Det är tankar som snurrar runt i huvudet som jag inte riktigt räknat med skulle dyka upp och ändå så är det tankar som egentligen är helt naturliga att tänka.

Tänk er känslan av att vara helt säker på något och så upptäcka att ingenting är säkert och att saker som du trodde att du ställt dig utanför ändå påverkar dig.

Det är ingen överraskning i sig att det som nu pågår verkligen gör det. Det är snarare en logisk följd av en lång lång tids nedåtgående spiral. Men att jag skulle påverkas så i mina tankar av detta och att det nästan känns som om jag ser mig själv i en spegel och ser något jag inte vill ska hända med mig någon gång.

Man ska inte tro att något som pågår går att bearbeta färdigt. Det som slutar pågå går att slutföra tankarna kring eller i alla fall komma så nära målet som är rimligt. Men tankar om då, nu och sedan i en pågående process går inte att komma så nära målet som man vill. Kanske är det också just det som är livet och på gott och ont den nerv som krävs för att man ska vara på tå och inte ta något för givet.

Det är en frontalkrock som pågår där jobbiga saker och tankar möter extremt roliga planer som snart ska sättas i verket.

Den roliga delen leder och jag hoppas att den jobbiga också ser ett ljus i horisonten.

 

Det är nyårsdagen 2012. Ett nytt år med oskriven historia att fylla med ett innehåll. Det finns en spännande personlig plan som ska genomföras under årets första sex månader.

Det är också snart tio år sedan jag tidigt på morgonen den 9 januari, i min säng i lägenheten på Kellgrensgatan i Borås, väcktes av ett telefonsamtal från min bror.

-Pappa är död! sa han. Jag hörde vad han sa men tog inte riktigt in det utan att säga va?

Det hade skett utan någon dramatik. Ett skrik i sömnen och så var det över. Alla påfrestningar som funnits där och påverkat det oundvikliga i så många år hade till slut nått vägs ände.

Ditt liv var över och jag tror faktiskt att det tog slut precis så snabbt som du verkligen ville. Något annat, en utdragen process, hade bara blivit ett fortsatt lidande både för dig och ommgivningen. 

Trots att det var en tanke som funnits där hur länge som helst, hur länge din kropp skulle orka med, så är det ändå något som inte går att ställa sig in på. Trots allt som varit så är slutet ändå så precist.

Om du fortfarande hade levt idag så skulle jag garanterat ha haft en massa frågor som jag då aldrig hade ställt. Men samtidigt är det inte säkert att dom frågorna hade funnits om inte det som hände då och som har skett under ett decennium nu hade fått ha sin gång.

Jag har i olika faser bearbetat vår gemensamma historia och successivt kommit fram till en betydligt stabilare och mer nyanserad bild av vad som en gång var. Det finns inte längre någon av den ilska kvar i mig som, tillsammans med en stor besvikelse, alltid legat i förgrunden. Snarare har det efterhand vuxit fram vad man snarare kan kalla en nyfikenhet över vem du egentligen var och hur det kunde gå så galet som det ändå gjorde.

På sommaren innan du dog tog jag med dig i min bil ner till dina barndomstrakter. Vi tittade på stället där din mors föräldrahem hade varit. Vi stannade i Överlida för att se var huset på Borgåsen hade stått och stannade på en rad andra gamla minnesplatser. Jag tror att du var nöjd med den resan. Jag var det.

Några månader efter din död, i mitten av april, så träffade jag Katrin. Det var ett klassiskt kärlek vid första ögonkastet som kastades över mig och mitt liv tog den vändning som jag tror att även du hade tyckt mycket om.

Du har också blivit farfar ytterligare sju gånger på tio år och två av dessa är mina döttrar Nora Linnea och Milla Judit. Dessutom är vi familjehem för en tjej som heter Claudia och som har varit hos oss till och från sedan 2003.

Precis lika mycket som att du självfallet aldrig har träffat mina barn så vet dom bara vem du är via fotografier. Men båda, 4 och 6 år gamla, är helt medvetna om att du i deras värld är en ängel som finns uppe i himlen tillsammans med deras kusin Noel, gammelmormor Ulla och Linnea från Noras skola som dog i höstas. Det är deras bild tidigt i sina liv och någon mer nyanserad sådan kommer dom få vänta ett bra tag att få någon del av. 

