När jag fyllde 50 år för ett drygt år sedan var jag ganska nöjd med tillvaron:

Jag är rätt nöjd med att vara femtio. Att sedan inte min bild av att vara så gammal stämmer överens med hur jag känner mig är en annan sak.

De flesta av dom frågor, det tvivel och den besvikelse som upptagit lite för mycket av mina tanker under så många år har dom senaste tio åren, efter fyrtio, landat mer i konstateranden och ett bokslut med acceptans på sista raden. Jag är mycket mer i fas och har förlåtit det som tidigare var en besvikelse och insett att saker sällan är svarta eller vita. Kanske ibland försent men det är inte längre en besvikelse eller ett dåligt samvete.

Den största förändringen sedan fyrtio är nog att jag lyckades komma igång med min träning och faktiskt bli en löpare på regelbunden basis. Ambitionen fanns där för mer än 10 år sedan men det är de facto sedan 2010 som det lossnade och jag kom igång. Löpningen har blivit en balansplatta på så många sätt och som utan tvivel hjälpt mig.

Att det sedan skulle leda till att jag också blev en maratonlöpare, inte bara i ett lopp utan i sju, var otippat även för min egen del. För tio år sedan hade jag ingen vettig tanke på att springa så långt som 42 km och nu ser jag ingen anledning att inte fortsätta i tio år till.

I takt med stegrat fokus på att springa har all tid jag spenderade på att tycka och skriva saker på min blogg och i andra sociala medier avtagit och i stort helt upphört. På det personliga planet har jag inte känt ett behov längre och att ha åsikter om vårt samhälle har successivt kostat mer än det smakat vilket till sist gjorde att det inte var något som tillförde någonting.

Just bloggandet har jag för avsikt att komma tillbaka till i någon form då kan hjälpa mig i rehabiliteringen av de skador jag fått på hjärnan av min stroke.

Mitt i livet sägs det att det är när man fyller femti och om hälsan finns där så ser jag inga problem med femtio år till. Jag tycker fortfarande en massa saker och bryr mig, på gott och ont, inte lika mycket längre. Idiotiska åsikter frodas oavsett min åsikt och jag tänker att i den bästa av världar kanske personerna bakom dom här åsikterna vaknar en dag och får känna lite skam och viss skuld över i vilken riktning samhället och debatten har pushats. Men jag är inte så säker på det uppvaknandet tyvärr…

Det kanske är som Ulf Lundell sjunger i låten “Senare år”:  40 är din ungdoms ålderdom. 50 är din ålderdoms ungdom

Mindre än en månad efter detta satt jag med en förmodad cancerdiagnos istället med allt som det förde med sig fram till mitten av december då stroken färändrade allt i grunden.

Den identitet jag hade för ett år sedan existerar inte längre. Tydligast ser jag det på min löpning där jag gått från 4-5 timmar per vecka och en så bra form att jag i oktober sprang ett maraton på egen hand överlägset bättre än någon  gång tidigare. Nu är jag glad över att kunna ställa mig upp med behållen balans för att sedan kunna gå 30 meter med en käpp i handen. Rullstolen har blivit men följeslagare i det mesta. före löpningen började ta mitt stora intresse bloggande i otaliga timmar varje vecka och dessutom med hyfsad framgång emellanåt.  Just bloggandet har jag för avsikt att komma tillbaka till i någon form då det,som sagt, kan hjälpa mig i rehabiliteringen av de skador jag fött på hjärnan av min stroke.

Mitt första jobb började jag på direkt efter gymnasiet i juni 1988. Efter det har jag jobbat varenda vecka sedan juni 1988  när jag sitter här och skriver detta har det nu gått nästan 8 månader utan en enda arbetsdag. Min längsta sjukskrivning göre december var 3 veckor 2012 när jag hade lunginflammation. I bästa fall kan jag påbörja vägen tillbaka till arbete i september.

