"Ingen som ser henne kan tro att hon en gång var en strålande lucia" sjunger Lundell och inget annat kunde beskriva det bättre än så.

Därifrån till altaret och ett liv nedtryckt och utan självständighet förrän en januarimorgon drygt 30 år senare då det inte var självständighet utan starten på en kamp för att förmå sig att själv att klara av det allra mest grundläggande i livet.

Det som de flesta gör åren mellan 20-25 fick vänta nästan ett halvt liv. Den halva av livet när ett liv levs på allvar med sina barn som blir tonåringar och vuxna och får sina egna barn som med rättmätig visdom kan tas om hand och få sin historia att relatera till.

Det är istället år som har handlat om en kamp att skaffa sig minsta lilla gnutta av självaktning och självförtroende för att orka fortsätta kämpa. Till den dag i januari för knappt ett decennium sedan då det för första gången i livet handlade om att stå på egna ben och gå vägen fram.

Det gick på stapplande steg även om varje liten bit av den resan har skett med en fortsatt dålig självkänsla och ett förtroende för sig själv och sin förmåga som är sorgligt att se när man vet att hon en gång var en strålande lucia.

Det finns alltid orsaker till varför företag gör olika typer av förändringar i sin verksamhet.

Förändringar i sig är nödvändiga för att driva verksamheten framåt. Men det finns olika sätt att göra det på och attityden till vad man gör är avgörande för förtroendet i förändringsprocessen.

När det övergår från en tid av förändringar för att justera riktningen på verksamheten, till att bli en ständigt pågående ovisshet över vad som ska hända nästa dag, vecka eller månad så är det inte längre något som gagnar verksamheten. Så kan det få vara under en begränsad period, men inte år efter år. 

Istället börjar nyckelpersoner att dra öronen åt sig, och hoppa på andra möjligheter med en ljusare och sundare syn på framtiden, vilket leder till att kompetens och styrka att stå emot förändringar som inte är av godo. När nyckelpersoner försvinner så börjar även anställda i skiktet där under fundera över sin plats i verksamheten och ser sig om efter annat.

Ingen enskild anställd är så stor och viktig att det äventyrar ett företags utveckling, men flera eller många avhopp under relativt kort period är inte av godo. I vart fall inte när det handlar om att gå från toppen, hamna i ett sluttande plan och kanske till slut börja visa tendenser på att i vissa avseenden falla fritt.

Fokus på huvuduppgiften i verksamheten glider sakta men säkert över till en problemhantering och en kortsiktig brandsläckar-mentalitet som bara borrar det hela allt djupare ner i ovisshet och tappat fokus.

Jag började en gång i tiden, i mitten av 90-talet, att arbeta på ett företag som då rent hanteringsmässigt låg på en låg nivå. Det var lokaler och allmän hantering som behövde utvecklas till något modernt. Men det fanns en glöd och en ambition bland nästan alla som arbetade på företaget att utveckla det till något bättre och att det skulle ske med gemensamma ansträngningar och genom att låta individer ta sitt ansvar för sin del av verksamheten.

Nya bättre förutsättningar skapades genom förvärv av nya lokaler där allt kunde samlas under ett tak, en IT-struktur utvecklades till att innefatta alla delar, ett kvalitetsledningssystem togs fram och alla var delaktiga i förändringen. Just då insåg inte alla att det var så, men i efterhand har även skeptiker insett vilken fantastisk tid detta var och hur bistert det sedan kom att bli.

Jag vet inte hur många timmar utöver de 40 ordinarie som var och en la ner på att få till det på ett bättre sätt än tidigare. Det skruvades hyllor i veckor och månader, det polerades golv och byggdes hängställningar. Ansvar fördelades ut och togs om hand av var och en.

Verksamheten fortsatte sedan att växa i rekordfart och lokaliteterna blev efter bara några år återigen ett problem att hantera. Men även detta skedde på ett bra sätt och känslan för att gemensamt föra företaget framåt fanns kvar.

Så här såg det ut fram till mitten av 00-talet när en försäljning till nytt riskapitalbolag skedde. Här någonstans väcks den stora förändringsivern och omstruktureringen för vårt företag och alla andra i koncernen till liv på allvar. Stora expansionsplaner tillsammans med interna sammanslagningar gör det dagliga arbetet för var och en otydligt.

