dagar och nätter tillsammans med som barn.

Extraföräldrar genom livet

Bland alla de bröder jag har så är det en som står mig allra närmast. Anledningen till att det är så går att hitta redan när jag var liten.

Han var den av mina äldre bröder som bodde kvar hemma längst och jag älskade att springa nere i hans rum när han var hemma och var lika imponerad och inspirerad av de möbler och annat som han gjorde. Men det var egentligen några år senare, när han inte bodde hemma längre, som de extra starka band just till honom slöts och fortfarande finns kvar i mig.

Egentligen handlar det om sommaren 1982 som är helt avgörande. Det var då jag under några soliga veckor fick en fristad, ett andningshål, bort ifrån den vardag som inte tillät mig att få detta. Jag förstod kanske inte det då, men har insett i efterhand att de veckorna inte var en slump. Min bror och hans sambo gjorde det för min skull och det skulle följas av flera upprepade tillfällen då jag på somrar och jullov var där hos dom.

För min del var det här fantastiska break i vardagen. Men lika överväldigad och glad som jag var när det var dags att få vara där precis lika jobbigt var det när allt var över och det var hemfärd igen.

Även när jag blev lite äldre så fanns det ett självklart, men lika viktigt, stöd som jag kanske inte heller förstod på allvar och visade min uppskattning fullt ut för. Jag minns den bankbok i PK-banken jag fick som var blockad för någon av mina föräldrar att ta ut pengar ifrån. Det var de pengar jag hade där som jag 16 år gammal använde på min skolresa till Paris.

När jag väl fick körkort och hade egen bil så fanns inte längre begränsningen i när jag kunde hälsa på. Jag har inte en aning om hur många gånger det blev under åren från 19 till 22-23 år. Jag vet bara att det var otaliga tillfällen och jag vet att jag var lika välkommen varje gång.

På samma vis var det våren 1998 när mitt dåvarande förhållande kraschade. Min flickvän vid den tiden visste vem det var hon skulle se till komma hem till mig den dagen som hon ändade vårt förhållande. Det var min bror som stod där i dörren på Alideberg i Borås en timme senare. Den efterföljande perioden, under resten av våren och sommaren 1998, var det precis som tidigare, otaliga tillfällen som jag var där hemma hos dom. Fortfarande visste jag att där kunde jag verkligen bara vara utan att, om jag inte ville, behöva säga eller förklara någonting.

Vi ses inte alls så ofta nu för tiden som vi en gång gjorde. Med egen familj så blir det annorlunda. Men jag vet fortfarande var dom båda finns. För det handlar inte bara om min bror utan även om hans sambo. Det är dom som är faddrar till min äldsta dotter vilket för mig var det enda och självklara valet. Det är till dom jag vet att det går att ringa och få hjälp med exempelvis barnvakt när det ibland behövs.

Man har olika personer genom livet som betyder olika mycket vid skilda tillfällen. För mig är det på det viset att det jag nu har berättat är vad jag skulle vilja kalla mina extraföräldrar som i nästan 30 års tid alltid har funnits där och ställt upp när dom har kunnat. Så enkelt är det.

Minnen från min mormors hus

Gräsmattan var en sådan där som var ganska stiksig. Men så fanns det några små runda plättar med mjukt gräs.

Det var på platser där det hade funnits ett träd och där nytt gräs var sått. Just träden var annars mest omvandlade till målstolpar när vi spelade fotboll. Det största målet var mellan två äppelträd. Det var där vi sköt straffsparkar. De mindre målen var mellan ett träd och häcken vid tomgränsen.

Det var förresten vid det träd som var högerstolpe i det stora målet och vänsterstolpe i det lilla som jag två gånger på ett halvår bröt min högerarm. Första gången, på annandag jul 1978, ramlade jag när vi spelade fotboll och fick armen under mig. Den andra gången klättrade jag i trädet, föll och fastnade i en liten gren för en sekund eller två innan jag föll pladask på marken och bröt samma arm igen.