Händighet. Jag har varit ganska bra på att fixa i våra olika hem. Förra året spenderade jag otaliga timmar i jobbet med ny altan vid var stuga. Nu kan jag inte ens vara där och i vårt nya radhus är det inget jag kan göra av allt praktiskt som behöver fixas.

Allt detta påverkar hur jag ser mig själv idag jämfört med ett år sedan och det är inte självklart att acceptera en så enorm förändring som kom så snabbt utan möjlighet för mig att förhindra. Jag måste ju acceptera läget för att komma framåt men det är inte med glädje jag ser var jag hamnat vad jag inte kan göra längre. Eller i alla fall just nu.  Jag har alltid varit bra på de jobb jag haft. Jag är händig. Jag blev en bra skribent i bloggform och tränade på10 år upp mig till en löpare på ganska bra nivå sett till min ålder.  Jag hade ingen positiv bild av mig själv under uppväxten och det tog mig många år att förstå att jag är ganska bra på mycket jag gör. Nu är jag tillbaka på en plats där jag inte känner att jag är speciellt bra på något alls. Lundells ord om att 50 är din ålderdoms ungdom inträffade väl snabbt och med full kraft rakt i ansiktet! Jag tror att Kents ord i låten Vi är inte längre där stämmer bättre och inte bara för mig utan för hela familjen idag jämfört med för ett år sedan:

Våren -98.

Fortfarande 1900-tal. 28 år. Olycklig, otröstlig och desillusionerad över ett förhållande som till sist gick upp i rök.

Weeping Willows med So it´s over.

Våren -01.

Nere och uppe igen efter några tuffa privata år med många bedövande kvällar på krogen men med en betydligt nyktrare syn på mitt 90-tal. Dryga 30. Om inte tillfreds så i alla fall krasst inställd på ett liv som singel och utan barn.

Håkan Hellström med Känn ingen sorg för mig Göteborg.

Våren -02.

En oplanerad after training en vacker fredag i mitten av april ger mig något att  likna vid de oväntade och osannolika möten man ser på film. Kärlek vid första ögonkastet skulle många kalla det. Början på det liv jag lever idag står det i min bok.

Lars Winnerbäck med Jag vill gå hem med dig.

Våren -04.

Saker händer snabbt från tankar om ett evigt liv som singel till ett evigt liv tillsammans med någon annan. Det tog två månader att flytta ihop, tre månader att byta lägenhet, ett år innan inflyttning i första huset och arton månader innan hemliga planer om att bli äkta makar började smidas.

1 maj gick färden över Atlanten till New York City och ett byte av ringar uppe i Empire State Building dagen efter. Förlovningsannons hemma i Sverige samma dag.

En vecka senare flyg via Detroit till den fullkomligt galna staden Las Vegas och inkvartering i pyramiden på Luxor. Bisarr promenad den 11 maj längs hela strippen, via mer tveksamma kvarter vidare till downtown Las Vegas och rådhuset för en marriage licence för staten Nevada.

12 maj. Upphämtade på Luxor av Michael Canete. En allt-i-allo som kör ut i öknen till de rödsprängda klipporna i The valley of fire, riggar upp videokamera, fotograferar, ordnar med musiken, serverar tårta och champagne. Vi åker ifrån öknen som herr och fru Kjellberg. Vi gör det ganska rejält fyllda av champagne. Middag på Luxor och en cigarr som vi delar på vid poolen när mörkret kommit. Bröllopsannons hemma i Sverige samma dag.

Det här var innan Facebook. Kontakten och gratulationer kom istället på den resedagbok vi hade för vår månadslånga resa som efter Las Vegas avslutades med 2 veckors bilfärd genom Californien.

Ulf Lundell med Kärleken förde oss samman.

Våren -05 kommer Nora och hösten -07 Milla. Senvintern -08 bryter vi upp från 5 års renoveringar av det första huset och flyttar dit vi bor idag.