Eget ansvar för uppgiften flyttas, trots uttalade ord om en fortsatt platt organisation med nära till beslut i det egna företaget, högre upp och till fler mellanchefer på koncernnivå än någon vettig människa kunde se vara nödvändig. Förtroendet för individen kapades och ersattes successivt med rapporteringar och starka inskränkningar i befogenheter.

Givetvis fanns det även goda tankar om att utnyttja gemensamma krafter på ett bättre sätt och inte lägga krut på att göra saker dubbelt upp. Allt var inte av ondo, men det skedde på ett mer opersonligt och kortsiktigt sätt utan det rätta perspektivet på var någonstans man egentligen ville nå. Jag hade förmånen att under delar av mina sista år ha en mycket bra närmsta chef som inspirerade och gjorde mig och mitt arbete bättre. Tyvärr såg jag betydligt fler som inte märkte just detta.

Jag slutade själv för snart 2 år sedan och om jag då trodde att det värsta var över så trodde jag fel. Det som har pågått sedan sommaren 2008 är en slakt av de sista spillrorna från ett företag som en gång i tiden byggdes och förvaltades genom ett hederligt ägarskap, en personal som fick och förvaltade sitt förtroende och en gemensam riktning som syftade till att göra det bästa för kunden i alla lägen.

För mina gamla kollegor har det handlat om praktiska förändringar som i flera avseenden, på ytan, har syftat till betydligt bättre förutsättningar att utföra jobbet, men som när det väl kommer till kritan visar sig vara enormt ödesdiger för den enskilda individen och hans eller hennes kämpande för företagets räkning.

Många fler har lämnat efter mig och igår fick några av de allra bästa personerna som jag var chef och kollega för beskedet att de inte längre är behövda av företaget. Deras arbete de senaste 5-10 åren är inte längre något värt när man har slagit samman all personal oavsett kompetens och annan initierad kunskap i en enda klump. Då är det medlemskap i facket som avgör om man är kvar eller inte.

Inte ens inom ramen för den personalstyrka som fanns under mitt ansvar har det skett en tillbörlig gallring av personalen. Kompetens har ratats och inkompetens, eller i alla fall en betydligt lägre kvalitétsnivå, har premierats för den fackliga gemenskapen.

Först har företaget drivit allt till sin spets och varit stenhårda i sina rationaliseringar och sedan kan man inte ens stå emot ett starkt men oerhört korkat fack som bara ser till att en person är medlem i facket och fullkomligt ignorerar att det finns en kompetens på individnivå som man inte bara kan slänga ut om man är intresserad av företagets fortsatta framtid.

Jag jobbar idag hos en konkurrent till denna, min gamla arbetsgivare, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig helt bedrövad över hur det är möjligt att driva något, om inte affärsmässigt, så i alla fall utifrån förnuft och vanligt hederligt folkvett så långt ifrån det jag en gång var med och arbetade för med stor glädje. 

Jag har ingen aning om hur allt som har hänt de senaste åren har genererat förbättrade möjligheter att på sikt leverera en bättre helhetsprodukt än vad man tidigare gjort. Det intressanta är om någon vet det.

Det jag dock vet är att det i så fall kommer att ske med en helt annan utgångspunkt och utan det utdelade personliga ansvar och förtroende som en gång byggde en stark verksamhet med ett gemensamt mål.

De ekonomiska muskler som bevisligen finns skulle ovillkorligt kunna sopa banan med de flesta konkurrenterna på banan, men utan rätt fokus och inställning till helheten så är det långt ifrån någon självklarhet. Det har jag sett tydliga konkreta bevis för de senaste 2 åren.

Men i första hand handlar det nu inte om konkurrenters framtida förmåga utan om det oerhört tråkiga besked som vissa fullkomligt oförtjänt fick igår. Det senaste äckliga exemplet på ett företags osjälsliga och förnuftsfria agerande.

Imorgon är det 80 år sedan min pappa föddes.

Han var 40 år när jag föddes och nästan 72 år när han dog 1992.

