Barndomens lediga dagar med min kusin

I barndomen var det en av mina kusiner som jag tillbringade så många lediga sommarlovs- och vinterlovsdagar tillsammans med. Oftast hemma hos mormor men även hemma hos honom. Det skiljer ett år mellan oss, han är äldst, och väldigt mycket av allt vi gjorde fokuserade kring sport av något slag. Även om det var på lika villkor så var det en lek med en fysiskt överlägsen kusin som var superbra på det mesta som hade med idrott att göra. Skillnaden mot mig var egentligen enorm för att vara helt ärlig. Det handlade om talang helt enkelt.

När vi var hos mormor så sov vi ofta i varsin brun soffa i hennes vardagsrum.

Den första sommaren som mormor, och morfar som fortfarande levde, bodde i sitt hus så byttes teglet på taket ut. Vi lekte nedanför på gräsmattan och roade oss bland annat åt den föga smarta sysselsättningen att kasta dartpilar upp i luften och såg var dom landade. Det här gjorde vi en stund tills en av pilarna landade i bulls eye – i mitt huvud.

Vi spelade enormt mycket fotboll i mormors trädgård. Det var äppelträd som stolpar när vi sköt straffar och det var ett äppelträd som en stolpe och häcken som den andra när vi spelade mot varandra

Just ett av dom där äppelträden är också föremål för två brutna armar. Min högerarm.
Första gången var annandag jul 1977, en snölös sådan, när vi spelade fotboll och jag blev fälld vid det där äppelträdet, landande på armen som efter det kändes konstig. Till sjukhus där det snabbt konstaterades att den var bruten. Gips i 6 veckor.

Andra gången var på sommaren 1978, en solig sådan, när vi klättrade i det där äppelträdet. Jag föll, fastnade i en gren med tröjan och fortsatte sedan falla och landade på armen som återigen kändes lika konstig som ett halvår tidigare. Till sjukhus där det konstaterades att den var bruten på samma ställe som förra gången. Gips i 6 veckor.

Efter det bröt jag ingen mer arm i min kusins sällskap…

Vi var som sagt ganska ofta hemma hos min kusin också. Dom bodde på andra sidan landskapsgränsen i Småland. Även där var det mycket fotboll, landhockey och annan sport. På vintern åkte min kusin slalom i den stora backen där och vid samma backe arrangerades någon sommar lådbilsrace. Vi var där och tittade på när han körde nerför backen.

Den där lådbilen fanns sedan hemma hos min kusin och vid något tillfälle så körde vi med den i backarna vid deras hus. En satt i bilen och den andre fixade farten och ställde sig sedan bak och åkte med nerför backen. Vid den sista färden var det jag som stod där bak och när bilen svängde längst ner i backen så ramlade jag och fick en spik på bilen rakt in i fotleden. Till sjukhus för vård med resultat att i flera veckor varje dag ta bort förbandet och riva loss sårskorpan så att det kunde läka inifrån

Som ni hör var det en del skador på vägen, men vi hade också enormt roligt för det mesta. Vi badade i sjön hemma, vid sjön där dom då hade en sommarstuga under några år och vi badade på gräsmattorna (!) vid västkusten en regnig sommar. Bordtennis- och biljardturneringarna i fritidsgården, hockeyspelsmatcherna på mormors soffbord och alla skitbubbar och 21-rundor som vi spelade är bara en del av allt annat.

Sedan mormor dog för 5 år sedan så träffas vi i bästa fall en gång om året när en traditionell boule-dag arrangeras. Så är det och det kanske ändå är oftare än vad många andra träffar sina kusiner som dom ägnade så många dagar och nätter tillsammans med som barn.

Små, små steg tillbaka till formen igen

För ett par månader sedan vet ni att min form var strålande. Sedan kom sjukdom och lunginflammationen som konditionsmässigt tog ner mig rejält i källaren.

Efter att ha lyssnat på vad farbror doktorn ordinerade efter medicineringen, med en vecka av lugn efter denna, så tassade jag igång lite försiktigt förra tisdagen med en “löprunda” på drygt 3 km.

Det var mer eller mindre gångtempo med målet att inte anstränga pulsen över 130. I de backar som fanns var det i princip promenad det handlade om och en känsla av andnöd. 6,52/km var premiärtempot.  Kände mig också irriterad i halsen dagarna efter detta men det visade sig som tur var enbart handla om gräspollen.

