1 år som sjukskriven

För 1 år sedan arbetade jag min sista hela arbetsdag och både jag och familjen i övrigt förberedde oss på min första vecka med cellgifter. En dryg vecka senare hände det som ingen kunde förbereda sig på varken i det akuta läget när jag hamnade på Sahlgrenska med blodförgiftning, lunginflammation och stroke eller vad som sedan skulle ske med fortsatt vård och rehabilitering. Det är min största kris i livet och familjens överlägset största kris som har påverkat alla och allt så som vi kände till det för ett år sedan. Det är många saker som är vardag idag som jag inte ens hade hört talas om om får 1 år sedan. Axelartros, viloartros, fixbräda (har inget med knark att göra). Vägen tillbaka är mycket längre än vad jag trodde och det är verkligen en kamp på många sätt och jag är inte alls så jävla duktig hela tiden. Det går upp och ner på alla sätt och det påverkar alla. Att vara den kämpe som så många så ofta kallar mig stämmer långt ifrån alltid. Det enda positiva under det här året är att cancercellerna utrederades helt. Det är bara en tillfällig höjning i somras dom har oroat. Senaste provtagningen och röntgen var bra. Sedan var det också skönt att patatientförsäkringen bekräftade att det fanns brister i att komma fram till att det var en stroke jag fick. Det förändrar ju ingenting nu mrn är ändå skönt även om jag också fortfarande blir arg över vilka konsekvenser det har lett till för mig. Under veckan har jag också fått veta att jag ska få ytterligare en period med dagrehab på SÄS. Hela februari är det tänkt att detta ska ske. Fyra veckor med fullt fokus på träning. Jag har aldrig varit någon stor vän av julen men i år känns den viktig för mig efter att ha tillbringat jul och nyår förra året på sjukhus. Flyttade från Sahlgrenska till Borås på julafton och var var där till 24 februari. I år har h jag inte bokat någon sängplats varken på Sahlgrenska eller SÄS i Borås. 1 år som sjukskriven och det är många månader kvar innan jag skulle kunna jobba 100% igen.

Bokslut för min löpning

Efter att ha sprungit regelbundet sedan september 2012. Det var efter mitt första lopp 10 km. på Kretsloppet 2011. När jag sprang på 52:11 som jag började träna löpning på allvar. Året efter sprang jag samma lopp på 47:32. Sista gången jag sprang Kretsloppet för 2019 och sprang då på 43:47 vilket nu visar sig bli min bästa tid på milen i livet. 2013 sprang jag Göteborgsvarvet första gången på 2.04:11 och sista gången jag sprang varvet var 2018 då på 1.43:48. Min bästa halvmara gjorde jag 2015 på Kretsloppet när jag tog mig runt på 1.40:40. Sedan tog maraton över mitt fokus med New York som första lopp 2015 på 4:09. Det skulle vara min enda mara men det blev 7 riktiga lopp till med Amsterdam som sista innan pandemi satte stopp. Sista gången jag sprang distansen var i mitt eget Växjö maraton i oktober förra året när jag sprang på 3:40. Men nu är det tyvärr dags för bokslut av min löparkarriär. Det var detta jag insåg för för ett par dagar sedan när jag städade bland mina träningskläder och skor. Jag har mycket svårt att just nu se hur jag på ett vettigt vis skulle kunna springa igen. Jag kanske kommer att göra det i någon form men det kommer att vara helt skilt ifrån det jag gjorde i så många år och blev ganska bra på.Jag sparade två par skor. Dom jag sprang mitt första maraton i New York i och dom jag sprang min bästa tid i Växjö med. Under åren som gått är det bara 20 veckor där jag inte sprungit minst en . Sista gången jag sprang var 5 km på löpbandet hemma den 3 december förra året. 1255 loggade löppass på totalt 11636 km blev det innan jag nu får inse att stroken satte punkt för allt det jag ville göra i löparskor framöver. 

I början var det milen under timmen som triggade mig i den träning jag nästan hela tiden planerat och utvecklat själv. Med tiden ökade målsättningarna och halvmaraton och maraton kom med i bilden.  Löpning blev också ett sätt att uppleva olika platser man kom till runt om i världen. Singapore, Cook Islands, New York, Sydney, Prag, Edinburgh, Amsterdam, Niagara Falls, Lake Placid, Key West är exempel på platser jag upplevt genom löpningen. 

Löpningen har också givit mig upplevelser tillsammans med min bror Daniel. Han var med när jag sprang i New York första gången. Vi har gjort en gemensam långlöpning mellen Tranemo och Ulricehamn på 32 km. Vi sprang runt Åsunden tillsammans och sprang båda två Amsterdam maraton 2019. Det som blev mitt sista riktiga lopp. Min plan för att fortsätta springa lopp på olika platser och det finns en lång rad med lopp jag nu aldrig kommer att kunna springa. Jag skulle ju gjort Lidingöloppet någon gång och ville göra Boston Marathon någon gång. Jag fick en startplats i Alla Idre fjällmarathon när jag fyllde 50. Oavsett eventuell löpning framöver så känns just fjällöpning uteslutet sett till hur min vänsterfot fungerar just nu. Totalt 40 lopp på 5-42 km blev det till sist för han som inte sprang en meter på så många år. 

Det är med sorg jag konstaterat detta faktum och att jag för hitta något att lägga min energi och tid på. Insikt över hur jag förändrats. en del i processen att bearbeta allt och att jag för hitta något som mina förutsättningar tillåter.

Alla mina lopp och bästa tider finns här! Allt annat jag skrivit om min träning finns här!

Uppdatering om tiderna i alla mina lopp. När jag kollat på mina tider kan jag inte låta bli att bli ganska stolt över vad jag lyckades med.

Alla mina lopp och bästa tider finns här! Allt annat jag skrivit om min träning finns här!

När jag kollat på mina tider kan jag inte låta bli att bli ganska stolt över vad jag lyckades med.

5 km sprang jag fyra gånger med en snittid på 22:19 och snabbaste på 21:57

10 km är den distans jag sprang oftast.Hela sexton gånger med en snittid på 46:06 och 43:47 som snabbast.

Halvmaran sprang jag tio gånger med ett snitt på 1:46:34 och 1:40:40 som bäst.

Marathon blev det sju gånger med ett snitt på 3:58:31 och som bäst 3:40:39.

Det är jobbigt hela tiden att inte kunna göra det jag spenderade så många timmar på både i ren löpning men även med planerande av träning och loppupplägg. Det spelar ingen roll för jag åker någonstans så påminner det om en runda jag sprang och längtan efter att ge sig ut på ett långpass på 2 timmar försvinner inte. 29 november 2020 skedde den sista uppdateringen i min excelfil med alla mina träningspass under alla år. 5 km på löpband.

Förändrad identitet

När jag fyllde 50 år för ett drygt år sedan var jag ganska nöjd med tillvaron:

Jag är rätt nöjd med att vara femtio. Att sedan inte min bild av att vara så gammal stämmer överens med hur jag känner mig är en annan sak.

 

De flesta av dom frågor, det tvivel och den besvikelse som upptagit lite för mycket av mina tanker under så många år har dom senaste tio åren, efter fyrtio, landat mer i konstateranden och ett bokslut med acceptans på sista raden. Jag är mycket mer i fas och har förlåtit det som tidigare var en besvikelse och insett att saker sällan är svarta eller vita. Kanske ibland försent men det är inte längre en besvikelse eller ett dåligt samvete.

 

Den största förändringen sedan fyrtio är nog att jag lyckades komma igång med min träning och faktiskt bli en löpare på regelbunden basis. Ambitionen fanns där för mer än 10 år sedan men det är de facto sedan 2010 som det lossnade och jag kom igång. Löpningen har blivit en balansplatta på så många sätt och som utan tvivel hjälpt mig.

 

Att det sedan skulle leda till att jag också blev en maratonlöpare, inte bara i ett lopp utan i sju, var otippat även för min egen del. För tio år sedan hade jag ingen vettig tanke på att springa så långt som 42 km och nu ser jag ingen anledning att inte fortsätta i tio år till.

 

I takt med stegrat fokus på att springa har all tid jag spenderade på att tycka och skriva saker på min blogg och i andra sociala medier avtagit och i stort helt upphört. På det personliga planet har jag inte känt ett behov längre och att ha åsikter om vårt samhälle har successivt kostat mer än det smakat vilket till sist gjorde att det inte var något som tillförde någonting.

 

Just bloggandet har jag för avsikt att komma tillbaka till i någon form då kan hjälpa mig i rehabiliteringen av de skador jag fått på hjärnan av min stroke.

 

Mitt i livet sägs det att det är när man fyller femti och om hälsan finns där så ser jag inga problem med femtio år till. Jag tycker fortfarande en massa saker och bryr mig, på gott och ont, inte lika mycket längre. Idiotiska åsikter frodas oavsett min åsikt och jag tänker att i den bästa av världar kanske personerna bakom dom här åsikterna vaknar en dag och får känna lite skam och viss skuld över i vilken riktning samhället och debatten har pushats. Men jag är inte så säker på det uppvaknandet tyvärr…

 

Det kanske är som Ulf Lundell sjunger i låten “Senare år”:  40 är din ungdoms ålderdom. 50 är din ålderdoms ungdom

 

 

Mindre än en månad efter detta satt jag med en förmodad cancerdiagnos istället med allt som det förde med sig fram till mitten av december då stroken färändrade allt i grunden.