Han föddes i sin mors föräldrahem Arvidstorp i Kalvsjöholm, men flyttade ganska snart till det hus som hans far höll på att bygga i Överlida. Huset hette Borgåsen och där växte han upp med sin far Per och sin mor Judith och där föddes också hans två bröder Göte och Per-Olof. När han var 15 år fick han även en lillasyster som heter Birgitta.

 

I samband med andra världskrigets utbrott kunde familjen inte klara av att bo kvar i sitt hus. Istället följde ett antal år med många flyttar dit det fanns jobb för hans far på olika gårdar i Gällstad, Länghem, Rydal, Kinnahult och Rydal en gång till innan han själv flyttade hemifrån på egen hand till Borås och där han först jobbade som spisbiträde och sedan i en livsmedelsbutik som jag tror var det som idag är en Handlarn-butik och som har hetat August Magnussons livs.

En sommar jobbade han på Gåsö i Bohuslän, något som jag tror gjorde stort intryck på honom. Just Bohuslän förblev något han återkom till vid många tillfällen och som han hade många historier kring trots att det bara verkar ha varit en sommar.

När hans morbror tog över pensionatet i Tranemo arbetade han där under en period innan han istället började på Konsum och träffade sin första fru Inga. I Tranemo föddes även mina två äldsta bröder 1953 och 1954.

Bror nummer tre tror jag föddes efter flytten från Tranemo till det Torsbo som förblev hans hemort resten av livet. Ett öde som på många vis kom att styra både hans och många andras liv in på ett spår som för hans del hade kunnat sett mycket annorlunda ut.

I Torsbo arbetade han först som föreståndare i den Konsum-butik som då fanns där. Sedan tog han ett yrkesmässigt steg in i textilbranschen, som han sedan aldrig lämnade, när han började på Eiser-fabriken i Torsbo.

Först bodde de i lägenhet och sedan byggdes det hus som jag är uppväxt i. Jag tror att det var färdigt 1962 och exakt hur länge de hann med att bo där innan hans fru, och mina äldre bröders mor, blev sjuk i cancer vet jag inte heller säkert, men det var inte länge.

Det som sedan följer behöver man inte vara någon Einstein för att inse det jävulska i då han med tre små barn och ett nybyggt hus ställs inför faktum att hans fru är sjuk i cancer.

Det bli en kamp som pågår fram till sommaren 1966 när hon avlider. Tyvärr är detta bara början på ett personligt lidande som kom att pågå livet ut och som även påverkar och präglar så många andra i hans närhet.

Bara något år efter detta träffar han min mamma, som är 19 år yngre och bara 5 år äldre än min äldsta bror. Hon hade först varit där för att hjälpa honom efter hans frus död, men det leder mer eller mindre rakt in i ett förhållande och ett nytt äktenskap.

Denna ekvation kan vem som helst med sunt förnuft inse är sprängstoff för ytterligare komplikationer och tyvärr hanterar inte min far heller detta på ett speciellt bra sätt. Hans barn får inte en ny styvmor utan snarare något av en syster rent åldersmässigt. Hon flyttar in, de gifter sig och de tre barnen får ett rum tillsammans i källaren av huset.

Under tiden som gått efter hans frus död accelererar även hans drickande. Det är enligt min uppfattning en kombination av egen svårighet att hantera situationen och en mycket gynnsam miljö för att alltid kunna hitta någon att kunna ta en grogg tillsammans med. Miljön var inte avgörande, men jag tror att den spelade en betydande roll för vad som hände. Att han var händig och hjälpsam mot många i det samhället var något som med enkelhet belönades med en grogg eller flera.

När jag föds i juli 1970 så gör jag det dramatiskt med transport till Sahlgrenska i Göteborg och akut operation. Sedan följer ett första halvår i mitt liv med sjukhusvistelser och ständiga problem. En miserabel start på det som kanske kunde varit en något som mildrat problemen en aning.

 

Istället blev det ytterligare ett steg in i något som bara leder neråt. 1972 och 1976 föds mina yngre bröder. Under hela 70, 80 och halva 90-talet är det mer eller mindre stora problem.

