Category: Uncategorized

Bilderna 2012

Under ett år fotograferar jag ganska många bilder och under 2012 ligger det en enorm tyngd på bilderna från vår resa.

Men de bilder som allra bäst visar vad som sker i vardagen är ändå det som ligger i mobilen.

En del hamnar på Instagram men det mesta ligger kvar och syns inte.

Just därför tänkte jag mig en bildsammanfattning av 2012 enbart baserat enbart på det som tagits med en iPhone. De allra flesta är mina egna – några är tagna av frun.

Sjukdom som möjlig förklaring

Det är en märklig känsla att prata, träffa och hjälpa min mamma sedan hon blev akut sjuk och när det senare konstaterades att hon har MS.
På något vis har det släppt ut ett tryck som har funnits där så länge jag kan minnas. Ett tryck som bestått av en stor sorg över barndom, tonår och början av vuxenlivet.
När allt ställdes på ända i början av februari var det någon vecka innan vi skulle åka iväg på vår långa resa. Det som då visade alla tecken på en stroke övergick mer och mer i en allt diffusare diagnos. Att dra iväg just då var inte ultimat. Vare sig beroende på det oklara i diagnosen eller att andra skulle dra hela lasset med allt som behövde hanteras.
Det som har skett i år är givetvis inget som är positivt på det viset. En sjukdom som sakta bryter ner är inget att leka med. Men det kan förklara många långa år av oklara och diffusa tecken på ett tafatt sätt att hantera så många saker och relationer. Hur länge det funnits med är det ingen som vet och vad som kunde ha varit kan ingen heller svara på. Kanske ingen alls. Kanske ett helt annat sätt att möta så många saker på.
I alla fall har det fått mig att så långt det är möjligt släppa min besvikelse och till viss del en ovilja att göra mer än vad som absolut är nödvändigt i vår relation.
Mest är det besvikelsen som, om inte bordläggas, så i alla fall kunnat minskas på ett radikalt sätt. Något som är enormt skönt att känna.
Imorgon firar vi jul, någon dag i förskott, i min mammas nya lägenhet tillsammans med min två yngre bröder och barnens kusiner.

Om drömmarna och uppvaknandet – sex månader senare

Att det har gått ett halvår sedan vi landade på svenska mark igen efter våra elva veckor på resande fot runt jorden känns märkligt på många sätt.

De där dagarna när vi kom hem i början av maj känns nu som de enda med riktigt fint väder i det här landet. Sedan dessa har det regnat känns det som. Men även om det har regnat i Sverige så var återgången till vardagslivet betydligt mindre smärtsam än vad jag trodde de där sista dagarna på Manhattan i New York. Där och då var det stor ångest över att återgå till jobb och vardag. Ångesten blev inte mindre av att det var just Manhattan som lämnades.

Den första tiden hemma var den ständigt återkommande frågan vad som var bäst på resan. Just då så var det svårt att svara konkret på det. Så många intryck på relativt kort tid kräver en stund av bearbetning innan det är så självklart.

Med distans till det hela så har det de senaste månaderna börjat dyka upp fler och fler saker i huvudet som gör sig påminda och inte minst skapar en enorm längtan över att kunna återvända. Det är egentligen ingen del av resan som är ett blankt nej till nytt besök även om Kuala Lumpur inte var något så upplyftande direkt. Det bästa där var trots allt hotellet. Men annars så blinkar det till och kramar om en av kraftig abstinens från många, många av alla andra platser.

Av någon outgrundlig anledning har den lilla oansenliga trailerparken i Tarpon Springs varit en sådan plats som ständigt återkommer. Varför vet jag inte riktigt, men kanske för att det så fantastiskt sammanfattar den del av USA, Florida, som vi besökte. En liten oansenlig camping med en gammal dam som föreståndare och människor som bodde där och tog sin golfbil till toaletten eller soptunnan 50 meter bort. Vänlig tips om stranden en km bort dit man tog bilen. När vi inte tog bilen utan istället gick dit så var det ett mycket oamerikanskt beteende som väckte höjda ögonbryn. Det kändes inte magiskt där och då, men nu ligger det långt fram i minnet.

En annan starkt beroendeframkallande plats är Nya Zeeland med allt som där fanns att uppleva bara genom att öppna ögonen och färdas mil efter mil på vägarna. Tre veckor där var ingenting mer än en förrätt.

Alla dessa löprundor runtom på okända gator och fantastiska platser är minnesbilder som jag ofta plockar fram när jag ränner runt på mina välkända rundor i Bollebygd. Att istället tänka sig tillbaka till Singapore River, en anti clockwise-runda på Cooköarna eller Jackie Kennedy Onassis reservoir i Central Park gör det lite mer behagligt på något vis.

För barnen är det fortfarande husbilslivet och tiden på Pangkor Island som ständigt återkommer.

Annars ligger alla dessa dagar utan planer och utan stress som en signatur över hela resan. Det är detta som på något vis, trots alla konkreta upplevelser, som kanske är det som ett halvår senare biter sig kvar mest och bäst. Det är också i detta som jag själv tror att jag tagit med mig ett förändrat synsätt på min vardag, mitt jobb och lite hur tiden prioriteras på olika saker.