Den identitet jag hade för ett år sedan existerar inte längre. Tydligast ser jag det på min löpning där jag gått från 4-5 timmar per vecka och en så bra form att jag i oktober sprang ett maraton på egen hand överlägset bättre än någon  gång tidigare. Nu är jag glad över att kunna ställa mig upp med behållen balans för att sedan kunna gå 30 meter med en käpp i handen. Rullstolen har blivit men följeslagare i det mesta. före löpningen började ta mitt stora intresse bloggande i otaliga timmar varje vecka och dessutom med hyfsad framgång emellanåt.  Just bloggandet har jag för avsikt att komma tillbaka till i någon form då det,som sagt, kan hjälpa mig i rehabiliteringen av de skador jag fött på hjärnan av min stroke.

Mitt första jobb började jag på direkt efter gymnasiet i juni 1988. Efter det har jag jobbat varenda vecka sedan juni 1988  när jag sitter här och skriver detta har det nu gått nästan 8 månader utan en enda arbetsdag. Min längsta sjukskrivning göre december var 3 veckor 2012 när jag hade lunginflammation. I bästa fall kan jag påbörja vägen tillbaka till arbete i september.

Händighet. Jag har varit ganska bra på att fixa i våra olika hem. Förra året spenderade jag otaliga timmar i jobbet med ny altan vid var stuga. Nu kan jag inte ens vara där och i vårt nya radhus är det inget jag kan göra av allt praktiskt som behöver fixas.

Allt detta påverkar hur jag ser mig själv idag jämfört med ett år sedan och det är inte självklart att acceptera en så enorm förändring som kom så snabbt utan möjlighet för mig att förhindra. Jag måste ju acceptera läget för att komma framåt men det är inte med glädje jag ser var jag hamnat vad jag inte kan göra längre. Eller i alla fall just nu.  Jag har alltid varit bra på de jobb jag haft. Jag är händig. Jag blev en bra skribent i bloggform och tränade på10 år upp mig till en löpare på ganska bra nivå sett till min ålder.  Jag hade ingen positiv bild av mig själv under uppväxten och det tog mig många år att förstå att jag är ganska bra på mycket jag gör. Nu är jag tillbaka på en plats där jag inte känner att jag är speciellt bra på något alls. Lundells ord om att 50 är din ålderdoms ungdom inträffade väl snabbt och med full kraft rakt i ansiktet! Jag tror att Kents ord i låten Vi är inte längre där stämmer bättre och inte bara för mig utan för hela familjen idag jämfört med för ett år sedan:

Jag är inte längre där
Nej jag är nån annanstans
Jag är inte längre där
Nej jag är nån annanstans
Jag är inte längre där
Nej jag är nån annanstans
Jag är inte längre där, min vän, jag är nån
Annanstans
Jag är nån annanstans
Vi är inte längre där
Nej, vi är nån annanstans
Vi är inte längre där
Nej, vi är nån annanstans
Vi är inte längre där
Nej, vi är nån annanstans
Vi är inte längre där, min vän
Vi är nån annanstans

Halvåret från helvetet

Inledning

Jag har länge tänkt att jag skulle samla ihop alla noteringar jag gjort på Facebook sedan min cancerbehandling inleddes i december och det som sedan den 14 december när stroken sänkte mig och förändrade precis allt både för mig och övriga i familjen. Nu har jag gjort det här i form av ett blogginlägg på min personliga blogg som inte varit speciellt aktiv på många år. När jag läser vad jag skrivit så är det svårt att förstå hur någon kunde tyda en del av det jag skrev i framför allt januari. Många konstiga stavningar och ord jag knappt själv kan tyda. Jag har skrivit och det är jag glad över. Jag kan också se att det succesivt blivit bättre och det känns skönt. På fredag ska jag få domen om den neurologiska undersökningen jag gått igonom i maj månad. Jag vet delvis vad jag har för bestående skador men det ska bli skönt att få höra mer exakt så att jag kan få hjälp även med det. En sak jag blivit sämre på och som märks tydligt är förmågan att hantera stress. Blir jag stressad blir det inte alls bra! Jag vet att skriva är något som hjälpt mig tidigare och den här krisen är inget undantag. Jag tror att jag i någon form ska börja skriva på någon av mina bloggar igen för att öva upp min förmåga att uttrycka mig och stava rätt. Att allt detta skulle hända efter att jag avslutade min sista arbetsdag den 8 december förra året kunde ju ingen veta och jag blir så ledsen över att behöva gå igenom detta och inte veta när det kan bli någorlunda normalt igen. Och inte veta vilka båstående men jag kommer att få leva med resten av livet. Att risken är stor att vänster ärm och hand är en sådan sak är ingen vild gissning efter 6 månader. Kan jag bara bli fri från rullstolen är jag ändå nöjd utifrån vad som hänt. Om jag sedan kommer att kunna springa igen på något vettigt sätt är ett större frågetecken känns det som!Även om 2020 var ett skitår redan före mina sjukdomar så var jag ganska nöjd med att fylla 50m år för snart ett år sedan. Nöjd med vart jag var i livet och vad jag hade. Jag har fortfarande kvar allt utom min hälsa och jag skulle göra vad som helst för att kunna ta bort den delen ur mitt liv nu och kunna leva på samma sätt som jag gjorde för ett år sedan när jag precis gjort färdigt vår nya altan vid stugan i Lerkil – en stuga jag nu inte ens kan vara i.