När Eiser lägger ner sin fabrik får min pappa anställning på Wahls i Ulricehamn. Detta gör att han vid dryga 40 års ålder tar körkort och börjar pendla de 2,5 milen varje dag. På Wahls är han så länge det företaget finns kvar. Därefter arbetar han några år på Andersson & Hjalmarsson innan han byter till M&E Carlsson i Vegby där han arbetar fram till sin pensionering i mitten av 90-talet.

Under alla dessa dryga 20 år som han åker bil fram och tillbaka till sitt arbete, som han faktiskt ändå skötte på ett mycket bättre sätt än det mesta övriga i livet, så gör han det otaliga gånger efter att kvällen före ha varit rejält full.

Att han aldrig någonsin under alla dessa år vare sig åker dit för rattfylla, skadar sig själv eller någon annan är egentligen ganska osannolikt. Att inte heller någon under alla dessa år såg till att han hamnade i en kontroll är även det något av en gåta. Detta sker istället 2001. Det är först då som någon anser att min far inte borde köra bil och ser till att han åker dit för rattfylla en morgon Gällstad. Han blir av med körkortet och knäcks riktigt rejält.

Att ange sin egen far,mor, man eller hustru till polisen så att de
åker dit i en alkoholkontroll en vacker morgon är inget som man bara gör
som anhörig. Men någon med lite vidare perspektiv, och utan att
tillhöra den innersta kretsen, borde göra detta och det är kanske exakt
en sådan sak som kan få individen att tänka om.

För min far hade kanske ett sådant uppvaknande 20 år tidigare gjort
att mycket hade sett annorlunda ut. Ingen vet, men frågan finns där och
får aldrig något svar.

Det fanns hela tiden drömmar om en lång rad olika saker som han ville göra. Han drömde om Bohuslän och Evert Taube. Han ville åka på semester till Spanien igen, precis som han gjort under 60- och början av 70-talet. Han ville åka till USA och det han kallade vilda western. Det var drömmar som inte på något vis hade behövt att bara vara drömmar. Med andra val i livet hade det varit full möjligt att uppnå det mesta av detta. Istället slog en bitterhet till över sin egen situation och att andra närstående kunde göra det han ansåg sig inte kunna göra.

Det sista knappa året upplever jag som en tid när han tänkte igenom mycket av allt det som kom att bli hans misstag och tillkortakommanden i livet. Hans hälsa blev sämre och den 9 januari 2002 orkade en tufft utsatt kropp och psyke inte med längre.

På sommaren efter att han blivit av med körkortet tog jag med honom i min bil ner till hans barndomstrakter. Vi tittade på stället där hans mors föräldrahem hade varit. Vi stannade i Överlida för att se var huset på Borgåsen hade stått och stannade på en rad andra gamla minnesplatser. Jag tror att han var nöjd med den resan. Jag var det.

Trots att hans kropp givetvis måste ha varit gravt påverkad efter så lång tids drickande så var det ingenting, eller i alla fall väldigt lite, som faktiskt syntes på honom den allra största delen av tiden. Många utanför den innersta kretsen hade under lång tid, eller kanske aldrig, en aning om hur illa det egentligen var. Hans yta talade inte om hur det såg ut inombords.

Han kunde inte hantera sin svaghet utan valde att istället försöka hitta andra syndabockar till varför det blev som det gjorde. Det fanns bidragande orsaker till utvecklingen men det var ingen annan än han själv som avgjorde utgången. Det fanns så många vägar ut ur den elaka spiralen, men han orkade eller ville inte just då acceptera detta. Det här tror jag att han var smärtsamt medveten om och inte minst under det sista knappa året i livet.

Det jag har beskrivit är min bild av hur hans liv såg ut. Vi sidan om allt elände så fanns det givetvis även positiva saker som är lätta att glömma bort. Några minnesbilder och lösa tankar om mina positiva minnen:

En av de första sakerna som jag minns är när bara han och jag sommaren 1979 åkte iväg ensamma i hans blåa Opel till Lysekil och det Bohuslän som han så ofta återkom till. Vi bodde på hotell i Lysekil och han visade mig olika ställen som han hade varit på den där sommaren vid 40-talets slut. Vi åkte färja i bohusläns skärgård.  mellan Lysekil,  Ellös, Mollösund, Grundsund och en rad andra små ställen.

