Sjukdom som möjlig förklaring

Det är en märklig känsla att prata, träffa och hjälpa min mamma sedan hon blev akut sjuk och när det senare konstaterades att hon har MS.
På något vis har det släppt ut ett tryck som har funnits där så länge jag kan minnas. Ett tryck som bestått av en stor sorg över barndom, tonår och början av vuxenlivet.
När allt ställdes på ända i början av februari var det någon vecka innan vi skulle åka iväg på vår långa resa. Det som då visade alla tecken på en stroke övergick mer och mer i en allt diffusare diagnos. Att dra iväg just då var inte ultimat. Vare sig beroende på det oklara i diagnosen eller att andra skulle dra hela lasset med allt som behövde hanteras.
Det som har skett i år är givetvis inget som är positivt på det viset. En sjukdom som sakta bryter ner är inget att leka med. Men det kan förklara många långa år av oklara och diffusa tecken på ett tafatt sätt att hantera så många saker och relationer. Hur länge det funnits med är det ingen som vet och vad som kunde ha varit kan ingen heller svara på. Kanske ingen alls. Kanske ett helt annat sätt att möta så många saker på.
I alla fall har det fått mig att så långt det är möjligt släppa min besvikelse och till viss del en ovilja att göra mer än vad som absolut är nödvändigt i vår relation.
Mest är det besvikelsen som, om inte bordläggas, så i alla fall kunnat minskas på ett radikalt sätt. Något som är enormt skönt att känna.
Imorgon firar vi jul, någon dag i förskott, i min mammas nya lägenhet tillsammans med min två yngre bröder och barnens kusiner.

Höstrusk, motivationshöjare och NYC Marathon

Motivationen att bege sig ut och springa har varit något sviktande sedan mitten av september. I alla fall är känslan den.

Samtidigt så verkar det som om motståndet ändå inte är värre än att frekvensen och antal km håller en hög nivå även när mörker, regn och allmänt höstrusk inte minst på vardagskvällar är miserabelt.

Att ge sig ut med långkalsonger, mössa, pannlampa och reflexväst i pissregn kräver en gnutta mer för att verkligen bege sig ut, men det är nästan ännu skönare när man väl kommer hem än en solig sommardag.

Veckorna efter Kretsloppet i mitten av september var extremt tråkiga ur träningssynpunkt. Men oktober har trots känslan inneburit drygt 7 mils löpning på 11 rundor. Tittar jag på den senaste 12-månadersperioden så är det faktiskt en enorm skillnad:

De blå staplarna är antal km och den gröna linjen antal rundor per månad.

Någonstans i bakhuvudet börjar det nu gnaga en stor fet fråga om varför jag anmälde mig till Göteborgsvarvet i maj 2013. Men det ska nog ordna sig det med.

Förra vintern, innan vi drog iväg runt jorden, så testade jag att springa med broddar dom gånger det var snö och is men det fungerade inte alls.

I år har jag tänkt att gå till en däckfirma och få dubbar i dom skorna som jag ändå måste byta till våren. Inga isracing-dubbar utan vanliga personbils-dubbar…

Det där med med motivation av andra är inte helt enkelt att hitta tycker jag. Jag läser tidningen Aktiv Träning varje månad, följer en del olika bloggar men det är få som riktigt lägger sig på den nivå jag tycker är inspirerande.

En som dock lyckas bra med detta är Petra Månström som med mottot “Hellre snygg än snabb” skriver på SvD:s Maratonbloggen. Hon tränar enormt mycket och springer lopp oftare än vad jag tränar känns det nästan som. Men hon lyckas förmedla sin träning och sina tävlingar på ett enormt bra sätt.

På söndag avgörs årets New York City Marathon och i spåren av stormen Sandy blir det ett lite annorlunda lopp än vanligt och tillägnas de som drabbats av stormen.

När jag tvekar över varför jag anmält mig till Göteborgsvarvet så är givetvis ett maratonlopp ren och skär utopi. Men om jag bara ska springa ett enda maratonlopp i livet så är det just New York City Marathon som gäller.

När nu november är här, med normaltid och om möjligt ännu dystrare väder, så får jag ser om det går att hålla uppe samma frekvens och äntligen få till lite nödvändig uppbyggnad av vissa muskler som är av tunnaste slaget. Det är bara det att om motivationen att ge sig ut i toppluva och långkalsonger i mörker är tufft så är det ingenting mot att slava sig ner och träna styrka.