Jag skulle ljuga om jag påstår att jag besöker din grav speciellt ofta. Ingen av oss var speciellt överväldigade av religiösa sammanhang och för mig ger inte ett besök där så mycket som andra saker gör.

Totalt har jag nog inte varit där mer än 6-7 gånger på dessa tio åren. Senast var på annandag jul när hela familjen var där. Vi tände ett ljus innan det var dags för julsammankomst hemma hos mamma i hennes lägenhet.

Det är tio år som på många sätt har varit tio bra år för de flesta av dom som trots allt fanns runt omkring dig. Att påstå att en människas död är något positivt är kanske inte så enkelt för alla att förstå.

Men i det stora hela tror jag att din död, för dig själv och de flesta i din omgivning, faktiskt var något som gav ett lugn i din på olika sätt sargade kropp och som har löst knutar och i många avseenden har skapat starkare och stabilare relationer än vad som var, och hade varit möjliga tidigare innan den 9 januari 2002.

En av alla dessa saker som jag tror att du skulle tyckt mycket om är det som jag och dina andra fem söner tillsammans har skapat. Vi har numera sedan många år tillbaka har en relation där vi träffas och umgås på ett sätt som vi själva tycker en ganska unik. Det fanns en tid, åren innan du dog och åren därefter, när många saker behövde bearbetas, missförstånd redas ut och ett förtroende återskapas.

Efter denna period så är det en helt annan sak. Den definitiva höjdpunkten hittils är när vi alla sex tillsammans, året när Jörgen fyllde 50 år, var i Liverpool och grottade ner oss i Beatles. Om några år är planen att vi åker till Berlin tillsammans.

Den nionde januari för snart tio år sedan var en dag som så här i efterhand, i alla fall för mig, gav en möjlighet att successivt dumpa många mödosamma tankar och en möjlighet att istället bygga upp den där delvis annorlunda bilden, i ett bredare perspektiv och med andra personers infallsvinklar, som nu känns betydligt mycket bättre att leva med.

– – – – - 

För snart två år sedan, till den dag du skulle fyllt 80 år, skrev jag Berättelsen om min pappa Tage. Den beskriver ditt liv så som jag upplevt det och på olika sätt fått veta mer om.

Det hade varit spännande att fått höra din egen osentimentala berättelse om ditt liv så här ett decennium senare.

En fot i den stora kopparkrukan så att både lekarkulor och den meterhöga yuccapalmen flyger ut på golvet. 

Att det var just julafton var inte ens anledningen till att det redan mitt på dagen var så slirigt och sluddrigt i kropp och mun att något sån här händer. Det kunde vara vilken annan dag som helst utan att det skulle brutit något mönster.

Ett brutet mönster skulle varit en julafton utan att något sånt här händer, annat än av ren otur.

Men nu var det alltså julafton och förmodligen den sista sådana där det ens i fantasin och drömmen fanns kvar en tro om att det kunde vara bara en julafton som i alla fall snuddade vid att vara en stund av ren och skär glädje och avkoppling.

Att det var just en stor kopparkruka som råkade stå i vägen för vingliga ben var mer en slump. Men det var en brysk signal till alla som försökte hålla ett mod av julstämning uppe att inte orka hålla sig vid detta.

Det brists ut i tårar. Det uppstår en aggressivitet och tonläget höjs redan innan julskinkan ens har funderat på att äntra julbordets röda duk med vita broderade snöstjärnor.

En stund av oro och upprördhet förbyts sedan i en förädisk stämning som på ytan kan ses som ganska trevlig, och kanske till och med jullik, men som bara handlar om en behärskning och en respekt inför de som mest av allt vill att det ska vara jul på riktigt.

Julskinkan kommer fram på bordet tillsammans med sina kompisar julkorven, det kokta köttet, dopp i gryta, rödkål, rullsylta och allt annat som bara ska befinna sig på det där bordet oavsett om någon äter det eller inte. Den här gången ligger det också ett fat med ett kött som inte brukar vara där.

