Category: Uncategorized

När julen inleds med en vält yucca-palm

En fot i den stora kopparkrukan så att både lekarkulor och den meterhöga yuccapalmen flyger ut på golvet. 

Att det var just julafton var inte ens anledningen till att det redan mitt på dagen var så slirigt och sluddrigt i kropp och mun att något sån här händer. Det kunde vara vilken annan dag som helst utan att det skulle brutit något mönster.

Ett brutet mönster skulle varit en julafton utan att något sånt här händer, annat än av ren otur.

Men nu var det alltså julafton och förmodligen den sista sådana där det ens i fantasin och drömmen fanns kvar en tro om att det kunde vara bara en julafton som i alla fall snuddade vid att vara en stund av ren och skär glädje och avkoppling.

Att det var just en stor kopparkruka som råkade stå i vägen för vingliga ben var mer en slump. Men det var en brysk signal till alla som försökte hålla ett mod av julstämning uppe att inte orka hålla sig vid detta.

Det brists ut i tårar. Det uppstår en aggressivitet och tonläget höjs redan innan julskinkan ens har funderat på att äntra julbordets röda duk med vita broderade snöstjärnor.

En stund av oro och upprördhet förbyts sedan i en förädisk stämning som på ytan kan ses som ganska trevlig, och kanske till och med jullik, men som bara handlar om en behärskning och en respekt inför de som mest av allt vill att det ska vara jul på riktigt.

Julskinkan kommer fram på bordet tillsammans med sina kompisar julkorven, det kokta köttet, dopp i gryta, rödkål, rullsylta och allt annat som bara ska befinna sig på det där bordet oavsett om någon äter det eller inte. Den här gången ligger det också ett fat med ett kött som inte brukar vara där.

Eller kött förresten. Det är inte kött. Det är rökt älghjärta som ska avnjutas denna jul och nåde den som inte uppskattar denna läckerhet.

Alla äter och ser glada ut fast att tanken på ett bultande hjärta från en älg hela tiden finns i bakhuvudet. Men vem skulle våga ifrågasäta något sådant just då?

Till och med grisfötterna från året innan hade varit bättre.

Tack vare att det inte serveras någon alkohol på vårt julbord så lugnar sig det hela ytterligare och blir nästan till en trevlig stund. Men irritationsdarret och oron över att något ord eller annan oväsentlig sak ska tända gnistan finns där hela tiden under middagen och timmarna innan gästerna vänder hemåt.

Gästerna andas ut på vägen hem i sina bilar.

De som är kvar i huset, där en vält yucca-palm inledde julfirandet, väntar nu bara på efterrätten.

Finns det någon mer alkohol i något skrymsle i den där källaren eller kan det kanske, kanske bli en julaftons kväll på utandning?

Alla vet innerst inne åt vilket håll det lutar.

Milla fyller fyra

Det är ju lätt att hela tiden se henne som den lilla tjejen. Hon är ju förvisso minst, men det är också något hon är en mästare att rida på i olika sammanhang.

Som många andra så har hon blivit mer och mer medveten om att hon är minst och har gjort allt för att intala både sig själv och andra att hon är stor nu. Eller i alla fall att hon blir stor när hon fyller fyra år.

Och just den dagen har idag infallit. Milla har fått fylla fyra år och hon har gjort det med ett leende på läpparna hela dagen – från paketöppning halv sju, till lek med presenterna 2,5 timme på Leos Lekland och nu en hemgjord pizza.

Även om hon alltid kommer att vara vår lilla Milla så har hon ändå tagit ett stort mentalt kliv själv idag.

Imponerad av min envisa fru

Om någon hade sagt för ett år sedan att min fru skulle cykla 10 mil i en tävling så skulle jag inte ha satt många kronor på det. 

Den enkla anledningen till min skepsis då var att hon fick så ont i sina knän att en tur på några kilometer vara en pina. Hon kunde komma hem efter 20 minuter och vara helt knäckt över att det inte funkade.

Men envishet är som de flesta av er vet också en drivkraft och hennes envishet har i år fått ute henne i löparspåret, där hon sakta men säkert har kommit till en anständig nivå, och cykelturer modell längre med sikte på att vara med i Viaredsjön runt.

Denna tävling på just 10 mil är nu avklarad i värsta tänkbara väder med regn i mer eller mindre stor mängd under stora delar av tävlingen. Inte minst första halvan blev cyklisterna bokstavligen dränkta av regn.

Hon gjorde rundan med sin syster och när Bollebygd passerades hade hon haft ont i magen. Detta hindrade dock inte en fortsatt färd. Efter byte av skor och strumpor så fullföljdes de tio milen. 

Träningsverken lär inte bli att leka med, men hon gjorde något som jag aldrig trodde för ett år sedan att hon skulle klara av och jag är mycket imponerad av detta.