 

 

Om drömmarna och uppvaknandet – sex månader senare

Att det har gått ett halvår sedan vi landade på svenska mark igen efter våra elva veckor på resande fot runt jorden känns märkligt på många sätt.

De där dagarna när vi kom hem i början av maj känns nu som de enda med riktigt fint väder i det här landet. Sedan dessa har det regnat känns det som. Men även om det har regnat i Sverige så var återgången till vardagslivet betydligt mindre smärtsam än vad jag trodde de där sista dagarna på Manhattan i New York. Där och då var det stor ångest över att återgå till jobb och vardag. Ångesten blev inte mindre av att det var just Manhattan som lämnades.

Den första tiden hemma var den ständigt återkommande frågan vad som var bäst på resan. Just då så var det svårt att svara konkret på det. Så många intryck på relativt kort tid kräver en stund av bearbetning innan det är så självklart.

Med distans till det hela så har det de senaste månaderna börjat dyka upp fler och fler saker i huvudet som gör sig påminda och inte minst skapar en enorm längtan över att kunna återvända. Det är egentligen ingen del av resan som är ett blankt nej till nytt besök även om Kuala Lumpur inte var något så upplyftande direkt. Det bästa där var trots allt hotellet. Men annars så blinkar det till och kramar om en av kraftig abstinens från många, många av alla andra platser.

Av någon outgrundlig anledning har den lilla oansenliga trailerparken i Tarpon Springs varit en sådan plats som ständigt återkommer. Varför vet jag inte riktigt, men kanske för att det så fantastiskt sammanfattar den del av USA, Florida, som vi besökte. En liten oansenlig camping med en gammal dam som föreståndare och människor som bodde där och tog sin golfbil till toaletten eller soptunnan 50 meter bort. Vänlig tips om stranden en km bort dit man tog bilen. När vi inte tog bilen utan istället gick dit så var det ett mycket oamerikanskt beteende som väckte höjda ögonbryn. Det kändes inte magiskt där och då, men nu ligger det långt fram i minnet.

En annan starkt beroendeframkallande plats är Nya Zeeland med allt som där fanns att uppleva bara genom att öppna ögonen och färdas mil efter mil på vägarna. Tre veckor där var ingenting mer än en förrätt.

Alla dessa löprundor runtom på okända gator och fantastiska platser är minnesbilder som jag ofta plockar fram när jag ränner runt på mina välkända rundor i Bollebygd. Att istället tänka sig tillbaka till Singapore River, en anti clockwise-runda på Cooköarna eller Jackie Kennedy Onassis reservoir i Central Park gör det lite mer behagligt på något vis.

För barnen är det fortfarande husbilslivet och tiden på Pangkor Island som ständigt återkommer.

Annars ligger alla dessa dagar utan planer och utan stress som en signatur över hela resan. Det är detta som på något vis, trots alla konkreta upplevelser, som kanske är det som ett halvår senare biter sig kvar mest och bäst. Det är också i detta som jag själv tror att jag tagit med mig ett förändrat synsätt på min vardag, mitt jobb och lite hur tiden prioriteras på olika saker.

Det kan vara en slump att jag just den här sommaren har tyckt att det varit ganska roligt att återigen fixa en del hemma i huset för första gången efter den 5 år långa renoveringsboendet i vårt förra hus. Efter det hatade jag allt vad verktyg hette. Nu går det bra igen. Slump eller inte, det är i alla fall ingen obehaglig förändring.

Många frågar när vi ska åka igen. Någon så lång resa finns fullt naturligt inte med i några planer under överskådlig framtid. Det handlar i och för sig mer om praktiska hinder än om viljan att ge sig av. Utan annat att ta hänsyn till hade jag gärna tagit en ny runda på 2-3 månader i början av nästa år.