Trädgården i övrigt innehöll ett stort trädgårdsland och ett rött uthus med ett garage som var så litet att ingen normal bil gick in där.

0010076

Från början var huset vitt med en liten glasveranda. Sedan renoverades fasaden samtidigt som verandan byggdes större och huset fick en mörkgrön murrig färg under ett decennium innan det återigen fick sin vita färg.

Taket vet jag med säkerhet fick nya pannor en sommar någon gång 1976-1977. Det var då som vi lekte i trädgården när alla vuxna klättrade på taket. En del av leken bestod i att kasta upp dartpilar i luften och se var dom landade. Och landade gjorde dom ju hela tiden. Den sista pilen som kastades upp i luften såg till att landa rak i mitt huvud. Där satt den tills pappa hade klättrat ner från taket och drog ut den.

Det där uthuset förresten. Det var inte bara så att det innehöll ett minimalt garage. Där fanns också ett rum där mormor satt och skötte sin hemsömnad under en period. Det var också ett rum som min morbror och hans kompisar gjorde om till ett ganska kortlivat hemmagym. Även om det inte var aktivt så länge så satt plancherna kvar på väggarna betydligt längre.

Runt trädgården var det skog på två och en halv sida och det var skog som var full med svamp varje år. Särskilt på ett ställe alldeles intill stigen, môsavägen, växte det kantareller i en lång rad på samma ställe varje år.

Inne i huset, som inte var speciellt stort, bestod nedervåningen av ett lite större vardagsrum, ett mindre rum och ett litet kök. Från början fanns en entré även på sidan av huset, rakt in i köket, men den offrades när huset renoverades för att istället ge plats åt ett badrum.

Köket var som sagt litet men det innehöll ändå både en vanlig spis och en gammal vedspis som gick att elda i. Tyvärr hade de kakelugnar som en gång funnits i huset plockats bort när elementen med direktverkande el sattes upp.

Det var i det här huset som jag tillbringade så många dagar under min uppväxt. Många av alla dessa dagar var tillsammans med min ett år äldre kusin när vi på skollov var hos mormor och spelade kort, hockeyspel och en massa annat. Det var han som fällde mig den där annandagen när armen bröts första gången.

När vi satt i köket och skulle dricka saft och äta kakor så var det alltid en tävling om vem som hade högst nummer i botten på glasen som var numrerade och vi knäckte pepparkakor och den som lyckades knäcka dom i tre delar vann.

Det var förresten även han som kastade den där pilen som satte sig i min skalle.

Jag sov även över där andra dagar och gjorde det ofta i soffan i vardagsrummet. En av alla dessa kvällar var en klassisk svensk tv-kväll när Studio S sände sitt program om videovåld och använde Motorsågsmassakern som exempel.

Ett annat klassiskt tv-minne från samma år som jag såg där i mormors vardagsrum var när USA vid OS i Lake Placid som Sovjetunionen i hockey.

Ett annat minne som inte alls är speciellt roligt är den dagen, en sommardag, när nästan alla de närmaste släktingarna till min morfar var på besök. Jag minns det som en trevlig dag, med massor av människor, ända fram till det att min morfar helt plötsligt inte mådde bra och, som jag minns det, gick upp på övervåningens toalett och spydde. Det blev värre och till slut åkte han med taxi till sjukhuset.

Det visade sig vara en hjärnblödning och så illa att han aldrig efter den dagen kom tillbaka till ett normalt liv. Jag är inte säker, men jag tror att den enda gången han efter detta var hemma igen var en där julen när jag på annandagen bröt armen. Något år senare dog han.

Jag kunde ofta gå till mormor på vardagskvällar och sitta där och läsa tidningar i lugn och ro. Jag vet att jag och min lillebror nästan tävlade om att vara först med att gå dit när det senaste numret av Hemmets Journal hade kommit så att vi kunde klippa ut bilderna i Fickjournalen.

Ett rum som jag också gillade att vara i var det rum som min morbror hade på andra våning så länge han bodde där. Det var inte minst fantastiskt att sitta och bläddra bland alla hans LP-skivor.