Viaredsjön runt

Om tre veckor är det dags för hennes tredje del i målet att göra en Boråsklassiker då är det en mil i löparskor när Kretsloppet ska avgöras i Borås och där det är tänkt att även jag ska vara med om mitt knä pallar.

Förutom Viaredssjön och Kretsloppet ingår även Linnémarchen, Klassikersimmet och en skidtävling i klassikern. Man måste genomföra 4 av dessa 5 tävlingar inom loppet av 12 månader från det att den första är avklarad. Vilken man börjar med spelar ingen roll.

Just skidtävlingen är det delmoment hon har sagt att hon inte ska vara med i, men de sista veckorna har hon börjat prata om att hon önskar sig längskidor i födelsedagspresent…

 

En separation är en längtan som istället blir till en saknad

Det finns så många orsaker till att en separation sker och egentligen kan väl ingen utomstående säga om det är ett riktigt eller felaktigt beslut. Om paret har kämpat tillräckligt eller inte för att hålla samman. Det är omöjligt att veta.

Det som går att veta är att det finns separationer som är nödvändiga. Inte bara för de två vuxna i sammanhanget utan även för de barn som lever i ett mer eller mindre stort inferno som påverkar deras situation att känna trygghet och att få lugn och ro.

Men även om en separation då är den utväg som finns för att kunna bygga en tillvaro på ett annat sätt än med båda sina föräldrar under samma tak så tror jag inte att något barn innerst inne vill att deras föräldrar ska skiljas åt även om det förmodligen är bäst.

Som barn drömmer man om att mamma och pappa ska kunna komma överens och leva tillsammans.Det ska gå långt för att man ska tycka annorlunda, men att barn faktiskt också kan se en skilsmässa som en utväg är nog det yttersta tecknet på att det är nödvändigt.

Men alldeles oavsett om det är nödvändigt så är det de facto just en skilsmässa där ingenting blir som det var och som ambitionen en gång talade till föräldrarna när dom bestämde att dom ville ha barn.

Att det kan skapa en frihet att inte fortsätta leva tillsammans är säkert rätt på ett vis, men att vara tvungen att dela upp sin tid med sina barn i alla tänkbara sammanhang är något av en mardröm och knappast något som kan kategoriseras som frihet.

Sanna Lundell kallar detta för att livsglädjen efter en separation landar till slut i en livslång sorg. Hon gör detta efter att ha läst boken Happy Happy med författarna Katarina Wennstam och Maria Sveland som frontfigurer och där en separation tydligtvis är något som bara är bra.

Jag har inte läst boken och ska inte ge mig in i någon debatt om detta, men så långt som att det inte är något odelat positivt som skapar en frihet av det slag som vissa tycks tro är jag ganska säker på.

Du kommer alltid att som förälder att ha ett mer eller mindre dåligt samvete över det faktum att dina barn inte fick växa upp tillsammans med båda sina föräldrar på ett någorlunda vettigt sätt. Även om barnen i många fall totalt sett får bättre förutsättningar så gnager det nog ändå i dom att vara ett barn drabbat av en separation.

Jag vet inte. Jag är inget skilsmässobarn. Men jag vet att jag i många år, när jag var barn, var helt säker på att en skilsmässa hade varit det bästa i min familj. 

Vilka följder det hade fått och om det verkligen hade ökat tryggheten och lugnet i tillvaron har jag ingen aning om.

Men på samma vis som att det gnager i själen hos föräldrar som separerar och låter skilja sina barn ifrån ett liv tillsammans med båda sina föräldrar, så är jag lika övertygad om att det går runt många, många som aldrig slutar fundera på om det inte hade varit bäst med en skilsmässa ändå. Men det handlar knappast om guld och gröna skogar oavsett vilket valet blir. I alla fall inte i rollen som förälder.

Kanske kan man koppla ihop Sanna Lundells tankar med några rader i en av hennes pappas låtar som en beskrivning över vilken känsla det kan handla om:

Jag längtar inte längre efter att ha dej här 
men jag saknar dej
Som om min själ har gått ifrån mej
för att vara hos dej
så saknar jag dej
Jag önskar att jag aldrig
hade träffat dej där
Såna som vi vet nog inte vad kärlek är
men jag saknar dej

Sorgen över något som en gång tycktes var det bästa som kunde hända övergår ifrån en längtan till en saknad över något som kunde blivit så mycket bättre än vad det blev när vardagen tog död på den glimmrande teorin och drömmen.

Jag är inte dummare än att jag inser att man inte kan fortsätta leva tillsammans bara för barnens skulle. Men en separation frigör en inte från all den problematik som finns i relationen. Det dyker istället upp andra.

Även Jerry har bloggat om Sannas text.