En vecka på Hundfjället i Sälen vecka 2 nästa år är vad som finns planerat. Sedan odlar vi drömmen om en egen husbil som ska kunna ta oss runt i Europa och inte minst se till att uppleva det egna landet och allt som här finns att se. Vi får se hur verkliga dom drömmarna blir…

 

19 April 2002

Här kommer våren. Det har jag lärt mig.Det blir rätt ensamt bland alla löven […]

Jag vill bara gå hem med dig genom vårens första rodnande natt […]

Du är den enda. Du är den bästa. Som jag har längtat. Som jag har väntat […]

Jag vill bara gå hem med dig innan eftertänksamheten har passerat hela natten.

Milla Judit 5 år

Förutom det första halvåret i sitt liv så har min lilla Milla bott i Bollebygd och idag fyller hon 5 år.

Hon är en ganska bekymmersfri liten tjej som på ett helt annat sätt än sin storasyster glider med i livet. Samtidigt med det bekymmersfria så har hon en enorm egen vilja och det är ingen som bestämmer över henne utan att få veta vad hon tycker om det hela.

När vi flyttade till Bollebygd var hon som sagt bara ett halvår gammal och sedan började hon på dagis redan vid tio månaders ålder. Gränsen var tydligen 1 år, men man hade missat att kolla detta vilket då gjorde att hon var extra liten och inte i närheten av kunna gå när hon började som liten mullvad på Ekdalens förskola. Nu är ett av dom största barnen på förskolan och om ett halvår är det dags att börja bekanta sig med den riktiga skolan som hon ska börja i om mindre än ett år.

Vi har alltid tyckt att hennes storasyster varit tidig med att läsa och skriva. Med Milla blir det lite så att hon bara kan saker helt plötsligt utan att någon egentligen anstränger sig för att lära henne. Även där glider hon bekvämt med.

Lilla Milla håller på att blir stor och även om hon alltid kommer vara den lilla tjejen i familjen så är det ett helt annat läge nu för tiden.

När hon nu fyller fem så har jag passat på att samla ihop lite bilder från de här åren och låtit en av hennes favoritlåtar ackompanjera detta:

I vanmaktens tidevarv

Så här kunde det kännas ibland en gång i tiden i mitten av 90-talet:

Faller ner i lös sand och känner så väl igen känslan av att vara inne på fel spår utan att ha förmågan att styra bort därifrån.

Det är en vandring på en jämn, men ack så förrädisk nivå som pågår.

En vandring utan berg och dalar.

En vandring i ett anpassat och låst tillstånd där möjligheter blir till problem och de problem som uppstår hanteras istället för möjligheterna.

Det är en vandring som mer liknar en betraktelse från ovan där det mesta är självklart och vad som ska ske egentligen inte borde vara ett problem.

Men står likt förbannat återigen där i den lösa sanden.

Livskvalitét istället för livskvantitet

Jakten på lyckan är nästan alltid konstant. Vad lycka egentligen är går inte att förutbestämma. Det är var och ens eget huvud som avgör när lyckan uppstår och perspektiv i livet förskjuter hela tiden vad som definieras som lycka i livet.

Men även om det är var och en som bestämmer sig för vad som är ens egen lycka så finns det några saker som är lycka även om i alla fall jag inte känner ruset varje dag jag råkar vara just där.

Att få vara frisk är en sådan sak. Tyvärr är det först när jag själv inte är det eller när någon i min omgivning drabbas som tankarna om vilken lycka det faktiskt är att vara frisk uppstår. Det behöver inte ens vara någon jag känner för att den känslan ska krypa sig på.

Ett i grunden lyckligt liv utan några större olyckor och med en fru och två underbara barn är min vardag. Vårt avbrott från vardagen i våras var alldeles fantastiskt på många sätt under tiden vi var iväg.

Återkomsten till vardagen har inte skett till samma vardag som vi hade innan resan. Det vore märkligt om inget hade förändrats. För mig finns det ett annat fokus där jag ser glädjen i vissa saker som jag inte alls hade känt så inför på ganska många år före resan. Det är en vardag med bättre balans än hur det såg ut innan.

Med säkerhet har all den gemensamma tid vi spenderade tillsammans under 12 veckor varit avgörande. Kanske bidrar det att barnen blir större och mer självständiga hela tiden. Det var inte mängden av upplevelser som var avgörande. Det var den enorma livskvalitén i det faktum att just vara tillsammans som både då och nu ger utdelning.