En sak som jag kommer ihåg är det påsklov när jag och min bror Magnus fick följa med honom när han vistades på ett behandlingshem utanför Jönköping. Det var under den period när det verkligen kändes som om han var på väg att ta sig ur alla problem och vi fick uppleva hur han kunde vara utan påverkan av spriten. Tyvärr höll det inte den gången heller, men minnet av hur han var under den tiden finns kvar. Det är tragikomiskt att ett bra minne av sin egen far är när han befinner sig på ett behandlingshem.

Jag tillbringade mycket tid med honom hemma i källaren bland alla hans verktyg. Han var en grymt händig person med stor uppfinningsrikedom och jag älskade att vara där och göra egna saker i trä eller vad det nu kunde vara. Även trädgården var ett ställe där han oftast mådde bra och där jag tyckte det var roligt att vara med honom.

    

Det var nog från honom som mitt stora samhällsintresse, intresse för böcker och tidningar, och viljan att uttrycka mina åsikter har kommit ifrån. Han var ganska kategorisk i mycket av sitt tyckande, något som även jag har varit tidigare, men där jag nog har blivit betydligt bättre på att nyansera mig än vad han var.

En sak som vi gjorde tillsammans var att fiska i sjön hemma. Vi åkte ut i den minimala plastekan med motorn som han fått från sin bror och drog med kastspö efter båten tills vi kom fram till ett bra ställe att meta på. Ibland kunde vi bara stå på bryggan och fiska.

 

Han var en person som kunde skriva insändare till tidningarna och ringa en journalist och berätta om något som han ansåg inte var bra. Jag gör kanske något liknande med mitt bloggande där jag på ett annat sätt belyser vad jag tycker är viktigt. Han hade inte älskat min sväng ifrån det socialdemokratiska arvet till var jag står idag, men jag tror att han i smyg hade varit lite imponerad om han idag hade följt min blogg.

Kopplingen mellan honom och mig, mellan den gamla och den nya världens sätt att förmedla sina åsikter, är istället hans yngre bror Per-Olof som började blogga strax efter mig 2005 och som har gjort att han och jag idag har en relation som knappt existerade innan dess.

Jag kan se flera andra positiva egenskaper som kommer direkt ifrån honom, säkert även negativa, och jag är i grunden glad för det arv som ändå kommer ifrån honom. Jag är varken lycklig eller nöjd över hur han förvaltade sin stora intelligens och sina enorma möjligheter till något betydligt mycket bättre och hur han mentalt har misshandlat sin närmaste omgivning, men jag inser att utan grundplåten ifrån honom hade jag aldrig varit där jag är idag.

På precis samma sätt som att jag aldrig hade kunnat formulera mig kring tankarna om mina sex bröder för ett antal år sedan så hade jag inte heller kunnat göra det om min far på det vis jag nu gör. Jag har successivt sedan 2002 låtit mig nyanseras i min syn på både honom, vilka orsaker och pådrivande faktorer som var med och spelade upp det spel som blev min uppväxt.

Jag har i detta haft en enormt stor hjälp av de ständigt återkommande träffarna med mina bröder, min nya kontakt med min farbror Per-Olof och genom att ha kunnat bilda en egen familj med min fru och mina två barn. Tillsammans har det gett andra perspektiv och öppnat upp stängda dörrar med garnnystan, trådar och fragment från historien som gett mig en betydligt vidare bild av vad jag anser är delar av sanningen om min familjs historia.

Det finns många bitar kvar, fler stängda dörrar, men det är här jag är idag med min beskrivning av min far som skulle ha kunnat vara 80 år om han bara hade valt att leva sitt liv på ett annat sätt. Jag är idag nästan exakt lika gammal som han var när jag föddes. Hans återstående 32 år i livet blev en kamp.

Det har funnits en stor bitterhet över att det blev så som ingen vill
att det ska vara. Det finns flera andra som har gjort och som
fortfarande känner på ett liknande sätt. Jag kommer inte att fira något
som hade kunnat vara en 80-årsdag imorgon, men jag har lärt mig att inse
mitt arv och att allt inte enbart är av ondo så som jag kanske en gång
gjorde.