Utvalda dagboksanteckningar 26 juli-4 december 2020

Söndag 26 juli
Enormt hög luftfuktighet idag under min långrunda på 3 mil i Bollebygd med omnejd.
Försökte hålla ner tempot och lyckades med det första dryga milen. Sedan successivt snabbare med sista fem på 25 min och spurtkilometern på 4:38
Med detta 60 km för veckan och fortsatta drömmar om ett maratonlopp i början på september!
Tisdag 4 augusti
Har varit öm i en testikeln sedan någon vecka. Egentligen har jag mest trott att det berott på att jag sprungit mycket och att det kan kännas ungefär så ibland. Men det har inte försvunnit och fortsatt vara ömt.
När jag idag verkligen känner efter är det en knuta som inte funnits tidigare.
Får lätt panik men inser att jag behöver få det kollat hur jobbigt det än är.
Får en tid på fredag 11:15 och hoppas att det kan vara lugnande och inte bekräfta vad jag själv fått för mig att det är; testikelcancer…
Fredag 7 augusti
Besök på VC. Egentligen inget besked alls mer än en remiss för ultraljud på SÄS
Onsdag 19 augusti
Ultraljud idag. Gick snabbt och smärtfritt men läkaren vill att även urologen undersöker det han tolkar som en läkt inflammation men med en förhårdnad kvar
Bra med snabb hantering men lite orolig över att dom så kvickt vill kolla mer på det. Ny tid redan på eftermiddagen halv fyra.
Beslut efter det är en provtagning på vårdcentralen och ett nytt ultraljud i slutet på september
Fredag 21 augusti
Lämnade prover på VC. Fem fulla rör.
På eftermiddagen sprang jag 15 km och jag inbillar mig att jag känner mig svag fast att det nog inte är så.
Onsdag 26 augusti
Har inte haft någon ömhet senaste veckorna egentligen men har varit extremt seg och trött i nacken och huvudet.
Gick in på mina vårdkontakter idag och där står det uttryckligen misstänkt tumör.
Vet inte hur länge provsvaren dröjer men känner att jag vill veta nu.
Blir också hypokondriker på köpet och får för mig att minsta lilla sak är tecken på cancer. Asjobbigt är det…
Fredag 28 augusti
Ringer till SÄS igen för svar om proverna. Alla prover utom ett har analyserats och inget av dessa visar något. Hoppfullt men ett kvar…
Lördag 29 augusti
Vet inte vad det är just nu men jag reagerar så emotionellt på småsaker. I torsdags började jag gråta när Adam Alsing fick hederspriset på Kristallen-galan. Nu på morgonen får jag tårar i ögonen över Bianca Andreescus segertal från damernas US open i tennis från förra året.
Måndag 14 september
Uppföljande ultraljud utan något mer att säga än tidigare.
Onsdag 23 september
Har ännu inte fått något svar efter ultraljudet och ringer själv. Får veta att en telefontid är inbokad till 6 oktober.
Känner ändå förhoppningar om att det inte är så illa om det inte är mer bråttom än så.
Tisdag 6 oktober
Telefonsamtal med läkaren. Fortfarande tror dom inte att det är något allvarligt men rekommendationen är ändå att operera. Alternativet är regelbundna kontroller.
Eftersom det finns något som gör ont emellanåt och att jag inte vill oroa mig så blir valet enkelt. Operation inom två veckor…
Fredag 9 oktober
Brev med tid för operation redan den 22 oktober. Förberedande kontroll nästa vecka.
Det känns ändå bra att det nu går snabbt så att jag får det här avklarat. Timingen med flytten till vårt hus är inte lika bra dock.
Torsdag 15 oktober
Dagen efter förberedande besök på SÄS inför operationen den 22. Gårdagen var en pärs – både för att det inte helt går att släppa tanken på att det inte bara är ofarligt men också att dom höll på att sticka sönder mig för att ta alla prover.
Satt i bilen på vägen hem och drabbades av en sån otrolig rädsla i kroppen som jag sällan har varit med om.
Lördag 17 oktober
Växjö Marathon Corona Edition.
Inget officiellt lopp men den exakta bansträckningen med 600 m + 8 varv x 5,2 km runt Växjösjön. Jag startade med Hanna och vi sprang första två km tillsammans. Därefter sololöpning i 4 mil.
Ville springa på PB. Hålla uppe tempot på 5:15/km eller snabbare så länge jag orkade. Det höll fram till 35 km och jag springer 11 minuter snabbare än någon gång tidigare.
Att få göra det efter året som varit och dom senaste månadernas väntan på besked är oerhört skönt.
Torsdag 22 oktober
Operationsdag
Har varit mest orolig över att bli förkyld inför op. När det nu är friskt och jag sitter i väntrummet till OP1 på SÄS så börjar det bli nervöst.
Vill bara på det gjort, bli sövd, opereras, vakna och åka hem för att hantera det därifrån sedan.
Efter extra väntan rullar dom in mig för op. Först mössa, varmt täcke och några steg från en säng till operations-britsen. Dom skämtar om att göra ett höjdhopp upp på den och jag berättar att det var just ett höjdhopp som var orsaken till att jag sövdes förra gången för snart 40 år sedan.
Därefter byter dom lugnande dropp mot sovmedicinen. Det tar inte många sekunder med syrgas över ansiktet innan det dom sprutar in i blodet tar mig bort.
Post Op. Stressad läkare möter upp kort efter op och rabblar vad jag ska tänka på efter. Tur med en sköterska som noterar och ger mig detta sedan. Tydligen har dom reagerat på min låga puls (38) under op men känner sig lugna med förklaringen om hur jag tränar.
Segt att vänta på att kunna kissa igen. Vill bara åka hem
Uppenbarligen helt tom på vätska. Dropp samtidigt som jag dricker vatten, the, kaffe och öl.
Strax efter nio får jag okej att lämna SÄS och åka hem. Köper lakrits och Loka Citron när jag väntar på Katrin.
Väl hemma en rejäl frysattack innan jag rätt snabbt ändå landar i sängen.
Fredag 23 oktober
Helt tömd på energi. Extremt trött sover jag till och från fram till tvåtiden när en lunch ändå får mig piggare och mer vaken igen.
Det är stramt och ömt i runt själva op-såret men ändå helt okej.
Lördag 24 oktober
Svårt att sova vettigt. Vaken till och från hela tiden från 02.00.
Väl uppe på morgonen är det ändå med en mycket piggare känsla som egentligen känns bättre hela dagen.
Tar en kort promenad sen eftermiddag på en dryg km och det utan någon smärta vare sig på platt eller i trappa. Ingen haltande gång även om det inte var någon fart direkt.
Måndag 9 november
Blir uppringd av läkaren som utförde operationen. Det är konstaterat det han kallar embryonal cancer och att det nu remitteras till Sahlgrenska för fortsatt uppföljning.
En av tumörmarkörerna var något förhöjd i samband med operationen. Men fortfarande lugnande ord och prat om uppföljning.
Ska nu genomföra skiktröntgen och lämna nya prover.
Onsdag 11 november
En första gång för allt. Idag skiktröntgen på SÄS. En extremt jobbig människa där men inga konstigheter med vare sig kontrastvätska eller själva röntgen
Fredag 13 november
Skiktröntgen visar inga som helst tecken på något onormalt så nästa steg är uppföljningen på Sahlgrenska inom någon vecka.
Samma eftermiddag ringer Onkologen på Sahlgrenska och vill träffa mig nästa torsdag. Det funkar inte riktigt den dagen så istället blir det onsdag 25 november.
Onsdag 25 november
Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja det här.
Väntat på att få besked om hur kontroller ska se ut. Är hemma hela förmiddagen. Jobbar lite. Katrin jobbar också. Jag springer en rätt tuff mil på löpbandet, tar en snabb dusch, jobbar lite till och sedan åker vi iväg mot Gbg och Sahlgrenska strax efter halv tolv.
Känner mig helt lugn och ser mest framemot att få en slutpunkt för fyra månaders funderingar och oro.
Framme i god tid. Visirbeklädda kontrollanter i entrén till Blå stråket 6. Utspridd väntan på att anmäla sig i kassan. Sedan hissen upp och ut mellan avdelning och mottagning.
Ser direkt att mottagningen är där Anders låg när jag besökte honom för sista gången i början på augusti 2007 några dagar innan han sedan gick bort i den cancer som bröt ner honom under 18 månaders tid efter vad som första bara var en rutinoperation. Därefter briserade allt i hans kropp.
Efter fem minuter blir vi insläppta på mottagningen men först efter att ha kollat tempen i örat på oss båda. Ett Covid-tecken så gott som något.
20 minuter i ett väntrum som sett sina bästa dagar. Informationsaffischer slarvigt upptejpade på väggarna.
Väl inne hos doktorn så märks det ganska snart att det inte kommer att bli något trevligt samtal. Dom prover jag har lämnat inför besöket har inte varit rena som dom borde. Den markör som var något förhöjd vid operationen har fortsatt att öka och ytterligare en markör ligger över gränsvärdet.
Det som sedan följer är en kalldusch.
Ytterligare prover ska lämnas. Ny skiktröntgen ska göras och därefter kommer jag till 99,9% risk att få genomgå tre behandlingsperioder med cellgifter som innebär att jag varje gång måste ligga inne 5 dagar i stöten för 10-timmars behandling per dag och en avslutande behandling dag 15. Samma sak var tredje vecka. Första omgången ska preliminärt starta vecka 50… andra v53 och tredje v4
Allt det här kom som en rejäl chock efter alla lugnande besked tidigare och det känns det inte så bra. Det är kaos i huvudet.
Just nu känns det bara som en dålig, gråtmild Hollywood-film men jag ska hitta en plan även för detta.
Torsdag 26 november
Ägnar tidig morgon åt att skriva ett mail till mina kollegor på jobbet. Skickar iväg det och svaren börjar trilla in på ett sätt som jag inte räknat med. Blir rejält berörd.
Känner också sån jävla frustration och vill bara slå sönder något.
Söndag 29 november
Löpning är min plats för att rensa hjärnan och styra in på rätt spår. Men efter några bra dagar över helgen var det idag bara bitterhet över det hela.
Bitter över att det var ett av dom sista riktiga löppassen på länge.
Bitterhet över att en fysisk form på topp ska brytas ner på grund av något jag inte ens märkt av finns där och bråkar.
Bitter över att det här året blev ett sånt jävla skitår i så många delar.
Dock inte bitter över att jag fått så många fina ord dom senaste dagarna.
Det har som sagt varit några bra dagar när många tankar har landat och jag har börjat se utmaningen i vad som väntar och börjat dela upp det i olika faser och matcher så långt det är möjligt.
Jag vet att det kommer vara upp och ner.
Nu, här på löppandet, blev det rejält ner en stund.
Måndag 30 november
Skene lasarett. Ny skiktröntgen på ett nästan folktomt sjukhus.
Nålen för kontrastvätskan hamnar så jävla illa att jag nästan lyfter från britsen.
Tisdag 1 december
Tidig morgon med leverans av sju fulla provrör på Bollebygds vårdcentral.
Springer fem tuffa kilometer på löpbandet.
Torsdag 3 december
Väntar hela dagen på det där samtalet från doktorn. Strax före tre kommer det.
Ännu en gång ingenting som syns på skiktröntgen. Ännu en gång stiger ett av dom där värdena ytterligare. Planen som var preliminär är nu definitiv. På måndag vid lunch kör vi igång.
Någonstans är det ett besked som är skönt att få. Inte för att det är något att se fram emot men ska det ändå ske så finns det nu något att förhålla sig till på riktigt.
Fredag 4 december
Sista jobbdagen på mycket länge. Aktiverar autosvaret och stänger datorn strax efter fem.
En helg och sedan är det ingen återvändo.

Dagboksanteckning 7 december 2020

D day Ändå sovit bra. Upp sju. Frukost. Kort promenad med Katrin innan kaffet. Barnen upp och ser på julkalendern.
Packar ner det sista.
Märkligt att den första resan min nya kabinväska är med på går till Sahlgrenska när det skulle varit New York. Även en väska borde vara besviken över det.
Nio och dags för avfärd. Säger hej då till barnen. Tar väskan och går ut. Där brister det och tårarna bara rinner okontrollerat i flera minuter.
Vägen från Kallebäck, över Krokslätt, till Sahlgrenska som Google anser bäst är i alla fall inte rak och absolut inte vänlig om man ska åka hem med ev illamående.
Lämnar Katrin vid bilen och går själv till Blå stråket. Tårarna rinner än en gång.
Samlar mig innan jag går in. Tar trapporna upp till våning 4. Avd 69.
Rum tillsammans med äldre man.

Puls, blodtryck och vikt innan jag får en stund i sängen. Vikt för att se jag behåller maratonformen.

Fisk och potatis till lunch innan det är dags för behandlingen att börja på allvar.
Det är påse efter påse, mer eller mindre giftigt innehåll, som ska tömmas under 8,5 h. Tre giftiga och resten bättre skit. Om antalet påsar med bra skit avgör det hela så blir detta fint.
Hur påverkad jag blir får visa sig kommande dagar och veckor men nu är det iaf igång och det är i sig en lättnad i bedrövelsen.
Tydligen har diverse byggjobbare väntat på min avfärd för idag har både utebelysningen kommit på plats OCH jobb för fiberinstallation påbörjats. Vem vet, imorgon kanske dom smäller upp en balkong utanför balkongdörren också?
Provtagning och förberedelser.