Att alldeles för sällan uppleva sin egen lycka och ofta inte upptäcka den förrän något tråkigt på ena eller andra sättet kommer i ens väg är kanske inte så konstigt egentligen. Jag tror att det är naturligt att det blir så när man mår bra och kanske är det istället bara ett bevis på vilket lyckligt liv man egentligen lever.

Kretsloppet 2012 – PB med en känsla av något bättre

Igår var det examen för årets träning. Kretsloppet i Borås och 10 km tillsammans med runt 5 000 andra deltagare.

Förutom att jag själv sprang så var också min fru och fyra av mina bröder med och sprang. Den femte brodern är på Rhodos och kurerar sina sargade knän. Tillsammans med bröderna bildade vi laget Band of brothers. Det känns som om både jag, fru och bröder tog oss runt och var relativt nöjda med resultaten faktiskt.

För egen del var det djärva målet att springa under 48 minuter. Förra året sprang jag samma bana på 52.13.

Det kändes bra innan start och de först 2 km gick också relativt lätt men mycket snabbare än jag planerat (4,43 och 4,31). Efter det började det att kännas som om jag fick kämpa hela tiden. Ingenting var så enkelt som jag hade hoppats på, men trots detta så gick det snabbt nog. Första 5 km passerades om nytt personligt rekord (23.18).

Även kilometer 6, 7 och 8 fortsatte på samma sätt, tungt men tillräckligt snabbt. Med ett par kilometer kvar visst jag att om det inte inträffade något dramatiskt med en skada eller total kollaps så skulle jag klara min målsättning.

Backen vid Caroli kyrka mitt i Borås var en pärs även det här året men väl i mål, rejält trött, så stannade klockan på 47.32,90. Nytt personligt rekord på milen med drygt 2 minuter och 4.40 snabbare än förra årets resultat i Kretsloppet.

Jag är givetvis grymt nöjd med att ha klarat det mål jag hela tiden strävat mot och det sker trots den lunginflammation jag hade i maj/juni som tog ner rejält på konditionen. Men med ett drygt dygns perspektiv på det hela så kan jag ändå känna att det skulle kunnat gått ännu bättre. Känslan var mer kämpig än med det flow jag hoppats på. Kanske för att tempot var 15 sek/km snabbare än vad jag någon gång tidigare presterat på sträckan, vilket givetvis ska kännas andra halvan. Men den kom tidigare än vad den borde och något säger mig att kroppen inte var helt hundra trots allt.

Vad som nu ska bli målsättningen är nästa fråga. För någonstans så måste jag ha ett mål för att känna meningen med att ge mig ut och springa. Det räcker inte för mig att göra det för skojs skull. Det måste finnas något mer att sträva mot.

Göteborgsvarvet i maj nästa år är en sådan sak och med bra träning i höst, vinter och vår så är en målsättning där att hålla 5 min/km och därmed springa runt på 1.45. En del av den målsättningen är att försöka seeda mig till en bättre startgrupp än längst bak där jag hamnar som nybörjare.

Ett sätt att göra det hade varit att ha sprungit 34 sekunder snabbare igår. Under 47 minuter i ett millopp kan man tillgodoräkna sig. Andra sätt är att springa speciella seedningslopp tidigt nästa vår. Ett av dessa går på City Race Arena i Frihamnen i Göteborg 24 mars där man springer 10 km. Min tid igår skulle i det sammanhanget flytta mig från startgrupp 18 till startgrupp 9 vilket givetvis är en enorm skillnad. Ett tag funderade jag på att springa halvmaraton-distansen på Göteborg Marathon i mitten av oktober. Under 1.45 hade kunnat användas som seedning men det känns inte aktuellt längre. Det känns för tufft att ge sig på just nu.

Istället får det övergå till lugn och fin höstträning framöver. Det sker efter den snabbaste milen i livet och och med känslan att det kan gå ännu snabbare…

 

 

När döden knackar på dörren

Det där med livet och döden är närvarande hela tiden, men det är det på så olika sätt både sett till sammanhang och stunder i livet.

När jag var liten var jag rädd för att dö. Jag funderade då också ofta på hur mycket bättre det skulle bli om min pappa dog och med det tog bort allt det som gjorde så ont i livet alldeles för ofta.

