Jakten på lyckan är nästan alltid konstant. Vad lycka egentligen är går inte att förutbestämma. Det är var och ens eget huvud som avgör när lyckan uppstår och perspektiv i livet förskjuter hela tiden vad som definieras som lycka i livet.

Men även om det är var och en som bestämmer sig för vad som är ens egen lycka så finns det några saker som är lycka även om i alla fall jag inte känner ruset varje dag jag råkar vara just där.

Att få vara frisk är en sådan sak. Tyvärr är det först när jag själv inte är det eller när någon i min omgivning drabbas som tankarna om vilken lycka det faktiskt är att vara frisk uppstår. Det behöver inte ens vara någon jag känner för att den känslan ska krypa sig på.

Ett i grunden lyckligt liv utan några större olyckor och med en fru och två underbara barn är min vardag. Vårt avbrott från vardagen i våras var alldeles fantastiskt på många sätt under tiden vi var iväg.

Återkomsten till vardagen har inte skett till samma vardag som vi hade innan resan. Det vore märkligt om inget hade förändrats. För mig finns det ett annat fokus där jag ser glädjen i vissa saker som jag inte alls hade känt så inför på ganska många år före resan. Det är en vardag med bättre balans än hur det såg ut innan.

Med säkerhet har all den gemensamma tid vi spenderade tillsammans under 12 veckor varit avgörande. Kanske bidrar det att barnen blir större och mer självständiga hela tiden. Det var inte mängden av upplevelser som var avgörande. Det var den enorma livskvalitén i det faktum att just vara tillsammans som både då och nu ger utdelning.

Att alldeles för sällan uppleva sin egen lycka och ofta inte upptäcka den förrän något tråkigt på ena eller andra sättet kommer i ens väg är kanske inte så konstigt egentligen. Jag tror att det är naturligt att det blir så när man mår bra och kanske är det istället bara ett bevis på vilket lyckligt liv man egentligen lever.

När jag fyllde fyrtio för en månad sedan så var det ett bokslut för många delar i livet. I alla fall är det vad jag nu har kommit fram till under den månad som gått och som har bestått av semester och avkoppling.

En hel del av det som jag har bloggat om här har handlat om min barndom och mörka bilder av något som en gång var. Jag kommer säkert att skriva om något som relaterar till barndomen fler gånger, men just nu känner jag att den mörka delen är avhandlad och färdig. Jag har fått ur mig det som har legat och tryckt och det behovet finns inte längre på samma vis.

Framtida drömmar har legat lite i bakvattnet en tid hos mig och hos oss i familjen. Annat  har prioriterats de senaste åren av småbarnsliv.

Nu är det ändå så att en konkret målsättning har kommit ut ur semesterperioden som är på väg att avslutas. En familjeresa på 2-3 månader under våren 2012. En resa som ska ta oss till Asien, Oceanien och Nordamerika och allt detta ska i min sanna anda på en blogg under namnet Lost in paradise.

Målet är satt. Vägen dit är utstakad och bara det faktum att vi sålt en bil och att jag nedlåter mig till att åka kollektivt några dagar i veckan säger allt om hur seriös den målsättningen faktiskt är.

Den här bloggen kommer att fortsätta som den har gjort.

Inläggen kommer att dyka upp stötvis under vissa perioder när omständigheter eller ett uppdämt behov av tankar ger mig en anledning att skriva.

Imorgon är semesterns sista dag och livet återgår till en annan vardag än nu under ledigheten, men alltså också en annan än innan semestern. För det var ju det där med kollektivtrafik…

Andra bloggar om: resa, drömmar, mål, bokslut

Sommartid.

Midsommar.

Den stund på året när så många saker samtidigt når sin
kulmen och vi ska vara glada, tillgängliga och aktiva till en gräns som
nästan blir absurd.

Ingen annan tid på året innehåller så många måsten
och tillfällen för oss att få ångest och i det fördolda längta en gnutta
efter september och det lugn som kommer när sommar, semester och
sommarlov är över. Det går inte att komma undan i det underbara ljuset och att gömma sig inomhus när vädret visar sig från sin allra bästa sida framkallar bara en infarkt av ångest och dåligt samvete.

På några få sommarveckor ska vi hinna med alla de där
sakerna som bäst lämpar sig just för sommaren och istället för att
njuta av den fantastiska tid som det egentligen handlar om så blir det
lätt den där stressen istället. Stressen att hinna med allt. Stressen att ha det så trevligt som bara vi svenskar kan har när det är sommar i vårt land. Stressen över att kunna tala om för våra grannar och arbetskamrater hur enormt trevligt vi hela tiden har det.

För det är ju nu vi träffar och ser våra grannar. På hösten och vintern behöver vi nästan inte möta deras blickar och tala om hur fantastiskt vi tycker det är att det är ett pissigt väder från slutet på september till mitten av april varje år.

Sommaren och ljuset gör något gott med oss. Men vi är alldeles för dåliga på att ta tillvara detta utan att överdriva det hela på alla möjliga konstiga vis.