Dagboksanteckning 8 december 2020

07:49 Inte helt lätt att somna efter första dagen. Har sovit okej andra halvan av natten preppad med ögonbindel och hörselproppar.
Mindre illamåendekänslor till och från men inget värre. Nu på morgonen är det som en bakfylla i kroppen ungefär.
Ska peta i mig lite frukost snart och se vad som sker.
Startar behandlingen 10:30.
13:09
Dagens gifter i kroppen. Nu väntar 4,5 h vätskedrivande och hydrering för att skona njurarna.
Generellt jävligt trött idag men ännu inte värre än så.
18:35
Precis färdig för dagen. Ser till att direkt ta på mig jackan. Tar mig ner i hissen och ut i mörkret. Går en promenad i rundor mellan Blå Stråket och Sahlgrenskas huvudentré. Känns ändå rätt piggt tycker jag.
Beslutar därför att ta trapporna dom fyra våningarna upp till avd 69 igen, på samma sätt som jag gjorde med väska i släptåg i måndags när jag kom. Då gick det lätt – idag utan väska inte lika enkelt längre. Då puls på 115 väl uppe – idag 139.
Nedbrytningen har inletts.

Dagboksanteckning 9 december 2020

Sovit länge och gott. Mår fortfarande över förväntan efter första två behandlingsdagarna.
Inte samma bakfyllekänsla som igår, men det är väl som en vecka på Rhodos bargata på 90-talet – man vänjer sig dag för dag med vad man trycker i sig. Ända till man var hemma igen och ”dog” i flera dagar.
Idag kör vi igång 9:30 för dagens 8 h. Samma procedur som igår men start 1 h tidigare. Målet är att dra igång fredag rejält tidigt så att jag kan åka hem innan det blir kväll.
Min rumskamrat, en äldre norsk man, är perfekt sällskap. Vi säger det som behövs till varandra och småpratar en stund när det passar. Jag sätter på Rapport på TV:n åt honom varje kväll. Inga onödigt kallprat, något jag är ännu mindre intresserad av just nu än i vanliga fall. Hade jag haft ett par av dom andra skulle jag blivit galen. Goa, käcka jävla gubbar som inte är tysta en sekund.
Har ändå varit pigg idag tycker jag. Tänkte gå ut på en promenad direkt efter avslutad behandling men fick skjuta på det en timme. Hade samlat på mig lite för mycket vätska under dagen så en extra dos vätskedrivande fick läggas till.
Till sist en promenad på någon kilometer, och ett besök på Pressbyrån och 40 hela gram saltade chips, innan jag kämpade mig fyra trappor upp till avdelningen igen.

Dagboksanteckning 10 december 2020

Vaknar 03.04. Tankarna snurrar lite mer än vanligt. Kan inte somna om alls förrän flera timmar senare. Vaknar igen 7.40. Vill inte alls men måste. Lite lätt illamående.
Frukost och behandling 08:30 var planen. Idag ville inte nålen in i högerarmens ovansida. Det är där dom vill sätta den för undvika att sticka sönder armvecket. Nytt försök med annan sköterska och igång 09:15 istället.
Slumrar och lyssnar på något så grymt upplyftande som Kristian Gidlunds sommarprogram om hans cancer. Känner ändå kraft i hans ord och att skrivandet, brutalt och ärligt, ändå är en hjälp i att bearbeta allt.
Betydligt piggare på seneftermiddag och kväll.
Numera sedvanlig utomhuspromenad efter behandlingen. Några kilometer och så trapporna upp!
Dusch på detta och jämfört med morgonen är det extremt positiv känsla.
Går också en stickkurs med sköterskan för att kunna ta sprutor, som ska hjälpa immunförsvaret, själv hemma under kommande veckor.
En dag kvar av den här första ovissa veckan. Känner ändå en viss trygghet i eländet.

Dagboksanteckning 11 december 2020

Tidig behandlingsstart redan vid 05:00 den sista dagen.
Legat halvvaken en bra stund med lätt illamående, men det hjälper också att andas djupa andetag men jag har svårt att ligga på sidan och sova som jag brukar. Så snarkkonsekvenserna av detta när jag kommer hem kan bli en tuff match för andras öron.
Är förresten ensam på rum 10 sedan igår eftermiddag. Norrmannen fick åka hem till fru och hund. Beställningen till frun var hämtning och två flaskor Amarone.
12:58
Läkare med medicinlista att hämta ut på Apotek + sprutor och några mediciner jag får med mig härifrån.
Genomgång av fortsatt plan. Två provtagningar per vecka på vårdcentralen. Påfyllning av cytostatika här på Onkologen 21 december. Ny skiktröntgen efter andra behandlingen som börjar 28 december. Efter en hltrrfom flrdövrigtstt t. Cancerbehandling hold på läget.
Hemma. Fullpackad med sprutor och tabletter. Skönt att vara hemma givetvis men konstigt. Ny oviss period
Vad händer i kroppen nu? Ska illamåendet komma? Med Utgångspunkt i olika varianter av illamåendetabletter jag kvitterat ut verkar något annat vara en fet bonus.
Håller jag mig infektionsfri med hjälp av sprutor och tabletter?
Efpromenad och lite handboll på tv med Milla så känns det ändå okej. Bara det där med egen säng och inga gifter in i kroppen imorgon är värt behandlinririm på faevadatmih till j

Dagboksanteckning 12 december 2020

Många konstiga osammanhängande drömmar första delen av natten. Men sedan helt okej fram till sjutiden.
Resten av dagen den sämsta. Fick i mig frukost men sedan bara sömn och en mage som inte vill. Ingen ork. Ingen kraft. Godnatt.

15 december skrivet av Katrin

Ni är många som har följt Fredrics kamp mot cancern och läst hans fina dagboksanteckningar! Ni har säkert saknat dem de senaste dagarna och undrar hur det har gått för honom.
Eftersom Fredric just nu inte själv kan förmedla till Er hur läget är så väljer jag att skriva i hans ställe! Jag tänker att du tycker det är bra, Freddan! Du har så många som bryr sig om dig.
Fredric har drabbats av en stroke och Fredrics maraton mot cancern har nu bytts ut mot ett ultramaraton-deluxe. Det är inte längre ett nio-veckorsschema vi har att förhålla oss till, kampen vi har nu är på obestämd tid och ingen kan tala om för oss hur det kommer att bli. Det enda vi vet är att vi gör det här tillsammans!

Dagboksnotering ’3 januri 2021

Besök av hela familjen två dagar på raken är en bta start på ett år när jag ska tiillbaka längtar hem så mycket.
Dagboksanteckning 8 januari 2021.
Bästa dagen på en månad idag. Först okej attbörja äta mat själv igen. Sedan harjagnuflytta till Raheb. Tack till allpersonal på IVA i  Borås och Göteborg plus alla på Strokeavdelningen hjälpt mig senaste månaden. Ni gör ett fantastiskt jobb bvarje dag. Ska rehaba på mig upp på benen igen så jag kan få komma hem.

Dagboksanteckning 13 januri 2021.

Sedan igår igång med träning igen. Återkomsten har inletts på riktigt. Cykla kommer jag att göra mycket framöver. Igår 1,3 km på 5 minuter. Idag 2,6 km på 10 minuter

Dagboksnoteringar 14-16 januari 2021.

Första veckan på rehab är klar jag. Mycket fokus på balansen så det jag ska kunna sitta upp själv igen. Det går framåt. Helgen inlddes så bra med besök av lillebror Daniel på kvällen fick jag feber. Dom tror att det är en urinvägsinfektion. Natten till döndag var temperaturen 39,8. Under dagen idag feberfri. Drömmen jag fick mitt i den höga temperaturen var ändå skön. Drömde att jag var hemma igen. Hur jag skulle kommit dit med sjukhussäng och droppställkollning är oklart. Detvar en bra dröm. Faktum är att preliminärt datum för att komma hem sattes när rehabplanen gjordes i torsdags. Om att flyter bra är det 24 februari som gäller. Tack för alla kommentarer jag får. Dom betyder mycket. Störst tack till min fantastiska fru Katrin för allt som landat på dig och sllt du bara löser.

Dagboksnotering 18 januari 2021

Ett av mina svåraste uppdrag är att gå upp i vikt igen. Vägde 68 den 11 december och var nere på 55 när jag kom till Rehab fock börja äta igen. Nu 59 och +4 kg på en vecka är rätt bra ätit tycker jag.

Dagboksnotering 21 januari 2021

Jag en present på posten idag från Helsingborg Marathon blir lite knäckt över hur fina dom är. Snävka om marot även om det ett just nu känns långt bort att kunna genomföra. Men bara deras tankar på mig gör att tårarna rinner konstant.

Dagboksnotering 22 januari 2021

Dagens stora sak är att jag ställt mig upp för första gången.

Dagboksnotering 28 januari 2021

När man får sitt tredje identfikationsband runt handleden och när slutit ut två. Så har man varit för länge på sjukhus. Annars så kämpar jag på på ståträningen. Hindret får att ockå börja gå är för svaga muskler i vänster lår På tisdag ska frågan om hemgång 24 februari utvärderas. Men oavsett vilket kommer jag att komma hem en stund den 9 februari är det ska konstersd vilka anpassningar som krävs hemma får det ska fungera. Handgående resterande cancerbehandlingar händer inget alls just nu. Alla cancermarkörer är fortsatt sjunkande nå det finns ingen risk med att vänta.

Dagboksnotering 29 januari 2021

Idag har det varit jobbigt idag. Det är första gången och jag på allvar har tänkt på att det kunde slutat ännu värre den 14 december när jag fick min stroke. Jag hade likaväl kunnat dö den måndagen.

