Känslan av att vara värdelös

Deeped skriver om rösten som viskar till honom att han är värdelös och hur det påverkar honom i hans sätt att vara:

Sen kanske det bara är jag som har den där rösten. Bullrande elakt skratt. Krafsar för att göra mesta skada. Jag vet inte. För när jag skriver det här känner jag mig osäker. Blotta sig så här. Låta rösten vinna.

Jag vet inte hur många som hör en röst som talar om att man inte duger till det man gör. Men jag vet att känslan av att någon snart ska spräcka bubblan och avslöja illusionen om vad jag egentligen kan är en ständigt närvarande känsla.

Det är en ständig konflikt mellan att faktiskt veta vad jag kan och är bra på till känslan av att det jag gör nog inte är svårare att utföra eller bättre gjort än vad vem som helst hade kunnat göra.

Jag har kommit till insikten om att detta i slutändan är något bra. I alla fall för mig. Jag ska förklara varför:

Det är något som gör att jag, när något väl ställs på sin spets, blir oerhört fokuserad och genomför det jag ska göra på ett sätt som jag vet är bra och som i grunden sker för att jag duger.

Där emellan finns känslan av att vara mer eller mindre värdelös som en liten ande ovanför mig och påminner mig när jag slappnar av för mycket. För det är när jag tar saker för givna som fallen också blir störst. Det handlar om att ha en nerv i livet som triggar till att inte slappna av.

Det är bättre att leva med en viss grad av värdelöshet än att ständigt tro att man är osårbar och bäst. Det är bara det där med balansen som är det svåra att styra själv. Det är bekvämt att slappna av men för mig är det betydligt mycket mer obekvämt att upptäcka konsekvenserna av att göra det i alltför hög grad.

Jag “jobbar” bäst med med lite press. Det är så min hjärna fungerar bäst och de mest kreativa tankarna kommer fram. Det är då jag håller värdelösheten på betryggat avstånd.

En vecka på Hundfjället

Tidigt förra söndagen satte vi oss i bilen och drog upp till Dalarna och en vecka på Hundfjället. Vi var uppe vid 13.30 och och det hann bli en stund i backarna innan liftarna stängde 15.30.

N lärde sig att åka på allvar när vi var vid Lindvallen i mars 2011. För M var det första “riktiga” året när hon skulle lära sig att åka utan sele och andra hjälpmedel. Efter några första trevande timmar så gled hon ner för den lilla lutningen vid rullbandet på egen hand. Sedan har det bara accelererat och hon är nu rena rama galningen och åker från toppen och hela vägen ner utan minsta lilla tvekan.

Båda tjejerna har gått i skidskola fem dagar och det är imponerande hur skidlärarna ens vågar ta med sig så många barn hela vägen upp till toppen.

I vilket fall är det väl från och med nu förmodligen så att jag är den som kommer att åka långsammast i familjen nerför backarna. Jag har inga problem med det utan ser det mest som skön avkoppling att åka utför snarare än att åka snabbare och snabbare. Det sparar jag till andra idrottsupplevelser…

Paus vid Tössebergsklätten på väg upp
Dom första trevande skären för M.
13 minuter knapplift upp till starten av Trollskogen.
K och M på toppen av Hundfjället.
Solen lyste också stort på toppen.
N glider baklänges nerför pisten.
After Ski med popcorn.

Bilderna 2012

Under ett år fotograferar jag ganska många bilder och under 2012 ligger det en enorm tyngd på bilderna från vår resa.

Men de bilder som allra bäst visar vad som sker i vardagen är ändå det som ligger i mobilen.

En del hamnar på Instagram men det mesta ligger kvar och syns inte.

Just därför tänkte jag mig en bildsammanfattning av 2012 enbart baserat enbart på det som tagits med en iPhone. De allra flesta är mina egna – några är tagna av frun.

2012 – en personlig sammanfattning av ett unikt år

Ännu ett år som gått.

Ett år som är unikt precis som alla andra år.

Men just 2012 har det ovanligt unika i sig att det innehåller en lång ledighet och den resa som tog hela familjen runt jorden under 11 oförglömliga veckor i februari, mars och april.

Allt detta avhandlades på vår reseblogg Lost in Paradise före och under resan. Efter resan sammanställde vi en bok om våra erfarenheter varvat med delar från bloggen. Om detta gjorde bland annat Borås Tidning ett reportage i augusti.

2012 är också året när det passerade 10 år för några milstolpar i livet.

I januari var det 10 år sedan min pappa dog med allt vad det då innebar, vad som hade varit innan dess och de år som gått sedan denna dag. Om detta bloggade jag på nyårsdagen 2012: Till min pappa – tio år senare.