Det kan vara en slump att jag just den här sommaren har tyckt att det varit ganska roligt att återigen fixa en del hemma i huset för första gången efter den 5 år långa renoveringsboendet i vårt förra hus. Efter det hatade jag allt vad verktyg hette. Nu går det bra igen. Slump eller inte, det är i alla fall ingen obehaglig förändring.

Många frågar när vi ska åka igen. Någon så lång resa finns fullt naturligt inte med i några planer under överskådlig framtid. Det handlar i och för sig mer om praktiska hinder än om viljan att ge sig av. Utan annat att ta hänsyn till hade jag gärna tagit en ny runda på 2-3 månader i början av nästa år.

En vecka på Hundfjället i Sälen vecka 2 nästa år är vad som finns planerat. Sedan odlar vi drömmen om en egen husbil som ska kunna ta oss runt i Europa och inte minst se till att uppleva det egna landet och allt som här finns att se. Vi får se hur verkliga dom drömmarna blir…

 

När döden knackar på dörren

Det där med livet och döden är närvarande hela tiden, men det är det på så olika sätt både sett till sammanhang och stunder i livet.

När jag var liten var jag rädd för att dö. Jag funderade då också ofta på hur mycket bättre det skulle bli om min pappa dog och med det tog bort allt det som gjorde så ont i livet alldeles för ofta.

Annars var döden ganska långt borta när jag var liten. Min morfar och min farfar dog när jag var liten men annars var döden aldrig konkret närvarande och det var inget man pratade om i vår familj mer än någon annan.

Jag har inte heller levt mitt liv på fingertoppen av handen och på det viset snuddat vid min egen död. Det närmaste den saken var nog redan när jag föddes…

Under tonår och alla år fram till 35 var döden inte något som jag funderade speciellt mycket på. Men som för så många andra så gav livet också tankar om döden. När barnen kommer så kommer också perspektiven och den eventuella odödlighet som man innehar före detta övergår till en stark närvarande känsla om hur skört det kan vara och den tunna linjen mellan liv och död, lycka och olycka.

Känslor inför döden är inget som någon annan kan tala om för dig vad du ska känna och själv vet man inte hur reaktionen gestaltar sig förrän man står där och ser den i vitögat. Under ett par tre år i mitten av 00-talet var det en berg- och dalbana mellan liv och död i mitt liv. Min brors barn dog innan han ens fick se ljuset i världen. Min första dotter föddes. En av mina bästa vänner gick alldeles för ung bort i cancer. Min andra dotter föddes och min mormor dog kort efter detta.

Givetvis är glädjen över mina två döttrar det som överskuggar allt och utan deras närvaro skulle jag leva ett fattigare liv. Men den starka påverkan som även döden utgjorde under de här åren har, även om det är en del av livet, påverkat mig i så många tankar och funderingar.

Perspektiv förändras av glädje men även av sorg. Perspektiv kan flyttas i från att själv ömka sig över något som egentligen är trivialt till någon verkligen borde gräva ner sig.

Även om var och en får hantera döden i dess olika delar på det sätt man själv vill så är det också fantastiskt att i all den svärta som det alldeles säkert handlar om att personen befinner sig i ändå vara den som tröstar när det egentligen borde vara tvärtom. Att lyckas se så ljust på något som håller på att bryta ner och göra slut på det liv vi känner är tårfyllt, makalöst och beundransvärt.

En frontalkrock i tankarna

Det är tankar som snurrar runt i huvudet som jag inte riktigt räknat med skulle dyka upp och ändå så är det tankar som egentligen är helt naturliga att tänka.

Tänk er känslan av att vara helt säker på något och så upptäcka att ingenting är säkert och att saker som du trodde att du ställt dig utanför ändå påverkar dig.

Det är ingen överraskning i sig att det som nu pågår verkligen gör det. Det är snarare en logisk följd av en lång lång tids nedåtgående spiral. Men att jag skulle påverkas så i mina tankar av detta och att det nästan känns som om jag ser mig själv i en spegel och ser något jag inte vill ska hända med mig någon gång.

Man ska inte tro att något som pågår går att bearbeta färdigt. Det som slutar pågå går att slutföra tankarna kring eller i alla fall komma så nära målet som är rimligt. Men tankar om då, nu och sedan i en pågående process går inte att komma så nära målet som man vill. Kanske är det också just det som är livet och på gott och ont den nerv som krävs för att man ska vara på tå och inte ta något för givet.

Det är en frontalkrock som pågår där jobbiga saker och tankar möter extremt roliga planer som snart ska sättas i verket.

Den roliga delen leder och jag hoppas att den jobbiga också ser ett ljus i horisonten.

 

Till min pappa – tio år senare

Det är nyårsdagen 2012. Ett nytt år med oskriven historia att fylla med ett innehåll. Det finns en spännande personlig plan som ska genomföras under årets första sex månader.

Det är också snart tio år sedan jag tidigt på morgonen den 9 januari, i min säng i lägenheten på Kellgrensgatan i Borås, väcktes av ett telefonsamtal från min bror.