Dagboksnotering 31 januari 2021

Sista januari och dags att sätta upp lite träningsmål för 2021 efter det att rehaben är klar. Träningsmål 2021
Kunna gå 5 km på slätt underlag
Kunna gå i skog utan problem
Kunna springa 5 km på löpband
Kunna springa 5 km utomhus
Springa en milunder 60 min
Bki statkare annan någonsin i mina ben och armar också förbättra balans och smidighet. Ska också med hjälp av mina btödeebröder genomföra Helsingborg Maraton i september. Och kommer js sannolikt inre kunna springa 42 km själv då då planen är att dom andra fem ska köra mig i rullstol fram till upploppet som jag springer själv. Skulle vara episkt och galet på alla tankbara sätt

Dagboksnotering 2 februari 2021

24 februari kvarstår som utskrivningsdatum tillsammans med en permission en helg innan detta. Förutsättningen är att jag fortsätter bli bättre på avgörande saker samt att anpassningar som ske hemma som fastställs på hembesök om en vecka är på plats.

Dagboksnotering 9 februari 2021

Vilar efter att ha varit hemma en dryg timme på förmiddagen för att se vad som behöver fixas till att för att det ska fingera när jag kommer hem på riktigt. I det stora hela inte så mycket alls. Jag fick testa att flytta mig till sängen och det gick bra. Det som måste åtgärdas är en ny fåtölj som jag inre sjunker när så mycket i. Skönt var det men också tråkigt att nu vara tillbaka i sjukhussängen. En annan positiv sak är att att jag nu väger över 60 kg igen. 10 dagar till permission och 15 dagar till och kommer hem på riktigt igen.

Dagboksnotering 12 februari 2021

Två månader sedan stroken på söndag. Jag har delat med mig om mycket sedan dess. Men jag har aldrig berättat om hur jag upplevde den dagen. Efter en helg från helvetet efter första cellgiftsbehandlingen där jag tillbringade mer tid på toaletten än utanför så vaknade jag ganska tidigt på måndagsmorgonen men låg kvar en stund innan jag skulle gå upp. Sätter ner båda fötterna på höger sida av sängen för att resa mig upp på samma sätt om jag slltid gör. Men benen bär mig inte. Istället ramlar jag utan kontroll framåt rakt in i dom långa gardinerna vid sidan om fönstret och landar rakt i parketten. Jag försöker att resa mig men det går inte. Jag kommer inte ens upp på knä. Jag hör ytterdörren stängas. Min fru kommer in. Jag ropar och hon kommer in till mig. Men inte ens med hennes hjälp kan jag ta mig upp. Hon ringer istället 112. Dom skickar en ambulans. Dwt är en lång väntan där på golvet. Ambulanspersonalen får lyfta upp mig på sängen först innan dom flyttar mig till britsen bär mig ut till ambulansen och kör till akuten på Borås Lasarett. Där gör dom en massa kontroller och konstaterar att jag är svag i vänster sida. En röntgen visar att jag har blödningar i huvudet. Det innebär att jag ska vidare till Sahlgrenska i Göteborg för operation. Dagens andra ambulansfärd. Det är samma personal som kör mig även nu. dom började sin dag med att hämta mig i Bollebygd och avslutar dagen med att köra mig till Sahlgrenska. Direkt till operation och sedan minns jag inget förrän jag ligger i en säng där dom kontrollerar ytterligare saker. Efter någon timme framkommer det att jag har proppar öven i vänster ben. Det bytyder ytterligare en operation. Här minns jag när dom äter söver mig. Operationen sker via samma ingång i vänster ljumske som användes vid första operationen. När jag vaknat efter detta är det enda jag vill att ringa till Katrin. Eftersom jag inte har min egen telefon ligger jag och försöker komma ihåg hennes nummer så att jag kan låna en telefon och ringa henne. Det tar stund men när jag kommit ihåg det ringer jag henne. Sedan uppfattar jag att jag ska tillbaka till Borås igen. Men det visar sig inte stämma. Det är på Sahlgrenska jag blir kvar i flera veckor framåt. Efter att ha läst lite i min jurnal har jag hittat lite svar på vad som hände. Cellgiftsbehandlingen slog helt ut mitt immunförsvar. Mina vita blodkroppar har helt utslagna till och med mer än vad som borde varit fallet. Det innebär att den infektion jag fick som inte visade sig i form feber förrän på måndagen hade fritt fram i min kropp. Det konstaterades också att jag hade en blodförgiftning vilket givetvis får helt omöjligt att försvara sig emot. Vörför jag fick den har inte klarlagt och det finns inte heller något som säger att den är en orsak till stroken. Det positiva är att mina värden får tumörmörkörer nu är normala igen. Dom har sakta gått tillbaka hela tiden sedan behandlingen i början på december. Detta innebär att det inte är aktuellt med någon mer behandling just nu. Man kommer bara att bevaka värdena med provtagning verannan vecka. Skönt på ett vis samtidigt som när som helst kan landa i höjda värden och behandling. Positivt är också att vikten håller på att rätta till sig. 61,5 idag.

Dagboksnotering 17 februari 2021

Jag har en vänsterhand som än inte velat vara med. Nu kan lösningen på detta bli att jag kommer få botox i musklerna för att blockera dom signaler från hjärnan som just nu bara skickar att ut fingrarna ska knyta sig.

Dagboksnotering 18 februari 2021

Breaking news! Idag har jag gått 6 meter med ett gåbord. Förvisso med extra stabilitet i vänster ben i form av en skena. Men jag flyttade i alla fall båda fötterna framåt 6 meter och det har jag inte gjort sedan Luciadagen 2020. Om 18 timmar åker jag hem på permission över helgen. Det ska bli underbart.

Dagboksnotering 19 februari 2021

Dags attlåmnasjukhusvärlden var ett bra tag framöver. Först en permission över helgen efter 65 dygn på sjukhus och sedan ett par dagar till innan det är på riktigt. Då är det på sin plats att tacka alla inom vården som nu gjort så mycket för mig dom senaste månaderna. Först på Sahlgrenska som såg till att jag överlevde alls och sedan på SÄS i Borås på olika avdelningar och allra främst alla på Rehab som hjälpt mig och pushat mig framåt. Tack till alla och på Rehab Mohamed,Isobel,Hanna,Tim,Maria,Charlotte,Hanna,Ramesh,Elin,Johanna,Marcus, Emil, och säkert någon mer jag glömmer nu. Utan er hade jag inte kunnat komma hem nu. Det är också läge att säga tack till alla som har hjälpt familjen under dom här månaderna och främst ett gigantiskt tack till Jessica och Mauritz som har lagt otaliga timmar i Bollebygd sedan jag blev sjuk för att få ordning i vårt nya hus som vi bara hade bott en månad i när jag blev sjuk. Det är många andra som också hjälpt till på olika sätt och det är fantastiskt så många snälla människor det fanns där det väl behövdes. Till sist också tack för alla fina ord och push till mig här på Facebook. (Över 500 kommentarer)Även här har jag varit överraskad över all respons och inte så sällan är jag fått torka tårar när jag läst vad ni skrivit och Framför allt är det många som jag aldrig väntat mig den typen av hjälpsamma kommentarer från som har överraskat mig. Så fort det är praktiskt möjligt ska jag ha en stor fest för att fira livet och för att tacka alla snälla hjälpsamma människor. Jag har långt kvar till vad jag för före den 14 december men jag ska tillbaka hela vägen dit igen. Till sist om ni funderar på vad era skattepengar används till sä har jag säkert bränt rn miljon av mina bara inom vården det senaste halvåret med tre operationer. Intensivvård och mediciner inklusive en hästkur med cellgifter i december.

Dagboksnotering 21 februari 2021

Två dagar hemma och nu tillbaka på Rehab för sista dagarna här. Att åka tillbaka låg kanske inte överst på önskelistan idag. Men helgen har fungerat bra så är det lättare att anpassa tiderna för mina besök från hemtjänsten efter verkligheten. En av dom bästa sakerna på hela hela helgen är att vi klart med Covid-19 vaccination för både mig och Katrin.

Dagboksnotering 23 februari 2021

Nu är jag botaxad i vänster hand. Inom 2 veckor ska det ge effekt.

Dagboksnotering 25 februari 2021

Första frukosten hemma avklarad och det gick bra förutom lite kvarg på t-shirten.

Dagboksnotering 3 mars 2021

Första vaccindosen mottagen.

Dagboksnotering 8 mars 2021

Protester mot regleringar och annat kring pandemin lockar fram många fantastiska tankar och idéer om att det är en stor lögn bara får att få kontroll över oss. Jag förstår att dom som har slitit på alla intensivavdelningar i mer än ett år reagerar. Jag tänker att dom behövs där för att rädda liv när någon stackare kommer in där med en stroke eller annat dödligt tillstånd. Jag tycker inte att dom ska behöva ta hand om fler Covid-sjuka på grund av människor utan förståelse för att en pandemi även träffar dom som inte tror på det som något verkligt.

Dagboksnotering 9 mars 2021

Nästan 2 veckor hemma. Det rullar på med hjälp av hemtjänsten och att jag efter hand löser mer själv. Varma min mat och fixa kaffe stod på hemtjänstens lista från början men det löser jag själv efter första veckan. Träningen stod lite still i början i väntan på att alla strösklar skulle anpassas. Men nu kan jag ta mig till gymmet själv så cyklingen och ståträningen är i gång igen. Jag ska också få et höj-sänkbart gåbord får gåträning. Ska också få en stång med en bom på för att luta mig emot för att kanske kunna lösa toabesöken själv. Tyvärr har inte botoxen fått någon effekt alls på vänsterhanden.

Dagboksnotering 13 mars 2021

Ibland blir man mer överraskad än andra gånger. En av dom där överraskande gångerna var igår det kom ett blombud med denna bukett från Ulla Z. Jag fick fundera några sekunder innan jag kom till att den enda Ulla Z jag känner är min gamla lärare på gymnasiet i Ulricehamn 1986-1988Ulla Zander.