En ny runda i lördags på 5,7 km kändes klart bättre och den följdes upp av 15 km cykel i söndags som även det kändes över förväntan.

Sedan har jag sprungit 5,7 i tisdag och 6,2 idag med ett ökat tempo men med en bibehållen kontroll så att pulsen inte går upp över 160. Idag var jag nere under 6 min/km igen vilket inte på något vis är det viktigaste. Det är istället känslan att formen kanske ändå kan komma tillbaka på ett helt okej sätt lite snabbare än vad jag i mina mörkaste tankar trodde.

Det viktigaste ytterligare någon vecka är att inte pressa mig så att pulsen stegras i de tyngre partierna.  Pulsklockan är i det här sammanhanget nästan oumbärlig för att jag inte ska springa på fel sätt. Den visar också vilken enorm skillnad det är på formen nu och för ett par månader sedan. På den rundan jag sprang idag var tiden vid 5 km 29,15. Samma passering, och med i princip samma puls fram tills dess, den 15 maj var 26 minuter blankt.

Oavsett hur fort jag kommer i riktig form igen, och om mitt egentliga mål på milen under 50 minuter går att nå innan Kretsloppet i september, så är det ända skönt att vara igång igen utan att det känns allt för jävligt. Faktum är att benen känns enormt pigga och hade det bara varit dom som bestämt skulle jag sannolikt ha tagit död på mig en runda som den idag…

En annorlunda semester startar

I normala fall är dagen när sommarsemestern börjar en av årets höjdpunkter och visst är det skönt den här dagen även i år. Men efter den långa resan under våren och hemkomsten för ett par månader sedan så blir det en annorlunda sommarsemester både rent praktiskt och i hur känslan inför den är. Att jag dessutom har haft den ovanliga ovanan att sedan hemkomsten varit sjukskriven i 3 veckor gör det ännu mer märkligt.

Tre veckors ledighet, varav de två första ensam med barnen, är vad det blir sommaren 2012. Inga konstigheter med det egentligen. I första hand handlar det faktiskt om att låta barnen vara fria från dagis och fritids så många veckor som möjligt.

De senaste åren har jag haft en bra disciplin och kunnat lämna jobbet kvar där under min ledighet. I år blir det lite annorlunda då jag i alla fall delvis kommer att lösa vissa nödvändiga saker och även gå in på ett möte mitt i ledigheten. Det känns faktiskt inte så farligt just det här året.

Samtidigt så är det just en annorlunda ledighet och det där med att koppla bort jobbet så mycket som möjligt är en nödvändighet för alla även om vissa inte riktigt förstår sitt eget bästa på den punkten. Men min beskärda del av den avkopplingen fick jag under 11 veckor under våren då mina kollegor såg till att lösa uppgiften utan att jag blev inkopplad mer än i något undantagsfall.

Vad som kommer att ske under tre snabba veckor får vi se. Fullt naturligt inga stora planer.

Det här med att skriva personligt på sin blogg

Det finns ett antal olika anledningar till att jag bloggar. Det hela började med att jag skrev för att uttrycka åsikter i olika aktuella frågor i den aktuella samhällsdebatten och har sedan utvecklats och utvidgats till instick av betydligt mer personlig karaktär samlat på den här bloggen.

Varför skriver jag då som jag gör emellanåt? Vad är orsaken till att det som kan ses som ganska personligt ska ut och sväva till allas beskådan?

Till att börja med så var det absolut ingen självklarhet att göra det. Jag hade under ganska många år sporadiskt skrivit ner ord, rader och stycken i anteckningsböcker som legat i min sängbordslåda. Det handlade om att bearbeta och ta hand om de tankar som kommit upp. Det var inte på långa vägar allt av det som var speciellt personligt, men en del av det var av djupaste slag.

När jag sedan väl började treva mig fram med personliga texter så kändes det lite som om jag gick på minerad mark. Att skriva om sig själv enbart är en sak. Då är det ingen annan än jag själv som det på något vis är saker som kommer fram i ljuset. Sedan är det så att det går inte att skriva om sig själv utan att även andra personer runt omkring kommer med.

Den person som överlägset mest har varit en del av mina personliga texter är min pappa som dog 2002. Någonstans har han varit grunden till väldigt mycket, nästan helt, av alla de tankar jag har haft och som sedan successivt har omvandlats till bloggtexter. Anledningen till varför det är så kan var och en förstå genom att läsa texterna. Att skriva om det har för mig varit en form av terapi som i många stycken har kunnat avsluta funderingar och fått mig att gå vidare.