Det är långt ifrån en fullständig biografi jag skrivit ner, men det är min berättelse om en pappa som hade kunnat vara så mycket mer än det jag fick uppleva.

                

  Carl Tage Gottfrid Kjellberg 1930-03-17 — 2002-01-09

Andra bloggar om: pappa, födelsedag, liv, död, förälder

Till min fru har jag idag en Dylan-text som beskriver en del av allt det där som man borde uttala lite ofta men som, förhoppningsvis, ändå finns där i hennes medvetande.

När regnet slår emot dig där du går
och du
är fredlöst villebråd
då vill jag va med dej i tusen år
för att
jag älskar dej

När kvällens stjärnor börjar visa sej
och
ingen finns där som kan trösta dej
då ska du alltid ha ett hem hos
mej
för att jag älskar dej

Jag vet du inte har bestämt dej
än
men du kan tro på mina ord
Och jag förstod redan för länge
sen
att det är vi som hör ihop

Jag kan offra allt jag har
för dej
Krypa naken genom stan för dej
Ingenting kan nånsin
hindra mej
för att jag älskar dej

Nu rasar stormen över
öppet hav
och genom tvivlets mörka skog
Framtidens vindar blåser
himlen klar
Allt ska bli bättre än du tror

Jag vill se dej
lycklig, jag vill se dej glad
Ge dej allting du vill ha
Allt du
har drömt om ska bli av en dag
för att jag älskar dej

Det är en översättning av Bob Dylans Make you feel my love som Mikael Wiehe har gjort om till För att jag älskar dig och som Ebba Forsberg framför på albumet Dylan på svenska.

Varsågod K. Idag är den här bara till dig.

Andra bloggar om: alla hjärtans dag, bob dylan, mikael wiehe, valentines day,

En bild i tidningen får mig att fundera över vänskap, löften och besvikelse över tomma ord.

Vänskap är svårt och det är något jag alltid har haft i små portioner i livet. Mycket beror säkert på att jag reserverar mig och inte släpper in vem som helst genom min brandvägg. Men när det sker och detta sedan inte, precis som vilket förhållande som helst, blir något där man ger och tar  så underlättar det inte direkt att bli mindre reserverad.

Framför allt handlar det om att kunna lita på löften och veta var man har en vän som vet det mesta om en som person.

Detta fanns där under några intensiva år men det visade sig till stor del var ensidigt och något som passade hans dåvarande problem och situation. När det väl fanns annat än problem att umgås kring så var det inte längre lika intressant och vänskapen sipprade sakta men säkert ut i ingenting.

När det var inbjudning till bröllopsfest, och till och med en tumme på att i hemlighet dyka upp i Las Vegas som best man när jag skulle gifta mig, så var det helt tyst och det var bortförklaringar som hade gått en gång, men inte gång efter annan.

Man ska inte bli besviken över vad andra gör, men det gäller under förutsättning att inget annat då heller har utlovats. Mina löften till min vän var inte villkorade med något och jag krävde inte heller något tillbaka.

Alla ord och allt snack var frivilligt och när detta visade sig vara villkorat på ett vis som jag nu i efterhand kan dra paralleller till från andra osunda relationer i mitt liv så var det lika bra att det sipprade ut när det skedde.

Men besviken var jag riktigt rejält vid ett par, tre tillfällen och detta tror jag inte ens att min vän från förr förstod varken då eller senare.

Andra bloggar om: vänskap, vänner, kompisar, svek, Intressant.se

Det är märkligt hur en helt okänd människa kan
framkalla känslor hos mig som inte bara borde dyka upp sådär. Jag tror
inte för en sekund att jag hade reagerat mer än med en liten notering i
kanten innan jag själv blev pappa. Då hade jag inte tillåtit mig att
reagera som nu.

Att läsa om själva nyheten som en kort
rapportering är lika anonymt som allt annat. Att sedan läsa om den
ur det
personliga perspektivet av kött och blod är något helt annat och
berörande.

Det är en beskrivning av en far om en son som förolyckats för några
dagar sedan och det är så hudlöst och glasklart beskrivet, med bara
någon dags perspektiv nästan helt utan sömn, att det inte går att väja
undan och inte bli berörd.