Låt oss istället kunna ta det lite manana och göra det vi verkligen vill i lite lagom doser. Skulle det innebära att sitta inomhus en solig sommardag så gör det ingenting heller. Även om du inte kan visa upp en fin solbränna för dina arbetskamrater på måndagen så kan du bara säga att du är rädd för cancer och använder solskyddskräm 40.

Min egen midsommarhelg har varit alldeles strålande, från torsdag till söndag kväll, med ett strålande fint väder och aktiviteter av varierande karaktär i alldeles lagom dos för att inte få ångest över vare sig det ena eller andra.

Allt detta toppades av en löprunda nu ikväll där mina vader för första gången, sedan jag återupptog mitt liv med någon form av motion, inte sa ifrån ett enda dugg.

Nu en veckas tufft jobb kvar innan fem veckors ledighet som banne mig ska gå i samma anda som den här midsommarhelgen!

Ny bil. Ännu en Toyota. Den tredje på raken.

Jag har aldrig varit någon stor bilfantast. De ska fungera utan en massa strul. Att köpa en helt ny bil, och därmed kunna undvika just detta,  var för inte speciellt många år sedan en dröm. Nu är det en möjlighet att var tacksam över att kunna göra. 

Det ses säkert som en lyx att ha denna möjlighet och det är det också till viss del. Men det är inte den känsla av lyx att kunna göra det som man fick för sig att det skulle vara när man inte kunde göra det. Det är lyxigt, men det blir bara den riktigt lyxiga känslan första gången man har möjligheten. Sedan blir även en sådan sak mer vardagslik.

Den känslan är nog en bra beskrivning över hur jag ser på pengar och vad det innebär i livet. Tron på pengar som något som skapar lycka är givet ett felaktigt sätt att se på det hela. Pengar skapar trygghet och utökade möjligheter i livet, men det är inte någonting som skapar varaktig lycka.

På samma vis som jag tidigare i livet har fått anpassa mig till kärvare tider och mindre ekonomiskt utrymme så är det nästan äckligt hur lätt det är att anpassa sig till ett utökat och ganska frikostigt utrymme i den privata ekonomin.

Större ekonomisk frihet kan innebära att man glömmer bort att andra inte har samma möjligheter. Men det kan också innebära att man, så som jag har bidragit till för mig, inser hur viktigt det är att ge var och en så stora möjligheter som möjligt att styra över sitt eget liv. Genom möjligheter på olika områden i livet och genom att få råda över en så stor del av sin inkomst som möjligt.

Pengar skapar en frihet i livet men det är inte på något vis en garanti för den lycka som man kan inbilla sig när man sitter och drömmer sig bort till en rikedom som saknas i livet.

Den kan låta som en stor fet klyscha, men jag tror faktiskt inte att det är så. Det är istället så det är.

På svenska kallar vi det att lagom är bäst.

Den 7 juli är snart här och jag fyller år ännu en gång.

Det är fyrtionde gången som jag gör det. Ytterligare ett decennium i livet har passerat.

När jag fyllde tretti satt jag där som singel och tyckte att den 7 juli 2000 var en rätt miserabel dag. De 10 år som har gått sedan dess har handlat om en positiv resa in i äktenskap, föräldraskap och ett gott familjeliv utan några egentliga problem av allvarligare art. Det är snarast så att jag idag tar allt som i grunden är positivt alldeles för mycket för givet och kanske glömmer bort det goda livet.

Vissa säger att det handlar om att gå in i medelåldern. Jag tycker att det är en aning obekväma ord och föredrar istället att beskriva det som Lundell gör:

Förti är din ungdoms ålderdom
Femti är din ålderdoms ungdom

Oavsett vad man väljer att kalla det så är det de facto så att jag fyller 40 år om någon vecka. Det är en märklig känsla som har smugit sig på. Givetvis är det lätt att konstatera att man inte är tjugo längre och detta vill jag inte heller vara.

Faktum är att jag trivs väldigt väl med mitt liv i den ålder jag nu befinner mig i alldeles oavsett vad passet säger att jag fyller. Att jag sedan hade önskat att mina vadmuskler klarade en lite kraftigare ansträngning än några kilometers lätt jogg är en annan sak. [edit 100704: den senaste veckan fungerar vaderna smärtfritt… :)]

Att gå över gränser som är symboliska, mer än att de är avgörande rent praktiskt, är ändå svårt att förhålla sig till. För även om jag personligen inte kommer att känna mig så mycket äldre den 7 juli jämfört med dagen innan så är jag ändå 40 år gammal och man jämförs fortfarande mycket mer emot sin ålder än vad vi borde göra. Jag gör det själv och jag räknar med att andra inte är speciellt mycket bättre.

Det jag kan konstatera är att tiden går fort. Det är 22 år sedan jag började jobba efter skolan. Då var min första nära arbetskamrat 40 år och jag tyckte att han var ganska gammal då. För att vara ärlig tyckte jag att han var lite gubbig på den tiden. Det märkliga är att han har fortsatt att se lika gammal ut i mina ögon ända sedan dess och när han nu är 62 så ser han snarare yngre ut än vad åldern säger.