När jag var liten så hade jag hela tiden drömmar om hur jag skulle bo. Jag gjorde egna ritningar på drömhus och jag gjorde ritningar för att göra om hus där jag placerade in möbler och annat från olika kataloger. Ett av de hus jag möblerade i mina drömmar var mormors hus. Jag ville bo där och göra det till mitt hus.

När min mormor någong gång 1993 började prata om att inte längre bo kvar i sitt hus så fanns tanken någonstans i bakhuvudet fortfarande att jag ville bo där. Men jag var precis i början av ett förhållande och skjöt det ifrån mig.

Istället blev det så att jag och min flickvän flyttade till en lägenhet i Ulricehamn i slutet av 1993 och tänkte att det var rätt väg framåt. Men en bit in på 1994 blev mormors tankar på att sälja konkreta och helt plötsligt så var det så självklart att jag skulle köpa det där huset.

Sagt och gjort. I slutet på augusti skedde övertagandet av huset och vi påbörjade en del mindre renoveringar. Heltäckningsmattor kastades ut, gamla fina trägolv därunder slipades upp och isolering sprutades in mellan golv och grund. Väggar i rummen gjordes om med nya gipsskivor, dörrposter rensades ifrån en massa lager gammal färg.

Det skedde en hel del i början och tankarna om vad som skulle kunna göras var ganska stora från min sida, men omständigheter gjorde att det aldrig blev så bra som det kunde blivit.

Efter att ha hankat oss fram så blev det hösten 1996 så att huset såldes vidare. Det var inget lätt beslut och jag kände en skuld över att inte behålla det längre.

Nu blev det ändå så. Mormors hus och jag gick skilda vägar. Det gjorde även min flickvän och jag ett par år senare.

Det finns idag ingenting som jag ångrar av vad som skedde för 15 år sedan, men minnena från min uppväxt, alla besök hos mormor, i detta hus, är minnen som ljusa sådana från de här åren.

 

Ett efterlängtat nacksving

En arm runt nacken och sedan ner med honom på golvet.

- – - 

Någonstans hade en punkt nåtts när måttet var rågat, storleken var jämförbar och ålder och perspektiv till slut inte accepterade mer. 

Ingen mer psykologisk krigföring.

Inte lyssna på mer självömkan.  

Stopp på alla dörrar som smällde.

Slut på allt annat skitsnack som bara syftade till att alla andra var ansvariga för vad som händer och hade skett. Och att det egna personliga ansvaret och samvetet i alldeles för hög grad utmålades som så nära fläckfritt det nu var möjligt för en man på dryga 60 år. 

Det fanns givetvis yttre omständigheter som hade påverkat och varit en faktor att kalkylera in i en livsutveckling mellan 30 och 60. Det fanns alldeles garanterat ett enormt stort dåligt samvete dolt under ytan.

Men det var lite eller ingenting av detta som visades eller som var acceptabla orsaker till ett beteende fyllt av självömkan, psykologiskt utmattande kommentarer på gränsen till terror, ett uttalat eget gott samvete och andras skuld och allt annat skräp i dess spår, impregnerat i spritångor, som längre accepterades och inte heller borde ha accepterats så länge av alldeles för många i det fördolda som skedde i närmare fyrtio års tid. 

Många reagerade och tog ett eller flera steg tillbaka – för att man kunde. 

Men för de som kunde men inte gjorde något och för de som ville men inte själva kunde var det alldeles för många år som helt i onödan hängdes upp på ett liv och en person som inte själv hade kraft nog att se sanningen i vitögat och förändra sitt liv och sitt beteende.

För alla dom, som sakta men säkert förgiftats av allt detta, borde ett symboliskt nacksving ha tagits långt tidigare.

Nu skedde det som en markering och ett avslut på något som aldrig borde ha fått pågå så länge.

- – - 

När han låg där pladask på golvet så var det mer med en förvånad min än något annat.

Att få den reaktion han inte tidigare fått gjorde efter detta en markant skillnad och skapade på något underligt vis ett mer respektfullt sätt i den gemensamma relationen.

