När träning framkallar dom bästa av idéer

Det här veckoslutet var planen att test min milform och springa mig under 50 minuter. Det blir sannolikt inte så på grund av ett mindre träningsuppehåll i 1,5 vecka med trötthet och förkylningskänslor i halsen. Med tanke på lunginflammationen i maj/juni så är jag extremt vaksam på den här typen av tendenser. Jag hade förmodligen inte avstått träning med samma känsla före lunginflammationen.

Sprang igår igen och det kändes helt okej, men därifrån till att pressa på i en mil snabbare än någon gång tidigare känns inte speciellt smart med tanke på att det överskuggande målet med Kretsloppet 15 september närmar sig med stormsteg.

Annars är augusti en bra månad till. Jag har hållit mig till min plan och rent praktiskt så innebär det, trots 2-3 missade pass, att det är den månaden där jag klarat av flest antal kilometer (71). Det beror till stor del på det långpass som ligger med varje vecka, där målet är 11-15 km i relativt lugnt tempo. Jämför det med förra sommaren där kroppsliga skador satt käppar i vägen för att kunna ha tillräckligt uthållighet inför Kretsloppet så tror jag ändå att jag, om det inte kommer till något mer, ska kunna prestera ner mot mitt mål den 15 september.

En annan bra grej med att ge sig ut och springa, om man lyckas plocka bort det fulla fokuset på tider och annat, är hur bra det kan vara på att rensa hjärnan. Jag brukar inte uppleva det så ofta, men när jag var ute igår så tror jag att jag löste ett helt nytt flöde i vårt IT-system på jobbet som före det kändes extremt komplicerat. Efter några samtal med olika berörda personer så visar det sig också kunna fungerar nästan exakt så som jag sprang mig fram till.

Nu är det som sagt lite av spurten inför det lopp som ändå ska visa vad träningen har bidragit till det senaste året. Efter det får vi se hur frekvent löpningen blir under hösten. Kanske, kanske kommer jag att ge mig på att springa Göteborg halvmaraton i mitten av oktober, men det får vi se om en månad. Oavsett så är det långsiktiga målet inställt på Göteborgsvarvet i maj nästa år och bara av den anledningen vore det gott att ha sprungit ett lopp som är så långt före det även om det inte i övrigt går att jämföra loppen.

Syskonkärlek i sin bästa form

Två tjejer på 5 och 7,5 år gamla. Utseendemässigt är dom så himla lika när man jämför dom i samma ålder. Till sättet skiljer dom sig mycket mer åt. Två systrar med varsin stark vilja gör att det slår gnistor mellan varven. En stor som vill bestämma och slippa sin lillasyster mer och mer och en liten som vill göra samma saker som sin storasyster med resultat att livet är så orättvist för henne.

Skillnader och likheter som dessutom går att se hos vilken av föräldrarna som det kommer ifrån.

Ibland är det som med alla barn tröstlöst att lyssna på gnäll och gap men så finns också dom där ljusglimtarna som gör att man bara smälter.

Igår började simskolan för säsongen och båda tjejerna ska nu vara i samma grupp, i den stora bassängen, efter att inte minst lilla M på ett drygt halvår har skakat av sig all sin avsky för vatten. I slutet av förra året vägrade hon att ens doppa huvudet i den lilla grunda bassängen. Numera är hon mer under vattnet än över detsamma.

När det efter uppvärmningen var dags att hoppa i vattnet så var det alla barn i jämte varandra vid bassängkanten. En och en fick tala om vad dom heter och sedan, med hjälp eller själv, hoppa i vattnet till väntande ledare. Barnen hoppar i från höger till vänster och vi ser hur stora N står först i tur med M efter henne. Dom håller handen och väntar. Helt plötsligt så byter dom plats så att M står först på tur av dom.

Första tanken är att N som i många andra fall väljer att skicka lillasyster först in i något lite obekvämt. När det väl är dags för M så verkar hon inte vilja hoppa i men det handlar inte om det. Det handlar om att hon inte vågar säga vad hon heter till ledaren. N har låtit M gå före för att hon ska kunna hjälpa till att säga hennes namn innan hon hoppar i vattnet. Efter den hjälpen är ledaren helt övertygad om att hon i princip behöver lyfta ner M i vattnet, men då säger M ifrån, ber ledaren backa och hoppar resolut i vattnet och fortsätter crawla till kanten 5 meter bort.