Eller kött förresten. Det är inte kött. Det är rökt älghjärta som ska avnjutas denna jul och nåde den som inte uppskattar denna läckerhet.

Alla äter och ser glada ut fast att tanken på ett bultande hjärta från en älg hela tiden finns i bakhuvudet. Men vem skulle våga ifrågasäta något sådant just då?

Till och med grisfötterna från året innan hade varit bättre.

Tack vare att det inte serveras någon alkohol på vårt julbord så lugnar sig det hela ytterligare och blir nästan till en trevlig stund. Men irritationsdarret och oron över att något ord eller annan oväsentlig sak ska tända gnistan finns där hela tiden under middagen och timmarna innan gästerna vänder hemåt.

Gästerna andas ut på vägen hem i sina bilar.

De som är kvar i huset, där en vält yucca-palm inledde julfirandet, väntar nu bara på efterrätten.

Finns det någon mer alkohol i något skrymsle i den där källaren eller kan det kanske, kanske bli en julaftons kväll på utandning?

Alla vet innerst inne åt vilket håll det lutar.

Det är ju lätt att hela tiden se henne som den lilla tjejen. Hon är ju förvisso minst, men det är också något hon är en mästare att rida på i olika sammanhang.

Som många andra så har hon blivit mer och mer medveten om att hon är minst och har gjort allt för att intala både sig själv och andra att hon är stor nu. Eller i alla fall att hon blir stor när hon fyller fyra år.

Och just den dagen har idag infallit. Milla har fått fylla fyra år och hon har gjort det med ett leende på läpparna hela dagen – från paketöppning halv sju, till lek med presenterna 2,5 timme på Leos Lekland och nu en hemgjord pizza.

Även om hon alltid kommer att vara vår lilla Milla så har hon ändå tagit ett stort mentalt kliv själv idag.

Om någon hade sagt för ett år sedan att min fru skulle cykla 10 mil i en tävling så skulle jag inte ha satt många kronor på det. 

Den enkla anledningen till min skepsis då var att hon fick så ont i sina knän att en tur på några kilometer vara en pina. Hon kunde komma hem efter 20 minuter och vara helt knäckt över att det inte funkade.

Men envishet är som de flesta av er vet också en drivkraft och hennes envishet har i år fått ute henne i löparspåret, där hon sakta men säkert har kommit till en anständig nivå, och cykelturer modell längre med sikte på att vara med i Viaredsjön runt.

Denna tävling på just 10 mil är nu avklarad i värsta tänkbara väder med regn i mer eller mindre stor mängd under stora delar av tävlingen. Inte minst första halvan blev cyklisterna bokstavligen dränkta av regn.

Hon gjorde rundan med sin syster och när Bollebygd passerades hade hon haft ont i magen. Detta hindrade dock inte en fortsatt färd. Efter byte av skor och strumpor så fullföljdes de tio milen. 

Träningsverken lär inte bli att leka med, men hon gjorde något som jag aldrig trodde för ett år sedan att hon skulle klara av och jag är mycket imponerad av detta.

Om tre veckor är det dags för hennes tredje del i målet att göra en Boråsklassiker då är det en mil i löparskor när Kretsloppet ska avgöras i Borås och där det är tänkt att även jag ska vara med om mitt knä pallar.

Förutom Viaredssjön och Kretsloppet ingår även Linnémarchen, Klassikersimmet och en skidtävling i klassikern. Man måste genomföra 4 av dessa 5 tävlingar inom loppet av 12 månader från det att den första är avklarad. Vilken man börjar med spelar ingen roll.

Just skidtävlingen är det delmoment hon har sagt att hon inte ska vara med i, men de sista veckorna har hon börjat prata om att hon önskar sig längskidor i födelsedagspresent…

 

 

 

 

Vad kan man göra på vägen hem ifrån jobbet egentligen?

Ja, man kan till exempel med bilder dokumentera vad som passeras på vägen från Järntorget till centralen, vidare med tåget till Bollebygd, hämtning på skolan och på dagis innan vi är hemma.