I mitten av april, den 19 april närmare bestämt, var det 10 år sedan jag träffade Katrin för första gången och mitt liv tog den 180-graderssväng som jag fortfarande lever så gott i.

Strax innan vi drog iväg på vår resa blev min mamma sjuk och ovissheten då var absolut ingen ultimat uppladdning för en så lång frånvaro från Sverige. Allt detta har senare under året landat i en visshet och något som utifrån omständigheterna har fått en bra lösning.

Vi kom hem igen lagom till försommaren i Sverige. Att det sedan aldrig blev någon riktig sommar 2012 är en annan sak.

Under hela vår resa hade jag hållit igång och sprungit i alla länder och på mer eller mindre makalösa rundor. Jag fortsatte givetvis att springa när vi kom hem, men redan i mitten av maj blev jag sjuk. Först inte så allvarligt, trodde både jag och läkaren, men det visade sig sedan ha utvecklat sig till en lunginflammation som bokstavligt tog ner mig på jorden igen.

Återkomsten till en kondition värd namnet kändes i mitten av juli som avlägsen, men det tog sig snabbare än vad jag trodde och väl framme i slutet av augusti kändes det riktigt bra igen. I det som blev årets stora mål, Kretsloppet i Borås i mitten av september, sprang jag mig under mitt optimistiska mål på 48 minuter.

Barnen blir större, mer självständiga och på många sätt “enklare”.

N är mitt inne i första klass och fortsätter imponera med att lära sig saker på ett vis som är helt galet ibland. Hennes klurighet kommer snart att slå mig på fingrarna i olika diskussioner.

M har en termin kvar tills det är dags för förskoleklass på den riktiga skolan för henne. Hon är den luriga tjejen som lär sig saker utan att vi märker det och som har utvecklat sig själv till en sofistikerad retsticka vilket inte minst hennes storasyster får leva med.

Trots allt annat som har hänt så är det vår resa som ständigt återkommer i tankarna och som är det som signerar 2012 för mig.

Denna resa är givetvis ren lyx att ens kunna genomföra. Det är också en lyx att kunna vara tillsammans med sin familj så länge, varje dag, vecka ut och vecka in utan stress och press med måsten samtidigt som man ändå vet att det finns en fast punkt i tillvaron att återvända till. Lyxen är också att det skapar ett perspektiv på tillvaron som vidgar vyer och skapar möjligheter i det stora och det lilla i livet.

En blick in i 2013 säger att det blir ett par skidveckor i Sälen/Idre, en ny resa tillsammans med mina fem bröder till Berlin i slutet av sommaren och kanske, kanske en ny långresa i kortare format i slutet av året. Till det kommer allt annat som bara händer i vardagen med glädje och sorg antingen man vill eller inte.

Vi kommer att fortsätta leva vårt liv med Bollebygd och vårt hus som en bas på perfekt plats för vår tid i livet just nu.

Jag kommer att fortsätta springa med ett mål att klara Göteborgsvarvet på en anständig nivå i maj månad. Just nu är motivationen sisådär, men den kommer nog tillbaka tillsammans med ljuset.

Även om det inte finns en spännande lång resa bara en månad in i framtiden, som det gjorde för ett år sedan vid den här tiden, så känns det ändå som att det är ett bra år som snart kommer.

—–

Tidigare har jag sammanfattat musiken i mitt liv 2012.

Sjukdom som möjlig förklaring

Det är en märklig känsla att prata, träffa och hjälpa min mamma sedan hon blev akut sjuk och när det senare konstaterades att hon har MS.
På något vis har det släppt ut ett tryck som har funnits där så länge jag kan minnas. Ett tryck som bestått av en stor sorg över barndom, tonår och början av vuxenlivet.
När allt ställdes på ända i början av februari var det någon vecka innan vi skulle åka iväg på vår långa resa. Det som då visade alla tecken på en stroke övergick mer och mer i en allt diffusare diagnos. Att dra iväg just då var inte ultimat. Vare sig beroende på det oklara i diagnosen eller att andra skulle dra hela lasset med allt som behövde hanteras.
Det som har skett i år är givetvis inget som är positivt på det viset. En sjukdom som sakta bryter ner är inget att leka med. Men det kan förklara många långa år av oklara och diffusa tecken på ett tafatt sätt att hantera så många saker och relationer. Hur länge det funnits med är det ingen som vet och vad som kunde ha varit kan ingen heller svara på. Kanske ingen alls. Kanske ett helt annat sätt att möta så många saker på.
I alla fall har det fått mig att så långt det är möjligt släppa min besvikelse och till viss del en ovilja att göra mer än vad som absolut är nödvändigt i vår relation.
Mest är det besvikelsen som, om inte bordläggas, så i alla fall kunnat minskas på ett radikalt sätt. Något som är enormt skönt att känna.
Imorgon firar vi jul, någon dag i förskott, i min mammas nya lägenhet tillsammans med min två yngre bröder och barnens kusiner.