Minnet av en systembolagspåse

Även fast att jag vet att det inte är samma plastpåse eller något som egentligen borde få mig att idag associera en plastpåse med en omedelbar reflex av olust i magen, så är det exakt det som sker.

Det har passerat många olika utseenden på dessa genom åren, sedan det 70- och 80-tal som får mig att reagera, men jag gör det ändå nästan varje gång jag ser någon komma med en plastpåse från Systembolaget i handen, på väg till jobbet eller var som helst egentligen. Den behöver inte ens innehålla alkohol i något slag, den kan innehålla en matlåda eller några mackor, men jag reagerar på samma vis ändå.

Jag inser självklart att det är jag som är lite skadad och att det för de allra flesta inte finns någon koppling av det slag som jag gör till en påse från Systembolaget och att ingen heller ens ska behöva tänka tanken att det är mer märkligt med en behändig systembolagspåse istället för en stor ICA-påse. Men nu är det på detta vis landet ligger för mig.

Mina tankar kopplar sig direkt vidare från påsen till min barndom och en rad minnesbilder där påsen och dess innehåll, vanligtvis Explorer, är delaktiga. 

Dom kunde finnas undangömda precis var som helst i huset. Ja, i källaren, garaget och andra skrymslen. Aldrig på det våningsplan där vi bodde. Där varken dracks det sprit, fanns några flaskor och allra minst någon påse. Det var källaren som gällde för den typen av min pappas aktivitet. Påsarna fanns under arbetsbänken, i lådor, bland veden i pannrummet och var man än kan tänkta sig.

Oftast var det påsar med tomma flaskor, 37 eller 75 cl, men ibland kunde det vara en färsk ranson med ett par 75:or avsedda för den dagen och dagen efter. Påsar innehållande nyinköp kunde man säkrast hitta i bilen, "undangömt" under förarsätet eller under mattan i bagageutrymmet.

Ett annat minne kopplat till detta är hur kvittot från Systembolaget såg ut på den tiden. Ett kvitto innehållande ett "normalt" inköp blev oftast nästan helt fyrkantigt med en text och siffror i blått bläck från bläckbandet. Jag har något svagt minne av att en 37:a kunde kosta strax under 50 kr och en 75:a en bit under 100 kr på den tiden i slutet av 70-talet.

Vid ett antal tillfällen var det givetvis nödvändigt att göra sig av med alla dessa tomma flaskor och ölburkar som inte kunde ha sin slutförvaring i källaren i all evighet. Att samla ihop dessa och sedan panta allt ihop, spritflaskorna på systemet och burkarna i mataffären hemma, var något som oftast, nästan alltid, skedde när pappa inte var hemma. pengarna från detta vet jag att vi delade upp mellan oss när vi blev större.

Det märkliga är att det aldrig var någon, i alla fall ingen som på något vis avslöjade det, som ens höjde på ögonbrynen över att några killar i 10-12-årsåldern kom till affären med svarta sopsäckar fulla av ölburkar att panta. Ingen visade något.

Att åka till Systembolaget och panta, på den tiden det fortfarande gick, skedde vid några tillfällen när jag hade körkort och min lillebror följde med. Det var då en mer pinsam historia att hantera även om vi fick pengar att själva köpa öl för…

I vilket fall som helst är det märkligt hur en plastpåse från en butik, med annat motiv och färg, så tydligt kan skapa en association till något som detta som är en del av historien på 70- och 80-talet.

För dom flesta andra har samma påse varit en mycket mer naturlig del av vardagen där den har kommit hem, ställts på bänken i köket, tömts på sitt innehåll som sedan har placerats i ett skåp eller liknande innan det har druckits på ett betydligt mer civilicerat sätt än i en källare i smyg med ett jävla liv som den konstanta följden.

Den alkoholindränkta färden utan vuxet ansvar

Det är vinter i Sverige i slutet av 70-talet. En familj vill ta sig ner till sjön för att fiska och åka skridskor på isen. Sjön ligger 3-4 km bort.