På samma vis är det med vissa andra texter där andra än min döda pappa har varit huvudfokus. Men när jag skriver om andra, som fortfarande finns omkring mig, och som själva kan läsa vad jag skriver så blir det betydligt mer komplicerat.

För mig handlar det om att det är min historia, så som jag upplevt olika saker, som är det jag skriver om. När andra personer då finns med i min historia så är det inte alls säkert att det i alla stycken stämmer överens med deras bild av hur det en gång var.

Den respons jag har fått på vad jag skriver har oftast varit positiv. Men jag vet att det finns dom som inte säger det rent ut men som tycker att jag i vissa avseenden har skrivit om andra personer på ett sätt som känns obekvämt. Så är det med all säkerhet, men återigen så handlar det om min version och min upplevelse.

Var och en har ansvar för sig själv och att försöka ta upp det som på ena eller andra sättet känns problematiskt i livet till ytan. Man kan prata om det, om det är en väg framåt, och man kan välja att göra som jag ibland gör.

I valet mellan att fortsätta vara tyst om saker som andra valde att tysta ner, eller i alla fall undvek att prata om eller på annat vis agerade passivt kring, så har mitt val blivit att berätta min personliga version av det så här.

Och tro mig, om det hade handlat om att verkligen säga hela den sanning som är min bild av vad som hänt i mitt liv så skulle det bli mer brutala beskrivningar av vissa personer än vad jag någon gång varit i närheten av. Men det har aldrig varit syftet med det hela och kommer så inte heller att vara i framtiden.

När tiden är inne så dyker det upp en text här som i många fall har legat och grott ganska länge. Vissa texter har växt fram under många månader och andra kommer på en kvart. Inget skrivs i affekt.

Så ser mina tankar om att skriva personligt ut.

Jag har funderingar på att skriva en ganska stor personlig berättelse framöver om någon som i allra högsta grad varit och är en del av mitt liv. Vi får se om det blir verklighet eller om det rinner ut i sanden. Det är ett projekt betydligt större än ett enskilt blogginlägg.

Extraföräldrar genom livet

Bland alla de bröder jag har så är det en som står mig allra närmast. Anledningen till att det är så går att hitta redan när jag var liten.

Han var den av mina äldre bröder som bodde kvar hemma längst och jag älskade att springa nere i hans rum när han var hemma och var lika imponerad och inspirerad av de möbler och annat som han gjorde. Men det var egentligen några år senare, när han inte bodde hemma längre, som de extra starka band just till honom slöts och fortfarande finns kvar i mig.

Egentligen handlar det om sommaren 1982 som är helt avgörande. Det var då jag under några soliga veckor fick en fristad, ett andningshål, bort ifrån den vardag som inte tillät mig att få detta. Jag förstod kanske inte det då, men har insett i efterhand att de veckorna inte var en slump. Min bror och hans sambo gjorde det för min skull och det skulle följas av flera upprepade tillfällen då jag på somrar och jullov var där hos dom.

För min del var det här fantastiska break i vardagen. Men lika överväldigad och glad som jag var när det var dags att få vara där precis lika jobbigt var det när allt var över och det var hemfärd igen.

Även när jag blev lite äldre så fanns det ett självklart, men lika viktigt, stöd som jag kanske inte heller förstod på allvar och visade min uppskattning fullt ut för. Jag minns den bankbok i PK-banken jag fick som var blockad för någon av mina föräldrar att ta ut pengar ifrån. Det var de pengar jag hade där som jag 16 år gammal använde på min skolresa till Paris.

När jag väl fick körkort och hade egen bil så fanns inte längre begränsningen i när jag kunde hälsa på. Jag har inte en aning om hur många gånger det blev under åren från 19 till 22-23 år. Jag vet bara att det var otaliga tillfällen och jag vet att jag var lika välkommen varje gång.

På samma vis var det våren 1998 när mitt dåvarande förhållande kraschade. Min flickvän vid den tiden visste vem det var hon skulle se till komma hem till mig den dagen som hon ändade vårt förhållande. Det var min bror som stod där i dörren på Alideberg i Borås en timme senare. Den efterföljande perioden, under resten av våren och sommaren 1998, var det precis som tidigare, otaliga tillfällen som jag var där hemma hos dom. Fortfarande visste jag att där kunde jag verkligen bara vara utan att, om jag inte ville, behöva säga eller förklara någonting.