Dagboksnotering 14 mars 2021

Tre månader sedan min stroke och med det den sista sprutan med Fragmin.

Dagboksnotering 15 mars 2021

Jag tror att det tog 12 timmar innan dom opererade mig och då blir detta ganska talande för hur skadad jag blivit:
För varje minut som det är stopp i ett blodkärl vid en propputlöst stroke dör två miljoner hjärnceller och hjärnan åldras tre veckor. Inte så konstigt om det tar en stund att komma tillbaka!

Dagboksnotering 17 mars 2021

Patientnämnden ska granska hanteringen när jag gick min stroke och ska återkoppla senast vecka 15!

Dagboksnotering 19 mars 2021

Målet är att kunna gå inom 6 månader från stroken. Ett mål som sjukgymnasten säger är fullt rimligt utifrån nuvarande nivå!

Dagboksnotering 22 mars 2021

Ett år sedan korttidspermitteringen inleddes för mig. Jag hade varit överlycklig idag över att bara hemma av den anledningen.

Dagboksnotering 28 mars 2021

Efter 27 dagar hemma ska jag idag plocka bort 5 av 8 besök från hemtjänsten då jag nu klarar av alla toabesök själv!

Dagboksnotering 31 mars 2021

Har varit på återbesök hos min cancerläkare idag. Alla prover ser fortsatt bra ut och inget oväntat på den röntgen jag gjorde för någon vecka sedan. Fortsatt provtagning en gång i månaden och röntgen för tredje månad. Dom har inget svar på vad som hände när mina vita blodkroppar och hela immunförsvaret slogs ut. Men hon var uppenbart bekymrad över det som hände!!! Fick också väga mig för första gången sedan jag kom hem. 64 kg mot 62,5 senast! Jag har också plockat bort två hemtjänstbesök till då jag nu går upp själv och lägger mig utan hjälp. Nästa stora sak är att klara duscharna själv!

Dagboksnotering 2 april 2021

Efter en julafton och en nyårsafton på sjukhus ser jag fram emot att fira påskafton hemma. Glad påsk.

Dagboksnotering 9 april

Tack till Pfizeroch BioNTech får andra vaccindosen! Trevlig helg!

Dagboksnotering 10 april 2021

Det blir mycket om alla framsteg jag tar. Vid sidan om det så har det också frustration över det som inte fungerar och det jag inte göra. Det hur lätt att bli självcentrerad i den här sutationen. Men kampen som snart pågått i ett halvår är något som slitit på hela familjen och det är svårt att inte kunna göra det jag kunnat och som varit men del i en fungerande vardag. Sakta men säkert blir det bättre men innan det är som före 14 december är det en stor belastning som inte är självklar att hantera för någon av oss på ett bra tag till. Alla har fått anpassa sig till något nytt som det inte fanns förberedelse för och det är slitsamt att se utan att kunna gå in och lösa så som man vill!

Dagboksnotering 13 april 2021

Nu har jag duschat själv för första gången sedan i december. Med det kan jag plocka bort tre besök till från hemtjänsten (mån ons fre) och känna mig lite mer som vanligt!

Dagboksnotering 15 april 2021

Jag hatar att se människor springa förbi på gatan utanför!

Dagboksnotering 16 april 2021

Svar från patitentnämnden idag om hanteringen när jag fick min stroke. Inget fel konstateras. Allt hänvisas till infektionen och mitt immunförsvar och cellavgifterna och vad dom gjorde. Om det ska avgöras stora skadorna blev på grund av grund av all tid som gick måste i så fall utredas av en specilist på stroke. Jag är lite besviken över svaret men jag kommer att släppa detta nu och istället lägga energin på att få ordning på dom skador jag fick.

Dagboksnotering 27 april 2021

Jag vet att jag kommit en bra bit på vägen tillbaka men just nu känns det ändå lite motigt. Vet egentligen inte varför men så är det bara. Ska på återbesök på Rehab på fredag och då hoppas jag att det blir okej på att få åka på dagrehab under en period och du få till det sista som behövs med gåendet. Det skulle också bli ett test på hur trött jag blir om jag får heldagar hemifrån.

Dagboksnotering 30 april 2021

Dubbla läkarbesök idag. Först på Närhälsan och nu på eftermiddagen på Raheb. Jag för komma till dagrehab när det finns plats. Dom ska också planera en neurologisk undersökning på mig. Så det blir fortsatt träning hemma ett bra tag till!

Dagboksnotering 3 maj 2021

På den 68:e dagen efter hemkomsten från sjukhuset har jag idag tagit bort det sista hemtjänstbesöket. Morgonbesöket som varit kvar för hjälp med stödstrumpa på vänster ben (behöver inte stödstrumpa längre) och för att sätta på axelartrosen. Min fru sätter på den innan hon åker till jobbet.

Dagboksnotering 5 maj 2021

Inne på sista milen i mitt sjukdomsmaraton där mållinjen passeras den dag jag kan gå utan hjälpmedel. Då ska skumpan korkas upp!Det har varit lite segt en stund men nu är jag ändå igång igen!
Om man räknar ifrån första egna iakttagelsen av vad som visade sig vara cancer är resan inne på månad tio med allt som hänt sedan början på augusti förra året.
I vuxen ålder är det är utan jämförelse den tuffaste i tiden i livet. Men precis som i tidigare tunga perioder är lösningen den samma. Det är bara jag själv som kan lösa situationen. Det kanske låter självklart men i verkligheten är det just där nyckeln finns. Med det sagt så är jag givetvis beroende av människor runt mig som också har fått ändra på sin vardag sedan i december. Alternativet till vad som är sista milen kunde ha varit att inte alls varit med längre
Men märker vad som är viktigt i livet och vad man längtar efter när man under en så lång period inte kan göra vad man vill.
Av allt detta är det min träning och löpning som är värst av allt vid sidan av alla praktiska saker som fortfarande inte fungerar. Jag tränar ju förvisso men jämfört med att springa 4 mil i veckan är det stor skillnad att sitta i rullstolen och cykla. Det är så tråkigt att cykla och det enda jag ser framför mig är att kunna springa eller i alla fall gå upploppet i Helsingborg Marathon i september. och det är både fysiken och psyket som påverkas är det som är mina stunder av nollställning saknas. Nu var ju 2020 väldigt speciellt på grund av Corona. Men något jag också saknar vilket är speciellt för mig är att kunna träffa människor obehindrat. Nu är jag vaccinerad men det är ändå hela tiden varit hinder får att kunna träffa andra med barn som antingen varit förkyld eller med i smittspårningskedja. Viktigast av allt är ju att ingen blivit sjuk i Corona Jag gillar ju att vara ensam men nu har jag tröttnat på det för lång tid framåt. Men mest av allt handlar det om att leva utifrån klyschan och ta en dag i taget och inte ta något för givet. . I mitt senaste riktiga marathon i Amsterdam hade jag ett mantra för att ta mig igenom loppet. För mig själv var det som jag upprepade för mig själv under sista milen den gången. Det passar nu också men den här gången är det inte bara för mig själv. Det är för hela familjen den här gången.

Dagboksnotering 11 maj 2021

Idag har jag varit på det första mötet med neuropsykologen på SÄS som ska hjälpa mig att hitta och avhjälpa det som kan ha uppstått i min hjärna efter stroken. Många frågor och ett antal inledande tester idag. Ytterligare 4-5 besök och fler tester närmsta månaden och sedan en sammanfattning både får vad jag behöver hjälp att få kontroll på och vilka brister som behöver vara klara får min arbetsgivare och mina kollegor den dagen jag ska börja jobba igen.

Dagboksnotering 12 maj 2021

I nöd och löst för 17 år sedan. Senaste halvåret har det varit lite väl mycket nöd i vardagen. Du är kittet som håller ihop allt hemma och utan dig hade jag inte kommit så långt som jag har gjort på vägen tillbaka mot det normala. Jag hoppas att du orkar hela vägen!

Dakboksnotering 27 maj 2021

Hej. Det har varit många besök på sjukhuset senaste veckorna. Både på rehab för framtida dagrehabperiod och den neurologiska undersökningen dom gör. Det ska bli roligt att äntligen komma och hälsa på mitt arbete nästa torsdag. Det kommer både bli roligt och jobbigt. Jag har blivit så känslig och lättrörd så risken är stor att jag för torka tårar hela tiden. Dagrehab är aktuellt tidigast i slutet på juni. Angående den neurologiska undersökningen så ska den nu sammanfattas och så får vi sw vilka skador jag fått som jag behöver hjälp med! Nästa torsdag ska jag hälsa på på jobbet för första gången. Det kommer att bli både roligt och jobbigt. En förändring jag genomgått är hur lättrörd jag blivit. Jag blir törögd bara jag tänker på besöket på jobbet. Så jag för nog ladda med pappersnäsdukar tills dess. Målet att kunna gå inom 6 månader efter stroken kommer inte att hålla. Min vänsterfot har inte velat vara med senaste tiden. Men nu har jag fått en bättre skena som förhoppningsvis ska lösa det så att jag kommer vidare på allvar.

En jul som blir den första

Julen 1972

Ett halvår har passerat sedan min mamma gick bort.

Det är sex månader som innehållit avslut på många olika sätt. Från bortgången i juni, efter kampen och det till sist ofrånkomliga, till en begravning månaden efter som blev ett fint avslut, till att hantera färdigt alla praktiska saker i smått och stort.