 

Jag längtar tillbaka till det jag själv inte upplevt

I en lördagskrönika, någon gång i juni, om Las Vegas skrev Per Bjurman något som låter så självklart, som om det har sagts tidigare, och som sättet fingret exakt på något som jag själv känner men inte har lyckats formulera på detta enkla vis:

Jag längtar inte tillbaka till min egen ungdom. Jag längtar tillbaka till det jag själv inte upplevt.

Bjurman längtar tillbaka till Vegas när Sands låg där The Venetian nu breder ut sig och man klädde upp sig istället för att som nu gå omkring i shorts och glo.

Jag skulle också velat uppleva detta och en rad andra saker som skedde före det att jag själv var medveten om världen omkring mig men även sådant som har hänt under min livstid men som inte varit möjligt att uppleva live eller kanske komma ihåg. 

Det handlar inte om att vara med och förändra något eller skriva om historien. Det handlar om att har varit på plats när historien skrevs så som vi känner den och se om den bilden stämmer.

Det mesta handlar om vår 1900-talshistoria och påfallande mycket har med USA att göra. Kanske inte så konstigt egentligen om man ser till hur det århundradet såg ut. 

Jag skulle vilja vara med på The Cavern i Liverpool när Beatles där gjorde ett otal spelningar innan de blev kända. Att gå en trappa ner och stå där och se John, Paul och George, tillsammans med de tidiga medlemmarna Stuart och Pete, spela sig fram till genombrottet 1962.

En annan given plats i Stockholms konserthus 22 november 1975 helt självklar. Det är denna kväll Bruce Springsteen för första gången spelar utanför USA:s gränser. Mats Olsson beskrev det med orden "Var det Gud vi såg? Nej, en kille från New Jersey".

På samma vis skulle jag velat varit med och hoppat sönder Nya Ullevi i Göteborg tio år senare när samma Bruce rockade fullkomligt galet i två kvällar. Då som den världsstjärna han fortfarande är.

Jag skulle ha velat vara i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan sent fredagen den 28 februari 1986 för att med egna ögon se vad som skedde när vår statsminister blev nedskjuten på öppen gata. 

Yankee Stadium i New York 26 juni 1959. Ingemar Johansson slår ner Floyd Patterson och blir världsmästare i tungviktsboxning.

Piccadilly Circus i London på Fredsdagen den 7 maj 1945 och få delta i firandet efter vinsten i ett krig som förändrade världen men som hade kunnat slutat betydligt mer olyckligt.

Manhattan i New York den elfte september för snart tio år sedan är en annan tid och plats som på en enda dag förändrade historien och vad vi sedan dess har tvingats se förändras omkring oss. Ingen glädjedag, men en dag som för alltid är inskriven i historieböckerna och i mitt minne.

Jag skulle också ha velat kunna vandra omkring på samma Manhattan i olika tidsepoker och kunna uppleva olika skeenden på denna fascinerande plats.

Tänk att få ha varit med på en av alla fartyg som tog svenska utvandrare över Atlanten till USA och möta Frihetsgudinnan innan man steg iland på Ellis Island med enorma drömmar om en ljus framtid. Eller att ha varit en av de som var med på Titanic och som överlevde den mytomspunna förlisningen.

En person i vår tid som på alla tänkbara sätt personifierar vad det innebär att lida för sin sak utan att när tillfälle ges hämnas sina motståndare är Nelson Mandela. Att se honom, rak i ryggen efter 26 år i fängelse, gå ut i frihet och sedan fullfölja vad han har gjort gör honom till en av historiens största. Där utanför fängelset skulle jag ha velat vara den 11 februari 1990.

Några månader tidigare föll Berlinburen, symbolen för förtryck i Europa under min uppväxt, och östeuropa kunde på allvar börja andas frihet igen. En hjälpande hand i demonteringen av denna symbol skulle jag gärna bidragit till. 

På ämnet frihetskamp så skulle jag ha velat suttit på en buss i Montgomery, Alabama, den 1 december 1955 för att se Rosa Parks slå näven i bordet och vägra flytta sig från sin plats på bussen när en vit man, enligt de regler som gällde, skulle ha den platsen istället för henne.

Det amerikanska inbördeskriget innehåller så många delar som varit avgörande för vår tid och att plocka ut något specifikt där är svårt att peka ut.

På det mer personliga planet skulle jag ha velat ha betydligt fler minnen kvar från min tidiga barndom och åren fram till det att jag var 6-7 år gammal för att förstå varför saker har blivit som det nu är.

Jag skulle också ha velat varit där decenniet innan jag föddes för att på så vis även där första varför det ena ledde till det andra och var skiljevägarna och valen egentligen fanns till den framtid som blev grunden till min barndom.