Det skulle kunna var du eller jag som fått uppleva
och genomlida samma utomjordiska händelse som bara inte får ske med ens
egna barn.

Det är syskon, en fru och svärföräldrar. Det är telefonsamtal, sms
och kramar i stor sorg och förtvivlan. Sorg av kött och blod som
obevekligt kryper sig på och jag hoppas att jag aldrig någonsin tvingas
uppleva något som är i närheten av detta.

Andra bloggar om sorg, död, familj, vänner,
olycka,
Intressant.se

Nytt på Signerat Kjellberg

Ett år är snart slut. Igen

En summering och funderingar kring ett nytt år och ett nytt decennium i livet går inte att undvika.

2008 var ett hysteriskt händelserikt år när precis allt hände och när jag för ett år sedan såg tillbaka på det året och blickade in i 2009 så var det i första hand tankar om att se till att få koll på strukturen i vardagen efter alla stora förändringar som ännu inte hade satt sig.

Ett något mindre kreativt kaos låg överst på listan och faktum är att det har blivit betydligt mycket bättre koll på dessa ack så viktiga vardagsrutiner som till slut kan få en bomb att brisera om de inte fungerar.

Det har funnits jobbiga stunder under året. Den allra tyngsta perioden var i februari när min yngsta dotter Milla drabbades av njurbäcken-inflammation och fick ligga på sjukhus några dygn. Så liten och så hjälplös i sin smärta. Att inte få se henne somna i sin egen säng var en pärs och påverkade under någon vecka hela familjen.

Den allra största förändringen i vår familj kom till oss när vi helt oförberett i slutet av juli månad blev tonårsföräldrar. Det var då C, som nu är 14 år och som vi känt via vårt uppdrag som kontaktfamilj sedan hon var 8 år, flyttade in till oss. Det blev en snabb städning av det källarplan som vi under ett drygt års tid använt som förvaring. Det rum som fanns där kom användning långt tidigare än vad våra planer var. Fyra personer blev fem och min egen tjejliga växte.

Det som personligen känns mycket bra är att jag lyckats fånga in
ytterligare ledtrådar och pusselbitar till varför saker i mitt liv
blivit som de gjort och hur detta har påverkat mig. Det är detta jag
delar med mig av på den här bloggen och jag vet att det i vissa fall
anses känsligt i andras ögon. Men jag tänker inte blunda och undvika
att förmedla mina känslor och min syn på saker som berör mig och som,
vilket alltid är viktigt att påpeka, är min bild av sanningen. Var och en bär på sin sanning och det allra viktigaste är att alltid vara beredd att ta in nya pusselbitar som dyker upp. Sanningen kan förändrats och vika av i en annan överraskande riktning.

I övrigt har det varit just det året som jag hoppades på. Vi har bott in oss på allvar i Bollebygd och trivs både i huset och med omgivningen. Att ha bott i Aplared så sent som maj 2008 känns extremt avlägset och inte det minsta nostalgiskt att tänka på. Inga pisstråkiga evighetsrenoveringar längre och inte ett grässtrå att klippa.

Rent yrkesmässigt kände jag efter allt som hände 2008, med bland annat nytt jobb, en viss känsla av tristess under några månader i våras och fram till semestern. Det hade hänt så mycket. Nytt jobb, från ett stort företag till ett litet konkurrerande, med allt vad det innebar. Allt detta tog på något vis ut sin rätt under de här månaderna och jag tyckte då inte att det var lika roligt längre. Men sommarsemestern ändrade, som tur var, på den här känslan och under hösten har det på nytt känts som det ska igen. Inte minst inspirerar alla framgångar mycket.

Vad 2010 och 10-talet kommer att innebära vet jag inte. Det är ett helt annat läge än för ett år sedan. Att fortsätta jobba på att få saker att funka ännu bättre är givet, men ingenting som känns sådär alarmerande i maggropen som i december 2008.

Det som jag vet händer under 2010 är att någon fyller 40 år och någon funderar fortfarande som bäst på om det blir en resa eller en stor fet fest. Någons fru säger att det kan bli både resa och fest och att resan i så fall skulle vara med henne. Vi får väl se, men jag vet att någon extremt mycket vill till New York igen.