Nu står vi inför en stundande julhelg som blir något annorlunda än hur det varit i hela mitt liv. Den första utan någon förälder i livet. Dom 15 senaste åren har mamma funnits ensam kvar och åren dessförinnan fanns även pappa där.

Just julklappar var ju något som min mamma i alla år älskade att köpa och ge bort i den mån hon kunde. De sista åren blev det ofta så att hon inte själv orkade åka ut och köpa paketen själv. Istället fick vi barn köpa de paket hon skulle ge bort till sina barnbarn.

Julen har alltid varit ett tveeggat svärd i mitt liv. Framför allt åren när både mamma och pappa levde. Å ena sidan förväntan och förhoppningar. Å andra sidan så många gånger besvikelse och ibland ren sorg. Inte minst under uppväxten fanns besvikelsen och sorgen nästan alltid närvarande när det var jul.

Så är det inte längre och så har det inte heller varit sedan 2002 när jag träffade min fru och vår gemensamma resa in i ett familjeliv började. Att skiftet skedde då beror dock i första hand på att det var året min pappa dog och med det huvudorsaken till besvikelsen och sorgen.

Efter 2002 har det skapats nya traditioner. Jag har inte längre några jobbiga möten och tillfällen i juletid som jag på förhand inte vill uppleva. Det är i en omgivning med människor och situationer som känns bra. Det har också handlat om att låta mina egna barn få uppleva julen på det sätt som jag ofta inte fick göra.

För mig är Hard candy christmas med Dolly Parton, River med Tracey Thorn eller Another lonely christmas med Prince sådana jullåtar som berör mig mest.  Någonstans är jag oerhört glad över att mina barn hatar när jag spelar julmusik som är melankolisk och sentimental, så som dom ändå är, och istället vill lyssna på glad julmusik.

När mamma nu den här julen för första gången inte finns med som en del av min jul så är det kanske ett större skifte än vad jag anar så här en vecka före julhelgen. Det som varit en jultradition på annandagen de flesta av de senaste 15 åren blir i år utan henne men med bibehållet möte med de av mina bröder som varit en del av den här dagen dessa åren. Det känns som ett bra sätt att länka vidare en tradition men i ny tappning.

Någonstans i allt detta känner jag, nästan med lite dåligt samvete, att den här julen är den allra första jag närmar mig utan att ha någon av de jobbiga känslorna och tankarna som alltid har funnits med mig på ett eller annat sätt alldeles oavsett att det inte varit motiverat på många år nu.

Avskedet till mamma skedde rent fysiskt i våras och början på sommaren. Denna den första julen utan att hon är med får någonstans bli ett budskap i juletid till alla dom barn som idag får sina besvikelser och sorger över att inte kunna uppleva den julefrid och den glädje som det borde vara.

Tänk om alla dom barnen dels kunde förstå att den där perfekta julen inte finns heller där man tror att den existerar. Tänk om det gick att berätta för dom det och samtidigt inge lite hopp i deras liv om att det kan bli bättre eller till och med riktigt bra med tiden. Ärren kan sitta kvar länge liksom besvikelsen och sorgen, men att försöka släppa den är nödvändigt för att hitta till en harmoni både till julen och livet i stort.

Jultraditioner kan vara bra men kan också vara förödande. Våga skapa dina egna traditioner kring julen på samma sätt som att du styr dit liv i övrigt och bryt dåliga mönster och ett umgänge du inte mår bra av så fort du själv är stor nog att göra det. Innan dess får man förlita sig på sådana livbåtar i livet som fanns när jag var liten och som i alla fall gjorde det lite bättre.

 

 

10 år sedan vi förenades i Nevadas öken

Våren -98.

Fortfarande 1900-tal. 28 år. Olycklig, otröstlig och desillusionerad över ett förhållande som till sist gick upp i rök.

Weeping Willows med So it´s over.

Våren -01.

Nere och uppe igen efter några tuffa privata år med många bedövande kvällar på krogen men med en betydligt nyktrare syn på mitt 90-tal. Dryga 30. Om inte tillfreds så i alla fall krasst inställd på ett liv som singel och utan barn.

Håkan Hellström med Känn ingen sorg för mig Göteborg.

Våren -02.

En oplanerad after training en vacker fredag i mitten av april ger mig något att  likna vid de oväntade och osannolika möten man ser på film. Kärlek vid första ögonkastet skulle många kalla det. Början på det liv jag lever idag står det i min bok.

Lars Winnerbäck med Jag vill gå hem med dig.

Våren -04.

Saker händer snabbt från tankar om ett evigt liv som singel till ett evigt liv tillsammans med någon annan. Det tog två månader att flytta ihop, tre månader att byta lägenhet, ett år innan inflyttning i första huset och arton månader innan hemliga planer om att bli äkta makar började smidas.

1 maj gick färden över Atlanten till New York City och ett byte av ringar uppe i Empire State Building dagen efter. Förlovningsannons hemma i Sverige samma dag.

En vecka senare flyg via Detroit till den fullkomligt galna staden Las Vegas och inkvartering i pyramiden på Luxor. Bisarr promenad den 11 maj längs hela strippen, via mer tveksamma kvarter vidare till downtown Las Vegas och rådhuset för en marriage licence för staten Nevada.

12 maj. Upphämtade på Luxor av Michael Canete. En allt-i-allo som kör ut i öknen till de rödsprängda klipporna i The valley of fire, riggar upp videokamera, fotograferar, ordnar med musiken, serverar tårta och champagne. Vi åker ifrån öknen som herr och fru Kjellberg. Vi gör det ganska rejält fyllda av champagne. Middag på Luxor och en cigarr som vi delar på vid poolen när mörkret kommit. Bröllopsannons hemma i Sverige samma dag.

Det här var innan Facebook. Kontakten och gratulationer kom istället på den resedagbok vi hade för vår månadslånga resa som efter Las Vegas avslutades med 2 veckors bilfärd genom Californien.

Ulf Lundell med Kärleken förde oss samman.

6001709826_51539671f3_z

Våren -05 kommer Nora och hösten -07 Milla. Senvintern -08 bryter vi upp från 5 års renoveringar av det första huset och flyttar dit vi bor idag.

12 år sedan den där kvällen på krogen i Borås, 10 år sedan vi blåste alla på ett bröllop i öknen utanför Las Vegas och 9 år som föräldrar. Det är en avlägsen tid på många vis och ändå har det varit en resa som har rullat upp ett liv som innehållit så mycket mer än vad jag i min vildaste fantasi på ett realistiskt sätt hade kunnat föreställa mig där på balkongen 1998 eller i mitt liv som singel 2001.

På måndag är det 10 år sedan The Valley of fire. I helgen firar vi detta i familjen.

Två barn som börjar bli stora och mer självständiga och egensinniga hela tiden.

En man och hans fru som synkade från första stund våren 2001 och därefter har byggt ett liv tillsammans.

Det låter enkelt och självklart. Så har det som sagt varit i många avseenden även om det givetvis har funnit stunder, dagar och perioder under de här åren när det inte varit precis så självklart i vardagen. Även om det är två personer som synkade direkt så är vi två individer som på många vis är plus och minus vilket inte alltid ger en självklar och spikrak väg rakt fram.

Men de stora tankarna och färdriktningen har det aldrig varit några tveksamheter kring. Någonstans är det så som Ulf Lundell sjöng vid vår vigsel i Nevadas öken:

En man, en kvinna
Har sin egen värld
För sällskap och för stöd
Och för glädjen att vara här

Ta min hand så följer vi vägen
Genom regn och sol är jag din
Vi tar med oss den gyllene regeln
Och förs fram av en viskande vind

Idag och imorgon firar vi måndagens officiella bröllopsdag och minns säkert tillbaka en stund. Sedan gör vi vad vi kan för att både vardagar och andra dagar även framöver får ett minst lika stort innehåll och värde som alla de dagar vi redan levt tillsammans.

Genom regn och sol.

Eller som Roland i Torsk på Tallin så vist uttryckte det: Efter regn kommer solsken.

Mer än tolv år tillsammans varav tio som gifta och nio som föräldrar. Tack Katrin för att du orkar med alla mina avarter till beteende och grattis till mig som får äran att leva med dina dito  icon_smiley  hjärta hjärta hjärta

 

 

 

 

Drömmar måste uppfyllas och fyllas på

En dröm kan vara hur stor eller liten som helst. Det är inte omfattningen på en dröm som är det viktigaste. Det är att drömmarna finns där som är viktigt.

Att hålla drömmen vid liv och förverkliga den är något som driver oss som människor framåt.

Ofta är det själva drömmen och resan fram till dess förverkligande som är det avgörande. När drömmen är nådd och verkligheten knackar en på axeln är drömmen oftast inte så euforisk som den framstod on the road.

Vad som är en dröm är som ni säkert vet högst personlig och är väldigt mycket beroende på omständigheter, förutsättningar och timing. Drömmar och drivkraft kan försätta berg men drömmar utan drivkraft kan istället få motsatt effekt och vara direkt negativ.

Att drömma och egentligen ha makten i sina egna händer att förverkliga det hela men ändå inte lyckas blir en tärande faktor.

När John Wayne med cowboys i vilda västern, Mallorca om våren och Evert Taubes Pampas under en större del av en människas livstid blir drömmar att en gång få uppleva, som ständigt återkommer, men som aldrig blir mer än just drömmar trots faktiska förutsättningar att i alla fall förverkliga en del av det hela, så bidrar det till en ofrånkomlig nedåtgående personlig spiral där bitterheten ta överhand och tillsammans med andra negativa delar i livet måste dövas och tryckas undan.