En kort bilresa är det snabba sättet att ta sig dit. In med grejerna i kofferten. Fika, skridskor och allt annat. Tre barn och två vuxna i en blå Opel Rekord för en resa som förvisso ska ske på vinterväglag, men som inte på något vis är en riskabel historia under normala omständigheter.

Normala omständigheter innehåller dock inte att föraren har druckit sprit tidigare på dagen och inte borde befinna sig bakom ratten. Han borde sitta på passagerarplats om det bara hade funnits en annan person med körkort som tog sitt ansvar för sig själv och för sina barn.

Nu sker inte detta. Alla sätter sig i bilen och färden startar. Det är vinter men det är inte något jobbigt väglag, men med en förare som inte är nykter är det inte en enkel resa. Efter en knapp kilometer, i en kurva, förloras kontrollen över bilen och den glider ner i diket.

Det händer inget allvarligt rent fysiskt. Alla är oskadda och det enda problemet är att bilen står fast i detta dike. Det naturliga i det här läget borde vara att ta barnen och gå den knappas kilometern hem och ta den hjälp som krävs för att få hem bilen.

Besöket vid sjön borde vara inställt på obestämd tid. Så sker nu inte. En bil stannar till och hjälper till att med en bogserlina dra upp denna blåa Opel Rekord ur snödrivan i diket. Ett tack för hjälpen och alla, två vuxna och tre barn, hoppar återigen in i bilen och färden fortsätter. Om det inte fanns en oro från början så var den, trots ett tyst medgivande att fortsätta, nu mycket stark.

Det fortsätter att vara en slirig färd på vintervägen men  bilen stannar kvar utan ytterligare incident i någon kilometer ytterligare – fram till den korsning på skogsvägen, där en högersväng leder in på den sista etappen nedför backarna till sjön och isen. Där släpper återigen fästet totalt och bilen sladdar ner betydligt mer rejält i diket tvärsöver korsningen.

Den här gången är det inte att tänka på att en vanlig bil ska kunna dra loss den blåa bilen. Det krävs mer än så. Alla utom den berusade föraren är nu skärrade och skrämda. Ännu en gång skulle man kunna tänka sig att nu var det dags att ta en promenad hem och låta bilen komma hem på annat sätt. Så sker inte nu heller. Istället tar föraren en promenad till en närbelägen bekant som har en traktor och ser till att denne kommer och drar loss bilen ännu en gång.

På samma vis, ännu en gång, sätter sig nu hela familjen, två vuxna och tre barn, i bilen för att fortsätta mot det utstakade målet. Detta mål ligger nu mindre än en kilometer fram, nedför backarna, och det går nu vägen utan ytterligare dikeskörningar.

Väl framme stannar man och fiskar, leker på isen och grillar korv i flera timmar innan man i samma bil och med samma förare tar sig hem vi en annan väg utan lika många kurvor och med bättre snöröjd vägbana. Att berusningen påtagligt har hunnit lägga sig under tiden gör också sitt till att det går bättre.

Det är en resa som sker med två vuxna människor som utsätter sina barn för denna våldsamma riskfaktor. Det är en resa som legitimeras av en vuxen människa som stannar vid den första dikeskörningen och hjälper till. Att föraren då är berusad kan omöjligtvis ha gått att missa. Att bilen dessutom innehåller tre barn går absolut inte att missa.

Det är också en resa som legitimeras av nästa vuxna människa, som mycket väl känner föraren och som inte på något vis kan undvika berusningen, och inte heller han kan ha missat att han med sin traktor drar loss en bil med tre barn i baksätet som sedan får fortsätta färden med en berusad förare.

Fyra vuxna människor som alla i olika grad brister i sitt ansvar att inte utsätta, eller försöka förhindra, andra människor för risker och allra minst barn som inte själva har möjligheten att säga nej tack att åka bil med en berusad förare.

Retrospektivt collage om min pappa

Mycket av det som förmedlas på den här bloggen har varit tankar som till stora delar relaterat till mina tankar om min pappa och hur hans liv och hans beteende har påverkat mig i livet.