Höstrusk, motivationshöjare och NYC Marathon

Motivationen att bege sig ut och springa har varit något sviktande sedan mitten av september. I alla fall är känslan den.

Samtidigt så verkar det som om motståndet ändå inte är värre än att frekvensen och antal km håller en hög nivå även när mörker, regn och allmänt höstrusk inte minst på vardagskvällar är miserabelt.

Att ge sig ut med långkalsonger, mössa, pannlampa och reflexväst i pissregn kräver en gnutta mer för att verkligen bege sig ut, men det är nästan ännu skönare när man väl kommer hem än en solig sommardag.

Veckorna efter Kretsloppet i mitten av september var extremt tråkiga ur träningssynpunkt. Men oktober har trots känslan inneburit drygt 7 mils löpning på 11 rundor. Tittar jag på den senaste 12-månadersperioden så är det faktiskt en enorm skillnad:

De blå staplarna är antal km och den gröna linjen antal rundor per månad.

Någonstans i bakhuvudet börjar det nu gnaga en stor fet fråga om varför jag anmälde mig till Göteborgsvarvet i maj 2013. Men det ska nog ordna sig det med.

Förra vintern, innan vi drog iväg runt jorden, så testade jag att springa med broddar dom gånger det var snö och is men det fungerade inte alls.

I år har jag tänkt att gå till en däckfirma och få dubbar i dom skorna som jag ändå måste byta till våren. Inga isracing-dubbar utan vanliga personbils-dubbar…

Det där med med motivation av andra är inte helt enkelt att hitta tycker jag. Jag läser tidningen Aktiv Träning varje månad, följer en del olika bloggar men det är få som riktigt lägger sig på den nivå jag tycker är inspirerande.

En som dock lyckas bra med detta är Petra Månström som med mottot “Hellre snygg än snabb” skriver på SvD:s Maratonbloggen. Hon tränar enormt mycket och springer lopp oftare än vad jag tränar känns det nästan som. Men hon lyckas förmedla sin träning och sina tävlingar på ett enormt bra sätt.

På söndag avgörs årets New York City Marathon och i spåren av stormen Sandy blir det ett lite annorlunda lopp än vanligt och tillägnas de som drabbats av stormen.

När jag tvekar över varför jag anmält mig till Göteborgsvarvet så är givetvis ett maratonlopp ren och skär utopi. Men om jag bara ska springa ett enda maratonlopp i livet så är det just New York City Marathon som gäller.

När nu november är här, med normaltid och om möjligt ännu dystrare väder, så får jag ser om det går att hålla uppe samma frekvens och äntligen få till lite nödvändig uppbyggnad av vissa muskler som är av tunnaste slaget. Det är bara det att om motivationen att ge sig ut i toppluva och långkalsonger i mörker är tufft så är det ingenting mot att slava sig ner och träna styrka.

 

 

Om drömmarna och uppvaknandet – sex månader senare

Att det har gått ett halvår sedan vi landade på svenska mark igen efter våra elva veckor på resande fot runt jorden känns märkligt på många sätt.

De där dagarna när vi kom hem i början av maj känns nu som de enda med riktigt fint väder i det här landet. Sedan dessa har det regnat känns det som. Men även om det har regnat i Sverige så var återgången till vardagslivet betydligt mindre smärtsam än vad jag trodde de där sista dagarna på Manhattan i New York. Där och då var det stor ångest över att återgå till jobb och vardag. Ångesten blev inte mindre av att det var just Manhattan som lämnades.

Den första tiden hemma var den ständigt återkommande frågan vad som var bäst på resan. Just då så var det svårt att svara konkret på det. Så många intryck på relativt kort tid kräver en stund av bearbetning innan det är så självklart.

Med distans till det hela så har det de senaste månaderna börjat dyka upp fler och fler saker i huvudet som gör sig påminda och inte minst skapar en enorm längtan över att kunna återvända. Det är egentligen ingen del av resan som är ett blankt nej till nytt besök även om Kuala Lumpur inte var något så upplyftande direkt. Det bästa där var trots allt hotellet. Men annars så blinkar det till och kramar om en av kraftig abstinens från många, många av alla andra platser.

Av någon outgrundlig anledning har den lilla oansenliga trailerparken i Tarpon Springs varit en sådan plats som ständigt återkommer. Varför vet jag inte riktigt, men kanske för att det så fantastiskt sammanfattar den del av USA, Florida, som vi besökte. En liten oansenlig camping med en gammal dam som föreståndare och människor som bodde där och tog sin golfbil till toaletten eller soptunnan 50 meter bort. Vänlig tips om stranden en km bort dit man tog bilen. När vi inte tog bilen utan istället gick dit så var det ett mycket oamerikanskt beteende som väckte höjda ögonbryn. Det kändes inte magiskt där och då, men nu ligger det långt fram i minnet.