Drömmar som inte förverkligas är en sak. Betänk då ett liv utan några uttalade drömmar att uppnå. Ett liv som aldrig tar ett rejält frivarv utanför vardagen och där en självömkan och en bitterhet över livet i allmänhet är det enda som finns kvar. Kanske finns det drömmar även där men det är drömmar som inte ens i den minsta variant någonsin kommer fram.

Självklart finns det för de flesta av oss en begränsning på ena eller andra viset som omöjliggör att uppfylla vilken dröm som helst. Men jag tror kanske att det handlar om ett visst mått av mod för att nå dit. Det handlar också till viss del om den där turen och timingen och kanske även om att våga försaka något annat för att nå till drömmen.

Kanske är det också så att vi har fått bilden av vad en dröm är om bakfoten och att det hindrar oss ifrån att uppleva dom verkliga drömmarna. Kanske är inte ett hus under ständig renovering, med lån på banken, och den nya fräscha bilen det som är drömmen.

Att gå ifrån att ända sedan liten ha haft både drömmar i vardagen och enorma drömmar att uppleva i livet till att under ett par decennier med råge lyckats uppfylla det mesta av detta är på alla sätt en ynnest.

Det är lätt att bli hemmablind när det blir på det viset och veta vad som ska vara drömmarna som kommer till när allt det där man trodde var ouppnåeligt har uppnåtts.

Det blir sällan så mäktigt och makalöst som när man når till någon av sina drömmar för första gången. Det är då man behöver hitta nya drömmar att få uppleva för första gången.

Det är då man kan skänka en tanke till alla som sällan eller aldrig kommer i närheten av sina drömmar.

Det är då jag kan fundera över hur det var att drömma om John Wayne och cowboys i vilda västern, Mallorca om våren och Evert Taubes Pampas under så många år av livet utan att ha förmågan och drivkraften att hantera sitt liv och förverkliga dessa.

Att fastna i ett liv utan att lyckas uppnå sina drömmar kan  lätt tippa över i bitterhetens och inskränkthetens beskhet. Det kan gå snabbare än man någonsin tror.

Den krampaktiga känslan när ens barn är sjukt

Det är få saker som skapar en så krampaktig känsla i mig som när barnen inte är friska och  man inte vet exakt varför.

Även om det sunda förnuftet säger att det inte finns några tecken på att det är allvarligt så grabbar det ändå tag om förnuftet och låter tvivelaktiga tankar snurra runt och runt i skallen. Den ena allvarliga sjukdomen efter den andra dyker upp.

Att se sitt tappra barn bita ihop för att inte visa sig så ledsen som hon säkert är innerst inne är jobbigt att se. Att vara med där i sjukrummet för att göra tiden där så bra som möjlig är en påfrestning. Att inte vara där utan istället sätta sig i bilen och tillbringa tid hemma med det andra barnet är även det en påfrestning. Att få höra hur ledsen hon blir när hon inte heller den veckan får välja fredagsmys. Inte vara där,se och höra men ändå ha en enorm klump av ovisshet i magen och en hjärna som surrar runt runt om vad som ska hända.

Barnen ska vara hemma. Dom ska skratta och bråka med varandra. Friska och krya.

Barnen ska inte tillbringa någon enda natt i en sjuksäng på ett sjukhus. I alla fall inte utan att man vet varför.

Provtagningar, andningstester och EKG. Noggrannhet som borde innebära en trygghet men som framkallar tvivel om vad det egentligen är som det letas efter.

Att på väg till jobbet, precis när jag viker runt hörnet in på Kyrkogatan, känna regnet börja piska mig i ansiktet, samtidigt som tankarna som hela tiden snurrar runt i skallen eskalerar i bilder av en skidsemester utan henne där vi bara är tre istället för fyra. Tårar som inte går att hejda och samtidigt som det gör ont i bröstet är det befriande att låta dom rinna över ansiktet och blandas med det piskande regnet.

Så är hon helt plötsligt så mycket piggare än på många veckor, kanske en månad, och känns så stor och klok. Alla “äj” har blivit klara och tydliga “R”. Hon är arg igen och sätter oss på plats när hon inte får som hon vill.

När det sedan visar sig, i alla dessa prover, att det inte verkar vara något allvarligt, eller ens någonting att peka på, så släpper krampen i magen och ersätts med en känsla av tacksamhet över detta.

Den känslan av tacksamhet över att ens barn är friskt borde kanske finnas lite högre upp i ens vardag än vad det gör.

Det som vid enstaka tillfällen känns som en stor tacksamhet är alla annan tid något som tas väldigt mycket för givet. Säkert fullt naturligt och mänskligt, men likafullt något som kanske borde vara med en varje dag.

Jag vågar inte ens tänka vidare på alla dessa barn som inte bara är sjuka och snabbt blir friska igen, med sina familjer som förändrar hela sin tillvaro i en kamp som bokstavligen blir ett krig mellan livet och döden för att inte tvingas bli en familj utan ett barn och ett syskon.

Vi var inte en av dessa den här gången heller. Tacksamhet.

 

Den soliga sommaren med färg, avsaknad av ångest och sekteristisk campingkänsla

Det är ett bra tag sedan jag bloggade något här.

Det har helt enkelt inte funnits så många tankar i mitt huvud som har passat in just på denna bloggen och istället är det numera min löparblogg som är den mest uppdaterade av de tre som ändå är igång.

2013 är drygt sju månader in på året ett mycket bra år. Det är med en känsla av ordning, reda och lugn på ett helt annat vis än vad jag känner varit vardagen tidigare. Barnen är större och även om man kan få höra klyschan om “små barn, små problem – stora barn, stora bekymmer” så är livet som pappa till en snart 6-årig och en drygt 8 år gammal tjej oändligt mycket enklare än bara något år tillbaka.

Om en vecka är  deras sommarlov och det innebär att båda barnen ska vara på samma ställe igen. Dagis är något vi stämplat ut ifrån för gott och skolvärlden och samma fritids är det som gäller för båda tjejerna. Logistiken blir betydligt mycket smidigare än vad den har varit.

I vårt hus har det varit ett halvår av upprustning som passerat. Köket uppgraderades med nya vitvaror och viss komplettering av inredning, uppvärmningen har effektiviserats rejält, ny varmvattenberedare finns på plats i den uppgraderade tvättstugan, vårt uteförråd har fått nytt tak, källaren har blivit iordningställd från förråd till helt okej och inte minst har vi över sommaren målat om varenda kvadratcentimeter av huset utvändigt.

Över sommaren har vi varit mest hemma omkring och gjort kortare turer. Midsommar på camping i Gränna och en husbilsvecka, som pga en klantig uthyrare frös inne, blev istället fyra dagar i Skåne och Halland på vandrarhem/camping/hotell.

Det jag kan konstatera om campingplatser i Sverige är att de besannar de flesta av alla mina fördomar. I jämförelse med alla de campingplatser vi besökte i Nya Zeeland och i USA förra året så har svenska campingplatser en märklig stämning och något som jag inte kan sätta fingret på och beskriva i ord. En känsla av en sekt är det närmsta jag kommer. Men det är förmodligen jag som är på fel plats bara. Konstigt att det inte känns lika fel i andra länder…

Idag har varit den första arbetsdagen efter fyra veckors ledighet och den ångest som nästan alltid kommer med detta har nästan helt uteblivit i år. Om det beror på den grymt fina månaden av ledighet eller bara på att jag har ett bra jobb är oklart…

Dessutom är det så att jag har en del att se framemot även de kommande månaderna. Först en weekend till Köpenhamn med mina fem bröder i slutet av månaden och sedan Cypern med familjen i mitten av september bara för att nämna några saker.

I vanliga fall brukar jag tycka att sommaren är en ångestfylld tillställning där allt ska hinnas med på alldeles för få dagar, men det här året bevisar motsatsen. Det är sällan, eller kanske aldrig, som jag har känt mig lika avslappnad när sista sommarmånaden har påbörjats och den tid på året, september månad med klart väder och hög luft, som jag normalt sett ser fram emot närmar sig.

 

 

Och så var hon plötsligt 8 år

På jakt efter den tid som flytt.

Kanske inte riktigt så, men visst är det väl märkligt hur det bara säger svisch och så är det lilla barnet helt plötsligt en stor tjej på 8 år som i rasande takt är på väg mot andra klass.

När hon var 6 år brukade hon ofta undra varför dagarna gick så fort. Det undrar hon inte längre, men att tiden går fort är ett faktum och det märks inte minst om man stannar upp och reflekterar över det hela.

Det har nog alltid funnits en viss friktion i vår relation. I grunden beror det nog på att vi på många sätt och vis är ganska lika i hur vi tar oss an saker och ting. En likhet som inte alltid har varit till fördel och där jag i många fall haft för dåligt tålamod och tyckt saker istället för att, som jag brukar, vara lite cool och kolla in läget innan jag agerar. Resultatet har istället blivit en gnistbildning.

Nu tycker jag att det är en fantastisk skillnad med några års perspektiv, men likheten blir nog mer och mer påtaglig på många sätt och vis. Hon har exempelvis börjat att skratta åt vissa av mina skämt som en del andra i familjen tycker är torra och riktigt dåliga. Bara det är en likhet att bevara.

Hon är smart och intelligent på ett sätt som imponerar. Frågor och funderingar finns hela tiden och det hon inte får svar på av oss tar hon reda på via nätet. Tänk om man själv haft internet som liten!

image

Instagram, YouTube och en hel del andra sidor kan hon på sina fem fingrar. Spotify-kontot hon delar med sin syster likaså. Min fundering nu är när hon ska få sin egen domän, som finns reserverad, och börja blogga precis som sin pappa?