Inspirerad av Sofia, som skrivit fullkomligt fantastiska texter om sin egen pappa och där hon nu samlat ihop sina "pappatexter" i ett inlägg, så plockar jag här ihop de texter som jag skrivit om relationen till min pappa.

Det är texter som i mer eller mindre hög grad i konkreta ord handlar om min pappa. Men samtliga har sin grund i min uppväxt och hans val att agera som pappa.

När klassen är ett hinder för att lyckas

Bleknade minnen och pusselbitar

Alkoholen – ett tveeggat verktyg

Sommaren 1982 – mitt andningshål i livet

Sex bröder Kjellberg från två generationer

Hand i hand genom en sjukhuskorridor

En pappas syn på sin sons tur i livet

Berättelsen om min pappa Tage

Tallsäter i Torsbo – historien om ett hus

Wind of change – dags att vända blad

Söndertrasade löften

 

Elva texter med olika innehåll men med samma kontext – en sons förhållande och syn på sin pappa.

 

Ingemar Stenmark, bröderna Mahre och jag

Sportens värld var ett ställe att fly till med tankarna och drömma
sig bort.

På sommaren var det Björn Borg som inspirerade. Jag stod
där på vägen hemma och slog på en tennisboll som satt fast i ett gummiband så
att bollen hela tiden kom tillbaka till mig för en ny perfekt forehand eller
backhand. Ibland ritade vi upp en tennisplan på gatan med krita, satte ett "nät"
över vägen och spelade matcher. När det kom en bil var det bara att ta en paus
för att flytta nätet en stund.

När vintern kom var Ingemar Stenmark den självklara ikonen.
Här handlade det om att hitta en bra backe att kunna sätta upp käppar i och
sedan åka egna slalomtävlingar. Det var vid den gamla fabriken, där det nu är
vattenverk, eller i backen nedanför vårt hus där vi i den ledningsgata som går
där stakade upp vår egen slalombana och åkte. Lite senare slet vi oss genom
skogen till en åker bakom Torsbo gård där vi hade en mycket längre backe att
åka i och där kunde det till och med bli storslalom av det hela. Det var bäst
de åren när åkern inte var harvad innan snön kom. Annars kunde det bli aningens
problematiskt med underlaget när jordhögarna skapade sina egna gupp. Här ute
hade vi till och med tävling när våra föräldrar tvingades att se på.

Jag var nog mer organisatör än vissa andra och den som
ville ta tiden, protokollföra resultatet och sedan sätta upp resultatet på
anslagstavlan hemma. Jag var inte lika bra på att åka snabbt och kunde bli
rejält förbannad när det inte gick som jag ville. Över huvudtaget var jag arg
när de andra inte ville strukturera upp det så lika verklighetens slalom som nu
var möjligt i en skogsbacke i Västergötland.

En annan sak som jag producerade otaliga av var teckningar föreställande Ingemar Stenmark. Jag vet inte hur många det blev där under några år. Tyvärr har jag inte kvar någon, inte ens de bästa exemplaren som faktiskt var riktigt bra.

Jag drömde mig även bort genom att hitta på egna spel som
omfattade en hel alpin säsong med slalom, storslalom och störtlopp. Det var en
listning med Stenmark, bröderna Mahre, Andreas Wentzel, Bojan Krizaj, Stig
Strand
, Bengt Fjällberg, Piero Gross och vad de nu hette i den tidens
världscup. Sedan planerade jag in vilka orter och i vilken turordning
tävlingarna skulle ske i Wengen, Madonna di Campiglio, Kitzbühel och Åre.

När
sedan en tävling skulle avgöras så skedde det med tärningar. Ett tärningsslag
för att avgöra vilken sekund åkaren tagit sig ner på och två tärningsslag för
att avgöra hundradelarna. Samma procedur för åk 1 och åk2 skapade ett slutresultat
i tävlingen – 5,42 + 3,65 = 9,07.