Vi ses inte alls så ofta nu för tiden som vi en gång gjorde. Med egen familj så blir det annorlunda. Men jag vet fortfarande var dom båda finns. För det handlar inte bara om min bror utan även om hans sambo. Det är dom som är faddrar till min äldsta dotter vilket för mig var det enda och självklara valet. Det är till dom jag vet att det går att ringa och få hjälp med exempelvis barnvakt när det ibland behövs.

Man har olika personer genom livet som betyder olika mycket vid skilda tillfällen. För mig är det på det viset att det jag nu har berättat är vad jag skulle vilja kalla mina extraföräldrar som i nästan 30 års tid alltid har funnits där och ställt upp när dom har kunnat. Så enkelt är det.

Formen är nere på noll igen

För en månad sedan tyckte jag mig konditionsmässigt vara i bättre form än på många år. Kanske bättre än någonsin faktiskt.

Jag hade då kunnat springa utan problem med några skador, eller ens känningar av något, sedan i slutet av oktober/början av november förra året. Det tog från våren 2010 till sen höst 2011 innan jag lyckats anpassa knän och fötter till löpning igen.

En vinter och en vår med kontinuitet hade gjort att jag planerade för nästa fas där variationen i löpträningen skulle kombineras med lite cykling och en del styrka. Målet att springa milen under 50 minuter i slutet av juni kändes som en enkel match jag skulle klara med marginal.

Men hela den känsla och tillförsikt inför sommaren har sedan 20 maj förbytts i snart en hel månad utan någon träning alls. Först var det en häftig febertopp som ganska snabbt försvann och jag kände mig bättre igen. Tre sjukdagar hemma innan jag jobbade en fredag. På söndagen feber igen. Läkarbesök på måndagen. Nytt läkarbesök på onsdagen med medicinering i 7 dagar för luftvägsinfektion.

I mitten av förra veckan, efter avslutad kur, kände jag mig pigg igen och känslan var att allt skulle bli bra ganska snabbt igen. Men redan i fredags märkte jag återigen hur minsta lilla ansträngning gjorde mig extremt seg. Från i måndags har det försämrats rejält och igår var det 39 graders feber på kvällen.

Dagens läkarbesök, med en massa provtagningar, innebar en tripp till Borås Lasarett för röntgen av lungorna och detta visade nu att jag har en lunginflammation som ska medicineras i 10 dagar framåt. Därefter ska jag ta det extremt lugnt i en vecka ytterligare innan jag börjar med någon form av motion.

Ni inser ju själva att milen under 50 minuter inte ens är något jag kan testa att klara av och det lär dröja rejält länge innan det finns en form som kan matcha det målet igen och någon löptävling före Kretsloppet i september, som jag så gärna ville genomföra, är inte heller speciellt intressant för närvarande.

Nu handlar det i första hand om att kunna göra något vettigt utan att tvingas vila efteråt.

 

Min löpning runt klotet

När vi åkte iväg på vår långa resa var en av målsättningarna att fortsätta med regelbunden motion. För min del handlar det om löpning och man får nog säga att målet är uppfyllt.

Förutom en vecka med feber och förkylning någon vecka in på resan så har det blivit ett par löprundor per vecka i snitt. Ibland någon mer och ibland färre beroende på hur förutsättningarna har sett ut. För egentligen har det inte handlat så mycket om att hitta motivationen för att springa.

Det handlar om att ge sig ut och springa på nya okända platser varje gång och inte riktigt veta var man kan springa och, inte minst, undvika att springa vilse. Det värsta i den vägen är när jag sprang fel 3 gånger inne på Disney-campingen Fort Wilderness och tänkta 5 km blev 8…

Totalt blev det 17 rundor fram till New York (112 km) och så kronan på verket – den avslutande rundan i Central Park på 8 km. 

De flesta av de platser där jag gav mig ut har varit på sträckor som inneburit ganska flack löpning eller i princip helt platt. Undantaget här var Queenstown på Nya Zealand.  I gengäld har värmen varit en faktor att ta hänsyn till vilket är något som påverkar betydligt mer än vad man kan tro. Den sista av fyra rundor på Cooköarna avbröt jag självmant efter 8 km. Min ambition att springa en mil hade säkert gått i lås om jag bara inte hade sprungit så fort som jag gjorde i hettan.

