När döden knackar på dörren
Det där med livet och döden är närvarande hela tiden, men det är det på så olika sätt både sett till sammanhang och stunder i livet.
När jag var liten var jag rädd för att dö. Jag funderade då också ofta på hur mycket bättre det skulle bli om min pappa dog och med det tog bort allt det som gjorde så ont i livet alldeles för ofta.
Annars var döden ganska långt borta när jag var liten. Min morfar och min farfar dog när jag var liten men annars var döden aldrig konkret närvarande och det var inget man pratade om i vår familj mer än någon annan.
Jag har inte heller levt mitt liv på fingertoppen av handen och på det viset snuddat vid min egen död. Det närmaste den saken var nog redan när jag föddes…
Under tonår och alla år fram till 35 var döden inte något som jag funderade speciellt mycket på. Men som för så många andra så gav livet också tankar om döden. När barnen kommer så kommer också perspektiven och den eventuella odödlighet som man innehar före detta övergår till en stark närvarande känsla om hur skört det kan vara och den tunna linjen mellan liv och död, lycka och olycka.
Känslor inför döden är inget som någon annan kan tala om för dig vad du ska känna och själv vet man inte hur reaktionen gestaltar sig förrän man står där och ser den i vitögat. Under ett par tre år i mitten av 00-talet var det en berg- och dalbana mellan liv och död i mitt liv. Min brors barn dog innan han ens fick se ljuset i världen. Min första dotter föddes. En av mina bästa vänner gick alldeles för ung bort i cancer. Min andra dotter föddes och min mormor dog kort efter detta.
Givetvis är glädjen över mina två döttrar det som överskuggar allt och utan deras närvaro skulle jag leva ett fattigare liv. Men den starka påverkan som även döden utgjorde under de här åren har, även om det är en del av livet, påverkat mig i så många tankar och funderingar.
Perspektiv förändras av glädje men även av sorg. Perspektiv kan flyttas i från att själv ömka sig över något som egentligen är trivialt till någon verkligen borde gräva ner sig.
Även om var och en får hantera döden i dess olika delar på det sätt man själv vill så är det också fantastiskt att i all den svärta som det alldeles säkert handlar om att personen befinner sig i ändå vara den som tröstar när det egentligen borde vara tvärtom. Att lyckas se så ljust på något som håller på att bryta ner och göra slut på det liv vi känner är tårfyllt, makalöst och beundransvärt.