Slutresultatet i varje tävling gav sedan
poäng – 1. 25 p 2. 20 p 3. 15 p och så vidare i fallande skala. Detta skapade
sedan en hel säsong och slutresultat i totala världscupen och de olika
delcuperna i ett egenhändigt producerat spel i rutigt kollegieblock som kunde vara några dagar eller en vecka.

På samma sätt kunde jag göra ett eget spel av elitserien
i hockey där alla lag mötte alla, hemma och borta två gånger om i 36 omgångar,
och där tärningen avgjorde periodresultatet i de tre perioderna som sedan slogs
samman till ett slutresultat – (3-1, 1-6, 5-4) = 9-11. 2 poäng för seger och 1
poäng för oavgjort.

När det gäller slalomen så fanns det en dröm om
att åka slalom på riktigt. Inte i en knappt lutande backe i skogen utan i en
riktig pist med riktig utrustning och riktiga käppar att åka mellan. Inte de orangea
snöpinnar eller stavar som vi händelsevis använde i våra tävlingar.
Det fanns en backe i Hestra redan på 70-talet och det
byggdes en i Ulricehamn i början av 80-talet.

Men det blev aldrig någon riktig
alpin debut för mig då när det brinnande intresset och den möjlighet i sportens värld att flyt undan fanns på allvar. Så var det egentligen med all sport jag intresserade mig för. Rädslan för det okända höll mig istället borta från det helt och inte förrän nu 2010, ett halvår innan 40-årsdagen, har det blivit verklighet och då egentligen inte för att jag själv längtat och pushat mig själv till backen utan för att vi ska på vintersemester till Lindvallen och mina barn ska så sakta lära sig att åka.

Så pushen har kommit från familjen och det har i första hand handlat om barnen samtidigt som det faktiskt är något att kunna göra tillsammans med min fru. Och även om det inte varit en längtan på framkant i livet så ångrar jag nu inte för en sekund att jag sätter mig där i liften och, om inte susar, så i alla fall tar mig ner för pisten. Jag har förvånande nog inte ens varit rädd för att testa. Lite nervös i början, men inte rädd.Nu ser jag mest fram emot att åka till Lindvallen i vecka 10 och ta pister som mer genomgående passar min nybörjarkapacitet för att slippa kämpa mig genom branta partier som ännu inte ger mig något mer än en och annan vurpa.

Det är viss skillnad mellan att kasta sig nerför Isaberg jämfört med fabriksbacken, ledningsgatebacken eller backen på åkern på 70- och 80-talet men sannolikt tyckte jag att det var lika svårt att ta sig nerför de backarna på den tiden iförd längdåkningsskidor, Ingemar Stenmark-mössa och spräcklig Helly Hansen-tröja.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Intressant.se

Hand i hand genom en sjukhuskorridor

Hand i hand med min dotter från ett väntrum, genom en korridor, till ett undersökningsrum på ett sjukhus. Det var inget allvarligt alls. Bara ren försiktighet efter tidigare sjukdom.

Just detta, att gå hand i hand genom en sjukhuskorridor och att sitta och vänta i ett väntrum, påminner mig om alla de gånger som jag själv som liten gjorde detta. Det var armbrott och andra orsaker som fram till 10-årsåldern gjorde mig till ett barn som tillbringade många dagar och nätter på sjukhus.

Varje gång jag kan minnas att detta skedde så var det med min pappa vid min sida som jag gick hand i hand genom korridorerna och satt i dessa karakteristiska väntrum i avvaktan på nån form av kontroll.

Jag kan faktiskt inte minnas att min mamma var med en enda gång.

Nog för att hon inte hade något körkort, och fortfarande inte har, men hon var hemmafru fram till slutet av 70-talet när jag närmade mig 10-årsåldern och borde rimligtvis ha varit med någon gång.

Men jag minns det inte.

Det enda jag minns är att det var min pappa som var med mig.

Visst var hon med och besökte mig vid något tillfälle när jag låg inlagd, men aldrig med mig hand i hand genom en korridor vid alla dessa kontroller och återbesök.

Är det minnet som sviker eller var det verkligen så och varför var det i så fall på det viset?