En annan starkt beroendeframkallande plats är Nya Zeeland med allt som där fanns att uppleva bara genom att öppna ögonen och färdas mil efter mil på vägarna. Tre veckor där var ingenting mer än en förrätt.

Alla dessa löprundor runtom på okända gator och fantastiska platser är minnesbilder som jag ofta plockar fram när jag ränner runt på mina välkända rundor i Bollebygd. Att istället tänka sig tillbaka till Singapore River, en anti clockwise-runda på Cooköarna eller Jackie Kennedy Onassis reservoir i Central Park gör det lite mer behagligt på något vis.

För barnen är det fortfarande husbilslivet och tiden på Pangkor Island som ständigt återkommer.

Annars ligger alla dessa dagar utan planer och utan stress som en signatur över hela resan. Det är detta som på något vis, trots alla konkreta upplevelser, som kanske är det som ett halvår senare biter sig kvar mest och bäst. Det är också i detta som jag själv tror att jag tagit med mig ett förändrat synsätt på min vardag, mitt jobb och lite hur tiden prioriteras på olika saker.

Det kan vara en slump att jag just den här sommaren har tyckt att det varit ganska roligt att återigen fixa en del hemma i huset för första gången efter den 5 år långa renoveringsboendet i vårt förra hus. Efter det hatade jag allt vad verktyg hette. Nu går det bra igen. Slump eller inte, det är i alla fall ingen obehaglig förändring.

Många frågar när vi ska åka igen. Någon så lång resa finns fullt naturligt inte med i några planer under överskådlig framtid. Det handlar i och för sig mer om praktiska hinder än om viljan att ge sig av. Utan annat att ta hänsyn till hade jag gärna tagit en ny runda på 2-3 månader i början av nästa år.

En vecka på Hundfjället i Sälen vecka 2 nästa år är vad som finns planerat. Sedan odlar vi drömmen om en egen husbil som ska kunna ta oss runt i Europa och inte minst se till att uppleva det egna landet och allt som här finns att se. Vi får se hur verkliga dom drömmarna blir…

 

19 April 2002

Här kommer våren. Det har jag lärt mig.Det blir rätt ensamt bland alla löven […]

Jag vill bara gå hem med dig genom vårens första rodnande natt […]

Du är den enda. Du är den bästa. Som jag har längtat. Som jag har väntat […]

Jag vill bara gå hem med dig innan eftertänksamheten har passerat hela natten.

Milla Judit 5 år

Förutom det första halvåret i sitt liv så har min lilla Milla bott i Bollebygd och idag fyller hon 5 år.

Hon är en ganska bekymmersfri liten tjej som på ett helt annat sätt än sin storasyster glider med i livet. Samtidigt med det bekymmersfria så har hon en enorm egen vilja och det är ingen som bestämmer över henne utan att få veta vad hon tycker om det hela.

När vi flyttade till Bollebygd var hon som sagt bara ett halvår gammal och sedan började hon på dagis redan vid tio månaders ålder. Gränsen var tydligen 1 år, men man hade missat att kolla detta vilket då gjorde att hon var extra liten och inte i närheten av kunna gå när hon började som liten mullvad på Ekdalens förskola. Nu är ett av dom största barnen på förskolan och om ett halvår är det dags att börja bekanta sig med den riktiga skolan som hon ska börja i om mindre än ett år.

Vi har alltid tyckt att hennes storasyster varit tidig med att läsa och skriva. Med Milla blir det lite så att hon bara kan saker helt plötsligt utan att någon egentligen anstränger sig för att lära henne. Även där glider hon bekvämt med.

Lilla Milla håller på att blir stor och även om hon alltid kommer vara den lilla tjejen i familjen så är det ett helt annat läge nu för tiden.

När hon nu fyller fem så har jag passat på att samla ihop lite bilder från de här åren och låtit en av hennes favoritlåtar ackompanjera detta:

I vanmaktens tidevarv

Så här kunde det kännas ibland en gång i tiden i mitten av 90-talet:

Faller ner i lös sand och känner så väl igen känslan av att vara inne på fel spår utan att ha förmågan att styra bort därifrån.

Det är en vandring på en jämn, men ack så förrädisk nivå som pågår.

En vandring utan berg och dalar.

En vandring i ett anpassat och låst tillstånd där möjligheter blir till problem och de problem som uppstår hanteras istället för möjligheterna.

Det är en vandring som mer liknar en betraktelse från ovan där det mesta är självklart och vad som ska ske egentligen inte borde vara ett problem.

Men står likt förbannat återigen där i den lösa sanden.