Andra bloggar om: 2009, 00-talet, 10-talet, bokslut,
Intressant.se

Det är verkligen med blandade känslor som jag närmar mig vad som ändå måste betraktas som årets största högtid.

Att fira jul är för många något som fyller dom med glädje och upprymdhet inför alla traditioner som ska dras ytterligare ett varv och att få göra andra människor glada och uppmärksammade på ett sätt som kanske inte sker mer än just då.

Julen är för mig obevekligt ett återkommande tillfälle på året när jag tänker mer än vanligt på frågor som har med själva livet, dess grund och påverkan att göra. Julen är förberedelsen för att från nyår kanske kunna göra något lite lite annorlunda jämfört med i år och tidigare i livet. Det är tankar på sin egen situation, sin omgivning och sådant som berör en lite extra som styr tankarna.

Julen är även en tid där det som för många är nya traditioner istället för mig är relativt nya traditioner som skapas med min familj. För mig existerar egentligen inte någon enda jultradition som är äldre än de 7 år som jag levt tillsammans med min fru. Jag vill helt enkelt inte uppleva och genomlida, för det var vad det till stor del handlade om, det som kallades traditioner under min uppväxt.

Det finns många i min familj från uppväxten som jag hade kunnat skapa en bra tradition tillsammans med. Under några år som singel i slutet av det förra och början av det här decenniet fanns det en öppen plats för mig hos Stefan, Pia och Julia. Den plats som har funnits öppen för så många andra saker i mitt liv fanns där då även i samband med julen.

Sedan dess har det handlat om att väva samman min frus traditioner sedan tidigare med våra egna traditioner som har blivit mer tydliga när först ett och sedan två barn kom in i våra liv. Det är tillsammans med dom som mina jultraditioner byggs. För mig handlar det om att bygga upp en positiv känsla runt en högtid som i alla år har varit någonting som har kommit emot mig med starkt blandade känslor och vid många tillfällen skapat ren ångest över vad som komma skall. 

Så illa är det inte längre. Det klingade av med början samma år som jag träffade min fru, men det har allra mest att göra med att detta var samma år som min far dog och därmed tog med sig den största orsaken till ångestframkallade högtider ner i graven.

Det är efter 2002 som jag på allvar, bit för bit, har kunnat skapa traditioner som känns hanterbara och så äkta som jag gissar att en tradition ska vara. Jag har inte längre några jobbiga möten och tillfällen i juletid som jag på förhand inte vill uppleva. Det sker omgiven av människor och situationer som känns bra och det gör det lite enklare att ta sig igenom för varje år som går.

Det handlar om att göra julen till något som mina barn minns som något, om möjligt, odelat positivt och att dom kan gå in i juletid utan att känna samma blandade känslor som jag gör.

Jag tror att vi är på god väg och imorgon ska vi göra julgodis tillsammans. Bara jag och barnen.

Förhållanden är komplicerade.

Det finns så många olika faktorer som är med och påverkar hur ett gemensamt liv utvecklar sig och tar vägen någonstans. Det är två individer som ska lyckas stimulera varandra och utvecklas i samma riktning och det är andra yttre omständigheter som hela tiden är med och spelar sin roll.

Vissa får kämpa mer än andra för att fortsätta på det som visar sig blir en betydligt krokigare resa än vad man någonsin kunde inbillat sig när kärleken slog rot. Det är ett bagage och det är utvecklingen och oförutsedda och omstörtande händelser som ställer allt på sin spets och testar hur stark kärleken egentligen är.

Kärleken kan övervinna mycket och länge. Men den kan också komma till ett vägskäl där alla prövningar till slut har tagit ut sin rätt och det visar sig att två människor som har levt ett halvt liv tillsammans inte längre har det gemensamma liv som man en gång hade.

Det är tråkigt och det är jobbigt, men det är efter något som jag uppfattar som moget övervägande säkert ett bra beslut.

Oavsett om det är ett tillfälligt break eller något som är definitivt så är det, trots faktorer som skulle kunna ge det ytterligare en tid, förhoppningsvis något som leder till ett bättre liv. Säkert inte direkt och sannolikt inte under ett bra tag framöver. Men kanske till slut.