Sex bröder Kjellberg från två generationer

Sex bröder från två generationer. Tre 50-talister och tre 70-talister. På många sätt två skilda världar men med samma utgångspunkt i en uppväxt i samma lilla by. En by som gick från levande till dvala under de decennier som sex bröder växte upp där och flyttade därifrån. Det var en uppväxt som skedde med samma far men med två olika mödrar. En brytpunkt under 60-talets andra hälft som i grunden förändrade det mesta.

För de tre äldre bröderna innebar det ett liv utan sin döda mor. För oss tre yngre bröder innebar det en uppväxt med ett accelererande alkoholmissbruk hos vår gemensamma far. En uppväxt där vi inte vet något annat än just detta som en överskuggande faktor i precis allt. Denna skugga påverkade även relationerna mellan oss sex bröder på ett högst påtagligt sätt. Det uppstod sprickor som kanske inte någon trodde skulle kunna repareras. Det blev precis tvärtom.

Ett första trevande steg togs nån gång i mitten av 90-talet. Det var en träff hos nr 1 i ett hus på Änggatan i Ulricehamn en sommardag. Det var ett trevande möte. Vi pratade i vida cirklar. Vi tittade på nån gammal film med oss tre yngre bröder från 70-talet. Mycket mer minns jag inte.

Sedan dröjde det till 1999 innan det blev ett nytt gemensamt möte. Även nu hos nr 1. Den här gången på Stenmursgatan i samma stad. Det var en träff som öppnade våra fördämningar där alla de frågor och inbillade oförrätter från vår uppväxt började hanteras. Allt hade sin grund i hur vår far hade hanterat sitt eget liv och hur detta högst påtagligt påverkat vår relation till honom, vår relation till varandra och till alla andra runt omkring.

Dessa fördämningar fortsatte att svämma över de kommande träffarna som nu fortsatte att ske minst en gång per år. Det skrattades och gräts under tiden som vi nog gemensamt la ett pussel av vår gemensamma men ändå så skilda bakgrund. Vi lärde känna varandra över generationsgränser och personliga gränsdragningar för att successivt kunna lägga detta bakom oss och umgås utan ständigt ältande om vad som var vad och varför det skedde.

Sedan 1999 har vi haft gemensamma träffar minst en gång per år under dessa 10 år. Vi har varit i metropoler som Rånnaväg, Borås, Kristianstad, Örby, Aplared och Liverpool. Vissa av dessa flera gånger om. Och i takt med förändringar som sker så har vi så naturliga platser som Älmestad och Bollebygd kvar att klara av. Nästa gång vi alla ses är i december när det är dags för bröllop.

Visst diskuterar vi fortfarande saker som berör vår gemensamma historia. Och nog kan det finnas saker som vi inte alls är överens om. Och självklart har vi alla våra egenheter som inte är helt enkla att förstå. Men det sker med en respekt och en helt annan känsla än den som en gång fanns där på 90-talet på Änggatan och Stenmursgatan i Ulricehamn.

Efter vår senaste träff för några veckor sedan konstaterade nr 2 att vi numera pratar om våra egna liv och inte om alla andra. Fokus har sakta men säkert förskjutits och centrerats att handla om oss själva istället. Vi vet var vi har varandra och vi vet, framför allt, varför det blev så som det gjorde en gång i tiden. 

Från LIVERPOOL 2008

Det som inte någon av oss under flera decennier hade kraft och förmåga att reparera har vi gemensamt, under den senaste 10-årsperioden, lyckats att hantera så bra att vi numera istället har en ganska unik kontakt som återupptas på ett fullkomligt naturligt sätt en eller ett par gånger per år.

Det ironiska i det hela är att sannolikheten för att vi skulle ha detta,
för oss unika som vi har idag, utan det som var grunden till sprickorna är förmodligen mycket mindre.

Så egentligen handlar den här texten om hur jag fick tillbaka alla mina bröder in i mitt liv på detta ganska unika vis.

Tack för detta – LTPK, Kläck, Jöjje, Mange och Danne!

Keken