Egentligen handlar det kanske inte om att jag skulle ha velat vara där just då utan snarare om att kunna ta min DeLorean likt Marty McFly i Back to the future resa tillbaka i tiden till exakt den tidpunkt som man har missat att uppleva för att sedan kunna smyga tillbaka till verkligheten igen med ett leende på läpparna.

Kanske skulle detta ge en större förståelse för samtiden och förmågan att leva i nuet fullt ut där man befinner sig.

Kanske skulle man bli alldeles galen av att veta vad som egentligen hände och hur det istället hade kunnat vara nu.

Men erkänn att tanken är kittlande!

 

Andra bloggar om ,

 

Vägen hem – bildversionen

Vad kan man göra på vägen hem ifrån jobbet egentligen?

Ja, man kan till exempel med bilder dokumentera vad som passeras på vägen från Järntorget till centralen, vidare med tåget till Bollebygd, hämtning på skolan och på dagis innan vi är hemma.

image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com
image from www.flickr.com 

Termins-start med nya rutiner och andra förutsättningar

Semestern är över för den här gången. 

Jag räknade ut igår att det faktiskt var min 24:e sommarsemester sedan jag började arbeta efter skolan.

När semestern är över så innebär det också att barnens sommarlov är slut. Ett går tillbaka till dagis, och är helt plötsligt nästan störst där, samtidigt som att det är första gången som hon inte är där med sin storasyster.

För den stora tjejen är det istället så att hon nu är minst helt plötsligt. Att börja förskoleklass, med några veckor uppvärmning på fritids, är en helt annan sak än det hon har varit van vid i fem års tid sedan hon började på dagis. En hel skola med barn ända upp till högstadiet dit hon nu alltså ska gå varenda skoldag i tio års tid fram till att hon är 16 år!

Jag är helt övertygad om att hon kommer att klara det hur bra som helst. Själva kunskapsbiten som sådan är jag inte det minsta orolig över att hon ska fixa med bravur och den andra biten, med alla nya kompisar och ett betydligt tuffare klimat än på dagis, tror jag också att hon med sin smartness och den grund hon har med sig, från de senaste åren på Ekdalens förskola, kommer att fixa. På något vis är det dags för henne att, utan att på något vis blir stor för fort, ta ett steg bort ifrån en del av dagisbeteendet.

Med lillasyster är det kanske snarare så att hon, stor som hon nu kommer att tycka att hon är, kan bli lite för kaxig.

Bara det att hon cyklar utan stödhjul har satt vissa spår. Ett exempel på detta med att känna sig stor är när hon för någon vecka sedan inte fick leka med sin syster, som hade en kompis hemma, och var ledsen över detta.

När hon fick förslaget att istället gå ut och leka med två tjejer som går på samma dagis som henne utbrast hon istället i att "Jag vill inte leka med någon som har stödhjul på cykeln!"

Nu får hon nog bita i det sura äpplet och leka även med dom som fortfarande har stödhjul på sin cykel. Det blir liksom lite besvärligt i livet annars om det är kriterier likt denna som ska avgöra vem som duger…

När nu den första arbetsdagen är avklarad så vet man ju, baserad på den där erfarenheten från 24 tidigare tillfällen, att det ganska snart blir vardag även av detta. Och snart är det ju dags för semester igen…

Gunnebo Slott

Min sista semestervecka spenderas ensam med barnen. Frun började jobba idag igen.

Efter att jag hade klarat av några jobbmåsten på morgonen så bestämde jag och barnen att vi skulle åka till Gunnebo Slott och Trädgårdar och se hur det ser ut där.

P8010874
P8010874
P8010874
P8010874
P8010874

Har ni inte varit där är det väl värt ett besök och inte minst om ni är mer trädgårdsintresserade än vad jag är numera.

Efter några timmar där så drog vi till Allum i Partille för att balansera upp dagen en aning. 

Kolmården Wildlife Park

Tre dagar i den här veckan har ägnats åt en minisemester tillsammans med vänner till Kolmårdens djurpark

Vi bodde i campingstugor på First Camp Kolmården och vädret var med oss i princip hela tiden. Ett ösregn precis i slutet på djurparksbesöket, ett ösregn när jag skulle grilla på campingen och ytterligare ett ösregn när vi skulle stanna i Vadstena på vägen hem.


 

Den absoluta höjdaren, i dubbel bemärkelse, var den nya linbanan som man har byggt och som ersätter den safaritur som tidigare kunde göras med bil bland djuren. Nu är det istället en färd på knappt en halvtimme med överblick över djur och natur.

Något som också är positivt, även om det kan tyckas dyrt initialt, är enhetspriset för att gå in och där sedan alla attraktioner ingår i priset istället för att hålla på och lösa inträde till olika delar. 

Sammantaget en mycket trevlig tripp på några dagar.