Sedan ser vi hur storasyster under en halvtimmes simskola hjälper M att få tag i kanten med en hand (hon är för kort för att bara stå på botten) och håller en arm runt henne när det behövs. Hela tiden full koll både på sig själv och sin lillasyster som hon vet inte bara kan stå och titta. I sin iver att hjälpa henne blir det nästan så att hon är i vägen för M när hon ska simma, men allt bara för att vara hjälpsam.

Båda var nöjda, glada och enormt duktiga i vattnet och allra mest duktig var N som tog så bra hand om en M som hon visste behöver lite extrahjälp tills hon växt en decimeter till eller så…

Det är lätt att haka sig fast vid det där gnället och gnabbandet två systrar emellan. Ska försöka att då istället tänka på första simskoledagen i Sandaredsbadet hösten 2012. En liten tjej som växt enormt snabbt det senaste halvåret, under vår långresa och tiden därefter, och en stor tjej som verkligen visar att hon nu är en skoltjej, bra kompis och storasyster på samma gång.

När det väl sätts på prov så finns den där. Syskonkärleken och omtanken om varandra.

Full fart mot målet

Efter en riktigt bra juli och halva augusti så har min träning artat sig på allvar igen.

Det har blivit arton löprundor och fyra cykelrundor under tiden efter lunginflammationen. Fram till början av augusti tog jag det lugnt för att helt säkert inte fresta på lungorna mer än nödvändigt, men efter det har jag testat med lite tuffare rundor.

Jag har dessutom, för första gången, gjort en riktig träningsplan som löper på fram till Kretsloppet om en månad. Det handlar om tre pass i veckan av varierande slag. Ett intervallpass, en långrunda på mer än en mil och ytterligare en löprunda alternativt en cykelrunda. Det ligger också med två egna testlopp, ett på 5 km och ett på 10 km, där det förstnämnda redan klarats av med önskat resultat (24 minuter – 4,48/km) och där miltestet ska ske om 2,5 vecka.

Målet på milen är i första hand att ta mig under 50 minuter och med tanke på 5 km-tiden känns det faktiskt helt rimligt utan större problem. Det andra målet på den sträckan är också målet för hela den här planen – att springa Kretsloppet under 48 minuter.

Det känns som en bra mix där intervallerna gör benen pigga och långrundorna skapar en bättre uthållighet. Det där med att cykla som komplement till löpningen är bra. Problemet är bara att det spelar ingen roll vilket håll man cyklar åt ifrån Bollebygd – det är backar och berg överallt..

Barndomens lediga dagar med min kusin

I barndomen var det en av mina kusiner som jag tillbringade så många lediga sommarlovs- och vinterlovsdagar tillsammans med. Oftast hemma hos mormor men även hemma hos honom. Det skiljer ett år mellan oss, han är äldst, och väldigt mycket av allt vi gjorde fokuserade kring sport av något slag. Även om det var på lika villkor så var det en lek med en fysiskt överlägsen kusin som var superbra på det mesta som hade med idrott att göra. Skillnaden mot mig var egentligen enorm för att vara helt ärlig. Det handlade om talang helt enkelt.

När vi var hos mormor så sov vi ofta i varsin brun soffa i hennes vardagsrum.

Den första sommaren som mormor, och morfar som fortfarande levde, bodde i sitt hus så byttes teglet på taket ut. Vi lekte nedanför på gräsmattan och roade oss bland annat åt den föga smarta sysselsättningen att kasta dartpilar upp i luften och såg var dom landade. Det här gjorde vi en stund tills en av pilarna landade i bulls eye – i mitt huvud.

Vi spelade enormt mycket fotboll i mormors trädgård. Det var äppelträd som stolpar när vi sköt straffar och det var ett äppelträd som en stolpe och häcken som den andra när vi spelade mot varandra

Just ett av dom där äppelträden är också föremål för två brutna armar. Min högerarm.
Första gången var annandag jul 1977, en snölös sådan, när vi spelade fotboll och jag blev fälld vid det där äppelträdet, landande på armen som efter det kändes konstig. Till sjukhus där det snabbt konstaterades att den var bruten. Gips i 6 veckor.

Andra gången var på sommaren 1978, en solig sådan, när vi klättrade i det där äppelträdet. Jag föll, fastnade i en gren med tröjan och fortsatte sedan falla och landade på armen som återigen kändes lika konstig som ett halvår tidigare. Till sjukhus där det konstaterades att den var bruten på samma ställe som förra gången. Gips i 6 veckor.