Några ställen som jag gärna hade sprungit några fler gånger på är Sydney och Singapore där parker och gång/cykelvägar verkligen inbjöd till löpning. Där var man absolut inte ensam om att springa. I Sydney sprang människor från morgon till kväll, ensamma eller i stora grupper, och tempot varierade precis lika mycket.

I New York hade jag kunnat stanna hur länge som helst för att få springa i Central Park, längs med Mannhattans västra och östra sida och över Brooklyn Bridge.

Vad den här långa resan runt jorden har givit mig, förutom alla upplevelser i övrigt, är en bättre grund att utgå ifrån vad gäller löpning än vad jag sannolikt någonsin har haft. Alla de problem med skador som dök upp under 2010 och 2011, och som sabbade en hel del, har varit borta sedan slutet av oktober i höstas. Ett halvår av regelbunden träning har stabiliserat det mesta och känslan just nu är kanonbra.

Till detta så är även planen att utöka träningen på några olika sätt. Dels är det meningen att i någon form träna styrka och sedan så kommer jag även att prova på att cykla en del som komplement till löpningen.

Målet med löpningen under det här året är att göra det på ett sådant sätt att jag inte blir skadad igen. Rent prestationsmässigt så ska jag senast i slutet av juni springa min 10 km-runda i Bollebygd under 50 minuter. Nästa mål är att även i Kretsloppet i september springa under 50 minuter.

Dessutom vill jag gärna springa något annat 10 km-lopp i juli eller augusti. Vi får se vad det blir.

Ett problem jag har är att jag har svårt att hålla igen på tempot när det känns lätt att springa. För att försöka får lite bättre koll på detta har jag inhandlat en pulsklocka,  Garmin Forerunner 210, som ska få styra hur fort jag springer. När jag sprang en mil på 52 minuter i lördags, i ett tempo där jag inte på något vis var trött vare sig under rundan eller när jag kom hem, så var medelpulsen 156.

Det intressanta att komma underfund med är hur kopplingen mellan tempo och puls ser ut på samma sträcka – hur mycket snabbare hade det gått om medelpulsen varit 165 iställer för 156?

 

 

 

En frontalkrock i tankarna

Det är tankar som snurrar runt i huvudet som jag inte riktigt räknat med skulle dyka upp och ändå så är det tankar som egentligen är helt naturliga att tänka.

Tänk er känslan av att vara helt säker på något och så upptäcka att ingenting är säkert och att saker som du trodde att du ställt dig utanför ändå påverkar dig.

Det är ingen överraskning i sig att det som nu pågår verkligen gör det. Det är snarare en logisk följd av en lång lång tids nedåtgående spiral. Men att jag skulle påverkas så i mina tankar av detta och att det nästan känns som om jag ser mig själv i en spegel och ser något jag inte vill ska hända med mig någon gång.

Man ska inte tro att något som pågår går att bearbeta färdigt. Det som slutar pågå går att slutföra tankarna kring eller i alla fall komma så nära målet som är rimligt. Men tankar om då, nu och sedan i en pågående process går inte att komma så nära målet som man vill. Kanske är det också just det som är livet och på gott och ont den nerv som krävs för att man ska vara på tå och inte ta något för givet.

Det är en frontalkrock som pågår där jobbiga saker och tankar möter extremt roliga planer som snart ska sättas i verket.

Den roliga delen leder och jag hoppas att den jobbiga också ser ett ljus i horisonten.

 

Till min pappa – tio år senare

Det är nyårsdagen 2012. Ett nytt år med oskriven historia att fylla med ett innehåll. Det finns en spännande personlig plan som ska genomföras under årets första sex månader.

Det är också snart tio år sedan jag tidigt på morgonen den 9 januari, i min säng i lägenheten på Kellgrensgatan i Borås, väcktes av ett telefonsamtal från min bror.

-Pappa är död! sa han. Jag hörde vad han sa men tog inte riktigt in det utan att säga va?

Det hade skett utan någon dramatik. Ett skrik i sömnen och så var det över. Alla påfrestningar som funnits där och påverkat det oundvikliga i så många år hade till slut nått vägs ände.

Ditt liv var över och jag tror faktiskt att det tog slut precis så snabbt som du verkligen ville. Något annat, en utdragen process, hade bara blivit ett fortsatt lidande både för dig och ommgivningen. 