Nu är jag själv där i den åldern och om jag ser gubbig ut, vilket jag för övrigt inte ens kan tänka mig, är upp till andra att bedöma. Jag känner mig i alla fall inte så gammal som mina egna fördomar talade om till mig för mig att jag borde göra när jag för 20 år sedan betraktade en 40-åring som stod framför mig.

Under alla omständigheter handlar de kommande tio åren i livet om att gå ifrån ungdomens ålderdom till ålderdomens ungdom och ett liv med allt större barn som ska växa till tonåringar.

Livet mitt emellan ålderdom och ungdom är, om man tänker efter en stund, ganska angenämt att leva.

Tidens gång börjar, om inte skrämma mig, så i alla fall göra mig mer vaksam över konsekvenserna av den.

Kanske är det en vanlig enkel 40-årskris som trots allt visar sitt ansikte.

Kanske är det en signal om att fortsätta förverkliga sig själv för att inte ge utrymme att få en olustig känsla i maggropen som säger att jag är rädd att inte ha gjort det jag vill göra.

Möjligen är det en reaktion på allt som hände för ett par år sedan.

När det är 22 år sedan jag slutade skolan och började arbeta, 20 år sedan jag på stapplande ben flyttade hemifrån till min första stolta lägenhet, 8 år sedan jag träffade min fru, 6 år sedan vi gifte oss och 5 år sedan vår första barn föddes så inser man att tiden väntar inte på dig.

Det gäller att hänga med i takten och faktiskt göra det som man vill och det man brinner för. Det är lätt att säga. Det är svårare att översätta i praktik alla gånger. Särskilt inte om spontaniteten aldrig har varit ens mest förtrogna vän utan något man måste öva på att vara.

Samtidigt som det gäller att hänga med så måste man även försöka att inte hamna i ett läge där livet levs i framtiden och där man glömmer bort det som är nu. Då blir det ännu svårare.

Det är lätt att låta smart och inbilla sig själv och andra att man vet och förstår varför, hur och vad man ska göra.

Det är svårare att förmå sig själv att leva efter sina egna ideal och, i grunden ärligt menade, fina ord och se till att utveckla sin vardag och sina drömmar så som munnen säger och bokstäverna på skärmen förmedlar.

Andra bloggar om: livet, döden, medelåldern, tro, hopp, kärlek, drömmar, mål, Intressant.se

Livet som heltidsarbetande småbarnsföräldrar är inte alltid en dans
på rosor. Det är till viss del självvalt men likafullt något som kan
behöva syre.

En dos sådan syretillförsel har jag och min fru fått oss till livs i
helgen. Det var en födelsedagspresent i november som innehöll en
vinter-weekend till hotell Salt & Sill på Klädesholmen i Bohuslän.

Det var en kustidyll i vinterskrud och det blev en verkligen en lugn
stund för varandra. Promenad runt ön, fet räkmacka på eftermiddagen, en
tupplur mellan fem och sju, middag bestående av grillad långarygg, några
glas vin och sedan slocknade frun strax före tio och jag vid elvatiden
igår kväll.

Vi sov tills vi själva vaknade strax efter åtta och åt sedan en
delicious frukost innan hemfärden gick via Ikea och väntande barn hemma
hos snälla kusiner och deras föräldrar som såg till att våra barn fick
en lördagskväll med pyamasparty och där de fick vara uppe så länge de
ville. Helt enkelt en win-win-helg för både oss och barnen.

Bohuslän om sommaren är fantastiskt men faktum är att det även
vintertid, allra helst nu när det verkligen är vinter, faktiskt är något
som kan rekommenderas. Och Klädesholmens eget hotell Salt & Sill är
verkligen ett ställe som är rogivande. Sannolikt mer rogivande nu än
vad det är sommartid. En mycket trevlig restaurang och själva hotellet
ligger flytandes i hamnen precis intill restaurangen.

Det är inte ett ställe för den som vill har fullservice i varje steg.
Det är ett ställe för att göra just ingenting och det kan vara ganska
gott ibland.

Andra bloggar om: bohuslän, klädesholmen, salt och sill, rekreation

Han hatar sig själv när han lyckas låta på ett sätt som
låter tjurigt fast att det inte alls är menat så.

Han svarar på en helt vanlig fråga
på ett vis som uppfattas kort och spydigt och han hatar det för att han vet
precis hur det låter. Det är ett eko från historien, från sin barndom och
uppväxt, och det är ett eko som han inte vill vara en del av. Något som borde vara dött och begravet.

Han sänder ut fel
signaler och skapar konflikter helt i onödan och det skickar honom in i en
återvändsgränd som han inte är bra på att hantera. Han förstår inte just då vad
han gjort för fel utan inser först senare, när andra redan blivit sårade eller ledsna, att tonfallet uppfattats på annat vis
än vad han menat.

Samma sak är det med den onödiga oro och de gränsdragningar
som han inte borde göra på en så tidig nivå som, inte ofta men alldeles för ofta, fortfarande sker ibland.

Han borde våga
släppa taget ytterligare en gnutta. Uppmuntra istället för att begränsa och vara butter och tyst.