Efter det bröt jag ingen mer arm i min kusins sällskap…

Vi var som sagt ganska ofta hemma hos min kusin också. Dom bodde på andra sidan landskapsgränsen i Småland. Även där var det mycket fotboll, landhockey och annan sport. På vintern åkte min kusin slalom i den stora backen där och vid samma backe arrangerades någon sommar lådbilsrace. Vi var där och tittade på när han körde nerför backen.

Den där lådbilen fanns sedan hemma hos min kusin och vid något tillfälle så körde vi med den i backarna vid deras hus. En satt i bilen och den andre fixade farten och ställde sig sedan bak och åkte med nerför backen. Vid den sista färden var det jag som stod där bak och när bilen svängde längst ner i backen så ramlade jag och fick en spik på bilen rakt in i fotleden. Till sjukhus för vård med resultat att i flera veckor varje dag ta bort förbandet och riva loss sårskorpan så att det kunde läka inifrån

Som ni hör var det en del skador på vägen, men vi hade också enormt roligt för det mesta. Vi badade i sjön hemma, vid sjön där dom då hade en sommarstuga under några år och vi badade på gräsmattorna (!) vid västkusten en regnig sommar. Bordtennis- och biljardturneringarna i fritidsgården, hockeyspelsmatcherna på mormors soffbord och alla skitbubbar och 21-rundor som vi spelade är bara en del av allt annat.

Sedan mormor dog för 5 år sedan så träffas vi i bästa fall en gång om året när en traditionell boule-dag arrangeras. Så är det och det kanske ändå är oftare än vad många andra träffar sina kusiner som dom ägnade så många dagar och nätter tillsammans med som barn.

Små, små steg tillbaka till formen igen

För ett par månader sedan vet ni att min form var strålande. Sedan kom sjukdom och lunginflammationen som konditionsmässigt tog ner mig rejält i källaren.

Efter att ha lyssnat på vad farbror doktorn ordinerade efter medicineringen, med en vecka av lugn efter denna, så tassade jag igång lite försiktigt förra tisdagen med en “löprunda” på drygt 3 km.

Det var mer eller mindre gångtempo med målet att inte anstränga pulsen över 130. I de backar som fanns var det i princip promenad det handlade om och en känsla av andnöd. 6,52/km var premiärtempot.  Kände mig också irriterad i halsen dagarna efter detta men det visade sig som tur var enbart handla om gräspollen.

En ny runda i lördags på 5,7 km kändes klart bättre och den följdes upp av 15 km cykel i söndags som även det kändes över förväntan.

Sedan har jag sprungit 5,7 i tisdag och 6,2 idag med ett ökat tempo men med en bibehållen kontroll så att pulsen inte går upp över 160. Idag var jag nere under 6 min/km igen vilket inte på något vis är det viktigaste. Det är istället känslan att formen kanske ändå kan komma tillbaka på ett helt okej sätt lite snabbare än vad jag i mina mörkaste tankar trodde.

Det viktigaste ytterligare någon vecka är att inte pressa mig så att pulsen stegras i de tyngre partierna.  Pulsklockan är i det här sammanhanget nästan oumbärlig för att jag inte ska springa på fel sätt. Den visar också vilken enorm skillnad det är på formen nu och för ett par månader sedan. På den rundan jag sprang idag var tiden vid 5 km 29,15. Samma passering, och med i princip samma puls fram tills dess, den 15 maj var 26 minuter blankt.

Oavsett hur fort jag kommer i riktig form igen, och om mitt egentliga mål på milen under 50 minuter går att nå innan Kretsloppet i september, så är det ända skönt att vara igång igen utan att det känns allt för jävligt. Faktum är att benen känns enormt pigga och hade det bara varit dom som bestämt skulle jag sannolikt ha tagit död på mig en runda som den idag…

En annorlunda semester startar

I normala fall är dagen när sommarsemestern börjar en av årets höjdpunkter och visst är det skönt den här dagen även i år. Men efter den långa resan under våren och hemkomsten för ett par månader sedan så blir det en annorlunda sommarsemester både rent praktiskt och i hur känslan inför den är. Att jag dessutom har haft den ovanliga ovanan att sedan hemkomsten varit sjukskriven i 3 veckor gör det ännu mer märkligt.

Tre veckors ledighet, varav de två första ensam med barnen, är vad det blir sommaren 2012. Inga konstigheter med det egentligen. I första hand handlar det faktiskt om att låta barnen vara fria från dagis och fritids så många veckor som möjligt.

