Deeped skriver om rösten som viskar till honom att han är värdelös och hur det påverkar honom i hans sätt att vara:

Sen kanske det bara är jag som har den där rösten. Bullrande elakt skratt. Krafsar för att göra mesta skada. Jag vet inte. För när jag skriver det här känner jag mig osäker. Blotta sig så här. Låta rösten vinna.

Jag vet inte hur många som hör en röst som talar om att man inte duger till det man gör. Men jag vet att känslan av att någon snart ska spräcka bubblan och avslöja illusionen om vad jag egentligen kan är en ständigt närvarande känsla.

Det är en ständig konflikt mellan att faktiskt veta vad jag kan och är bra på till känslan av att det jag gör nog inte är svårare att utföra eller bättre gjort än vad vem som helst hade kunnat göra.

Jag har kommit till insikten om att detta i slutändan är något bra. I alla fall för mig. Jag ska förklara varför:

Det är något som gör att jag, när något väl ställs på sin spets, blir oerhört fokuserad och genomför det jag ska göra på ett sätt som jag vet är bra och som i grunden sker för att jag duger.

Där emellan finns känslan av att vara mer eller mindre värdelös som en liten ande ovanför mig och påminner mig när jag slappnar av för mycket. För det är när jag tar saker för givna som fallen också blir störst. Det handlar om att ha en nerv i livet som triggar till att inte slappna av.

Det är bättre att leva med en viss grad av värdelöshet än att ständigt tro att man är osårbar och bäst. Det är bara det där med balansen som är det svåra att styra själv. Det är bekvämt att slappna av men för mig är det betydligt mycket mer obekvämt att upptäcka konsekvenserna av att göra det i alltför hög grad.

Jag “jobbar” bäst med med lite press. Det är så min hjärna fungerar bäst och de mest kreativa tankarna kommer fram. Det är då jag håller värdelösheten på betryggat avstånd.