-Pappa är död! sa han. Jag hörde vad han sa men tog inte riktigt in det utan att säga va?

Det hade skett utan någon dramatik. Ett skrik i sömnen och så var det över. Alla påfrestningar som funnits där och påverkat det oundvikliga i så många år hade till slut nått vägs ände.

Ditt liv var över och jag tror faktiskt att det tog slut precis så snabbt som du verkligen ville. Något annat, en utdragen process, hade bara blivit ett fortsatt lidande både för dig och ommgivningen. 

Trots att det var en tanke som funnits där hur länge som helst, hur länge din kropp skulle orka med, så är det ändå något som inte går att ställa sig in på. Trots allt som varit så är slutet ändå så precist.

Om du fortfarande hade levt idag så skulle jag garanterat ha haft en massa frågor som jag då aldrig hade ställt. Men samtidigt är det inte säkert att dom frågorna hade funnits om inte det som hände då och som har skett under ett decennium nu hade fått ha sin gång.

Jag har i olika faser bearbetat vår gemensamma historia och successivt kommit fram till en betydligt stabilare och mer nyanserad bild av vad som en gång var. Det finns inte längre någon av den ilska kvar i mig som, tillsammans med en stor besvikelse, alltid legat i förgrunden. Snarare har det efterhand vuxit fram vad man snarare kan kalla en nyfikenhet över vem du egentligen var och hur det kunde gå så galet som det ändå gjorde.

På sommaren innan du dog tog jag med dig i min bil ner till dina barndomstrakter. Vi tittade på stället där din mors föräldrahem hade varit. Vi stannade i Överlida för att se var huset på Borgåsen hade stått och stannade på en rad andra gamla minnesplatser. Jag tror att du var nöjd med den resan. Jag var det.

Några månader efter din död, i mitten av april, så träffade jag Katrin. Det var ett klassiskt kärlek vid första ögonkastet som kastades över mig och mitt liv tog den vändning som jag tror att även du hade tyckt mycket om.

Du har också blivit farfar ytterligare sju gånger på tio år och två av dessa är mina döttrar Nora Linnea och Milla Judit. Dessutom är vi familjehem för en tjej som heter Claudia och som har varit hos oss till och från sedan 2003.

Precis lika mycket som att du självfallet aldrig har träffat mina barn så vet dom bara vem du är via fotografier. Men båda, 4 och 6 år gamla, är helt medvetna om att du i deras värld är en ängel som finns uppe i himlen tillsammans med deras kusin Noel, gammelmormor Ulla och Linnea från Noras skola som dog i höstas. Det är deras bild tidigt i sina liv och någon mer nyanserad sådan kommer dom få vänta ett bra tag att få någon del av. 

Jag skulle ljuga om jag påstår att jag besöker din grav speciellt ofta. Ingen av oss var speciellt överväldigade av religiösa sammanhang och för mig ger inte ett besök där så mycket som andra saker gör.

Totalt har jag nog inte varit där mer än 6-7 gånger på dessa tio åren. Senast var på annandag jul när hela familjen var där. Vi tände ett ljus innan det var dags för julsammankomst hemma hos mamma i hennes lägenhet.

Det är tio år som på många sätt har varit tio bra år för de flesta av dom som trots allt fanns runt omkring dig. Att påstå att en människas död är något positivt är kanske inte så enkelt för alla att förstå.

Men i det stora hela tror jag att din död, för dig själv och de flesta i din omgivning, faktiskt var något som gav ett lugn i din på olika sätt sargade kropp och som har löst knutar och i många avseenden har skapat starkare och stabilare relationer än vad som var, och hade varit möjliga tidigare innan den 9 januari 2002.

En av alla dessa saker som jag tror att du skulle tyckt mycket om är det som jag och dina andra fem söner tillsammans har skapat. Vi har numera sedan många år tillbaka har en relation där vi träffas och umgås på ett sätt som vi själva tycker en ganska unik. Det fanns en tid, åren innan du dog och åren därefter, när många saker behövde bearbetas, missförstånd redas ut och ett förtroende återskapas.

Efter denna period så är det en helt annan sak. Den definitiva höjdpunkten hittils är när vi alla sex tillsammans, året när Jörgen fyllde 50 år, var i Liverpool och grottade ner oss i Beatles. Om några år är planen att vi åker till Berlin tillsammans.

Den nionde januari för snart tio år sedan var en dag som så här i efterhand, i alla fall för mig, gav en möjlighet att successivt dumpa många mödosamma tankar och en möjlighet att istället bygga upp den där delvis annorlunda bilden, i ett bredare perspektiv och med andra personers infallsvinklar, som nu känns betydligt mycket bättre att leva med.

- – - – - 

För snart två år sedan, till den dag du skulle fyllt 80 år, skrev jag Berättelsen om min pappa Tage. Den beskriver ditt liv så som jag upplevt det och på olika sätt fått veta mer om.

Det hade varit spännande att fått höra din egen osentimentala berättelse om ditt liv så här ett decennium senare.