De senaste åren har jag haft en bra disciplin och kunnat lämna jobbet kvar där under min ledighet. I år blir det lite annorlunda då jag i alla fall delvis kommer att lösa vissa nödvändiga saker och även gå in på ett möte mitt i ledigheten. Det känns faktiskt inte så farligt just det här året.

Samtidigt så är det just en annorlunda ledighet och det där med att koppla bort jobbet så mycket som möjligt är en nödvändighet för alla även om vissa inte riktigt förstår sitt eget bästa på den punkten. Men min beskärda del av den avkopplingen fick jag under 11 veckor under våren då mina kollegor såg till att lösa uppgiften utan att jag blev inkopplad mer än i något undantagsfall.

Vad som kommer att ske under tre snabba veckor får vi se. Fullt naturligt inga stora planer.

Det här med att skriva personligt på sin blogg

Det finns ett antal olika anledningar till att jag bloggar. Det hela började med att jag skrev för att uttrycka åsikter i olika aktuella frågor i den aktuella samhällsdebatten och har sedan utvecklats och utvidgats till instick av betydligt mer personlig karaktär samlat på den här bloggen.

Varför skriver jag då som jag gör emellanåt? Vad är orsaken till att det som kan ses som ganska personligt ska ut och sväva till allas beskådan?

Till att börja med så var det absolut ingen självklarhet att göra det. Jag hade under ganska många år sporadiskt skrivit ner ord, rader och stycken i anteckningsböcker som legat i min sängbordslåda. Det handlade om att bearbeta och ta hand om de tankar som kommit upp. Det var inte på långa vägar allt av det som var speciellt personligt, men en del av det var av djupaste slag.

När jag sedan väl började treva mig fram med personliga texter så kändes det lite som om jag gick på minerad mark. Att skriva om sig själv enbart är en sak. Då är det ingen annan än jag själv som det på något vis är saker som kommer fram i ljuset. Sedan är det så att det går inte att skriva om sig själv utan att även andra personer runt omkring kommer med.

Den person som överlägset mest har varit en del av mina personliga texter är min pappa som dog 2002. Någonstans har han varit grunden till väldigt mycket, nästan helt, av alla de tankar jag har haft och som sedan successivt har omvandlats till bloggtexter. Anledningen till varför det är så kan var och en förstå genom att läsa texterna. Att skriva om det har för mig varit en form av terapi som i många stycken har kunnat avsluta funderingar och fått mig att gå vidare.

På samma vis är det med vissa andra texter där andra än min döda pappa har varit huvudfokus. Men när jag skriver om andra, som fortfarande finns omkring mig, och som själva kan läsa vad jag skriver så blir det betydligt mer komplicerat.

För mig handlar det om att det är min historia, så som jag upplevt olika saker, som är det jag skriver om. När andra personer då finns med i min historia så är det inte alls säkert att det i alla stycken stämmer överens med deras bild av hur det en gång var.

Den respons jag har fått på vad jag skriver har oftast varit positiv. Men jag vet att det finns dom som inte säger det rent ut men som tycker att jag i vissa avseenden har skrivit om andra personer på ett sätt som känns obekvämt. Så är det med all säkerhet, men återigen så handlar det om min version och min upplevelse.

Var och en har ansvar för sig själv och att försöka ta upp det som på ena eller andra sättet känns problematiskt i livet till ytan. Man kan prata om det, om det är en väg framåt, och man kan välja att göra som jag ibland gör.

I valet mellan att fortsätta vara tyst om saker som andra valde att tysta ner, eller i alla fall undvek att prata om eller på annat vis agerade passivt kring, så har mitt val blivit att berätta min personliga version av det så här.

Och tro mig, om det hade handlat om att verkligen säga hela den sanning som är min bild av vad som hänt i mitt liv så skulle det bli mer brutala beskrivningar av vissa personer än vad jag någon gång varit i närheten av. Men det har aldrig varit syftet med det hela och kommer så inte heller att vara i framtiden.

När tiden är inne så dyker det upp en text här som i många fall har legat och grott ganska länge. Vissa texter har växt fram under många månader och andra kommer på en kvart. Inget skrivs i affekt.

Så ser mina tankar om att skriva personligt ut.

Jag har funderingar på att skriva en ganska stor personlig berättelse framöver om någon som i allra högsta grad varit och är en del av mitt liv. Vi får se om det blir verklighet eller om det rinner ut i sanden. Det är ett projekt betydligt större än ett enskilt blogginlägg.