Annars var döden ganska långt borta när jag var liten. Min morfar och min farfar dog när jag var liten men annars var döden aldrig konkret närvarande och det var inget man pratade om i vår familj mer än någon annan.

Jag har inte heller levt mitt liv på fingertoppen av handen och på det viset snuddat vid min egen död. Det närmaste den saken var nog redan när jag föddes…

Under tonår och alla år fram till 35 var döden inte något som jag funderade speciellt mycket på. Men som för så många andra så gav livet också tankar om döden. När barnen kommer så kommer också perspektiven och den eventuella odödlighet som man innehar före detta övergår till en stark närvarande känsla om hur skört det kan vara och den tunna linjen mellan liv och död, lycka och olycka.

Känslor inför döden är inget som någon annan kan tala om för dig vad du ska känna och själv vet man inte hur reaktionen gestaltar sig förrän man står där och ser den i vitögat. Under ett par tre år i mitten av 00-talet var det en berg- och dalbana mellan liv och död i mitt liv. Min brors barn dog innan han ens fick se ljuset i världen. Min första dotter föddes. En av mina bästa vänner gick alldeles för ung bort i cancer. Min andra dotter föddes och min mormor dog kort efter detta.

Givetvis är glädjen över mina två döttrar det som överskuggar allt och utan deras närvaro skulle jag leva ett fattigare liv. Men den starka påverkan som även döden utgjorde under de här åren har, även om det är en del av livet, påverkat mig i så många tankar och funderingar.

Perspektiv förändras av glädje men även av sorg. Perspektiv kan flyttas i från att själv ömka sig över något som egentligen är trivialt till någon verkligen borde gräva ner sig.

Även om var och en får hantera döden i dess olika delar på det sätt man själv vill så är det också fantastiskt att i all den svärta som det alldeles säkert handlar om att personen befinner sig i ändå vara den som tröstar när det egentligen borde vara tvärtom. Att lyckas se så ljust på något som håller på att bryta ner och göra slut på det liv vi känner är tårfyllt, makalöst och beundransvärt.

När träning framkallar dom bästa av idéer

Det här veckoslutet var planen att test min milform och springa mig under 50 minuter. Det blir sannolikt inte så på grund av ett mindre träningsuppehåll i 1,5 vecka med trötthet och förkylningskänslor i halsen. Med tanke på lunginflammationen i maj/juni så är jag extremt vaksam på den här typen av tendenser. Jag hade förmodligen inte avstått träning med samma känsla före lunginflammationen.

Sprang igår igen och det kändes helt okej, men därifrån till att pressa på i en mil snabbare än någon gång tidigare känns inte speciellt smart med tanke på att det överskuggande målet med Kretsloppet 15 september närmar sig med stormsteg.

Annars är augusti en bra månad till. Jag har hållit mig till min plan och rent praktiskt så innebär det, trots 2-3 missade pass, att det är den månaden där jag klarat av flest antal kilometer (71). Det beror till stor del på det långpass som ligger med varje vecka, där målet är 11-15 km i relativt lugnt tempo. Jämför det med förra sommaren där kroppsliga skador satt käppar i vägen för att kunna ha tillräckligt uthållighet inför Kretsloppet så tror jag ändå att jag, om det inte kommer till något mer, ska kunna prestera ner mot mitt mål den 15 september.

En annan bra grej med att ge sig ut och springa, om man lyckas plocka bort det fulla fokuset på tider och annat, är hur bra det kan vara på att rensa hjärnan. Jag brukar inte uppleva det så ofta, men när jag var ute igår så tror jag att jag löste ett helt nytt flöde i vårt IT-system på jobbet som före det kändes extremt komplicerat. Efter några samtal med olika berörda personer så visar det sig också kunna fungerar nästan exakt så som jag sprang mig fram till.

Nu är det som sagt lite av spurten inför det lopp som ändå ska visa vad träningen har bidragit till det senaste året. Efter det får vi se hur frekvent löpningen blir under hösten. Kanske, kanske kommer jag att ge mig på att springa Göteborg halvmaraton i mitten av oktober, men det får vi se om en månad. Oavsett så är det långsiktiga målet inställt på Göteborgsvarvet i maj nästa år och bara av den anledningen vore det gott att ha sprungit ett lopp som är så långt före det även om det inte i övrigt går att jämföra loppen.