Trots att det var en tanke som funnits där hur länge som helst, hur länge din kropp skulle orka med, så är det ändå något som inte går att ställa sig in på. Trots allt som varit så är slutet ändå så precist.

Om du fortfarande hade levt idag så skulle jag garanterat ha haft en massa frågor som jag då aldrig hade ställt. Men samtidigt är det inte säkert att dom frågorna hade funnits om inte det som hände då och som har skett under ett decennium nu hade fått ha sin gång.

Jag har i olika faser bearbetat vår gemensamma historia och successivt kommit fram till en betydligt stabilare och mer nyanserad bild av vad som en gång var. Det finns inte längre någon av den ilska kvar i mig som, tillsammans med en stor besvikelse, alltid legat i förgrunden. Snarare har det efterhand vuxit fram vad man snarare kan kalla en nyfikenhet över vem du egentligen var och hur det kunde gå så galet som det ändå gjorde.

På sommaren innan du dog tog jag med dig i min bil ner till dina barndomstrakter. Vi tittade på stället där din mors föräldrahem hade varit. Vi stannade i Överlida för att se var huset på Borgåsen hade stått och stannade på en rad andra gamla minnesplatser. Jag tror att du var nöjd med den resan. Jag var det.

Några månader efter din död, i mitten av april, så träffade jag Katrin. Det var ett klassiskt kärlek vid första ögonkastet som kastades över mig och mitt liv tog den vändning som jag tror att även du hade tyckt mycket om.

Du har också blivit farfar ytterligare sju gånger på tio år och två av dessa är mina döttrar Nora Linnea och Milla Judit. Dessutom är vi familjehem för en tjej som heter Claudia och som har varit hos oss till och från sedan 2003.

Precis lika mycket som att du självfallet aldrig har träffat mina barn så vet dom bara vem du är via fotografier. Men båda, 4 och 6 år gamla, är helt medvetna om att du i deras värld är en ängel som finns uppe i himlen tillsammans med deras kusin Noel, gammelmormor Ulla och Linnea från Noras skola som dog i höstas. Det är deras bild tidigt i sina liv och någon mer nyanserad sådan kommer dom få vänta ett bra tag att få någon del av. 

Jag skulle ljuga om jag påstår att jag besöker din grav speciellt ofta. Ingen av oss var speciellt överväldigade av religiösa sammanhang och för mig ger inte ett besök där så mycket som andra saker gör.

Totalt har jag nog inte varit där mer än 6-7 gånger på dessa tio åren. Senast var på annandag jul när hela familjen var där. Vi tände ett ljus innan det var dags för julsammankomst hemma hos mamma i hennes lägenhet.

Det är tio år som på många sätt har varit tio bra år för de flesta av dom som trots allt fanns runt omkring dig. Att påstå att en människas död är något positivt är kanske inte så enkelt för alla att förstå.

Men i det stora hela tror jag att din död, för dig själv och de flesta i din omgivning, faktiskt var något som gav ett lugn i din på olika sätt sargade kropp och som har löst knutar och i många avseenden har skapat starkare och stabilare relationer än vad som var, och hade varit möjliga tidigare innan den 9 januari 2002.

En av alla dessa saker som jag tror att du skulle tyckt mycket om är det som jag och dina andra fem söner tillsammans har skapat. Vi har numera sedan många år tillbaka har en relation där vi träffas och umgås på ett sätt som vi själva tycker en ganska unik. Det fanns en tid, åren innan du dog och åren därefter, när många saker behövde bearbetas, missförstånd redas ut och ett förtroende återskapas.

Efter denna period så är det en helt annan sak. Den definitiva höjdpunkten hittils är när vi alla sex tillsammans, året när Jörgen fyllde 50 år, var i Liverpool och grottade ner oss i Beatles. Om några år är planen att vi åker till Berlin tillsammans.

Den nionde januari för snart tio år sedan var en dag som så här i efterhand, i alla fall för mig, gav en möjlighet att successivt dumpa många mödosamma tankar och en möjlighet att istället bygga upp den där delvis annorlunda bilden, i ett bredare perspektiv och med andra personers infallsvinklar, som nu känns betydligt mycket bättre att leva med.

– – – – - 

För snart två år sedan, till den dag du skulle fyllt 80 år, skrev jag Berättelsen om min pappa Tage. Den beskriver ditt liv så som jag upplevt det och på olika sätt fått veta mer om.

Det hade varit spännande att fått höra din egen osentimentala berättelse om ditt liv så här ett decennium senare.