12 år sedan den där kvällen på krogen i Borås, 10 år sedan vi blåste alla på ett bröllop i öknen utanför Las Vegas och 9 år som föräldrar. Det är en avlägsen tid på många vis och ändå har det varit en resa som har rullat upp ett liv som innehållit så mycket mer än vad jag i min vildaste fantasi på ett realistiskt sätt hade kunnat föreställa mig där på balkongen 1998 eller i mitt liv som singel 2001.

På måndag är det 10 år sedan The Valley of fire. I helgen firar vi detta i familjen.

Två barn som börjar bli stora och mer självständiga och egensinniga hela tiden.

En man och hans fru som synkade från första stund våren 2001 och därefter har byggt ett liv tillsammans.

Det låter enkelt och självklart. Så har det som sagt varit i många avseenden även om det givetvis har funnit stunder, dagar och perioder under de här åren när det inte varit precis så självklart i vardagen. Även om det är två personer som synkade direkt så är vi två individer som på många vis är plus och minus vilket inte alltid ger en självklar och spikrak väg rakt fram.

Men de stora tankarna och färdriktningen har det aldrig varit några tveksamheter kring. Någonstans är det så som Ulf Lundell sjöng vid vår vigsel i Nevadas öken:

En man, en kvinna
Har sin egen värld
För sällskap och för stöd
Och för glädjen att vara här

Ta min hand så följer vi vägen
Genom regn och sol är jag din
Vi tar med oss den gyllene regeln
Och förs fram av en viskande vind

Idag och imorgon firar vi måndagens officiella bröllopsdag och minns säkert tillbaka en stund. Sedan gör vi vad vi kan för att både vardagar och andra dagar även framöver får ett minst lika stort innehåll och värde som alla de dagar vi redan levt tillsammans.

Genom regn och sol.

Eller som Roland i Torsk på Tallin så vist uttryckte det: Efter regn kommer solsken.

Mer än tolv år tillsammans varav tio som gifta och nio som föräldrar. Tack Katrin för att du orkar med alla mina avarter till beteende och grattis till mig som får äran att leva med dina dito      

En dröm kan vara hur stor eller liten som helst. Det är inte omfattningen på en dröm som är det viktigaste. Det är att drömmarna finns där som är viktigt.

Att hålla drömmen vid liv och förverkliga den är något som driver oss som människor framåt.

Ofta är det själva drömmen och resan fram till dess förverkligande som är det avgörande. När drömmen är nådd och verkligheten knackar en på axeln är drömmen oftast inte så euforisk som den framstod on the road.

Vad som är en dröm är som ni säkert vet högst personlig och är väldigt mycket beroende på omständigheter, förutsättningar och timing. Drömmar och drivkraft kan försätta berg men drömmar utan drivkraft kan istället få motsatt effekt och vara direkt negativ.

Att drömma och egentligen ha makten i sina egna händer att förverkliga det hela men ändå inte lyckas blir en tärande faktor.

När John Wayne med cowboys i vilda västern, Mallorca om våren och Evert Taubes Pampas under en större del av en människas livstid blir drömmar att en gång få uppleva, som ständigt återkommer, men som aldrig blir mer än just drömmar trots faktiska förutsättningar att i alla fall förverkliga en del av det hela, så bidrar det till en ofrånkomlig nedåtgående personlig spiral där bitterheten ta överhand och tillsammans med andra negativa delar i livet måste dövas och tryckas undan.

Drömmar som inte förverkligas är en sak. Betänk då ett liv utan några uttalade drömmar att uppnå. Ett liv som aldrig tar ett rejält frivarv utanför vardagen och där en självömkan och en bitterhet över livet i allmänhet är det enda som finns kvar. Kanske finns det drömmar även där men det är drömmar som inte ens i den minsta variant någonsin kommer fram.

Självklart finns det för de flesta av oss en begränsning på ena eller andra viset som omöjliggör att uppfylla vilken dröm som helst. Men jag tror kanske att det handlar om ett visst mått av mod för att nå dit. Det handlar också till viss del om den där turen och timingen och kanske även om att våga försaka något annat för att nå till drömmen.

Kanske är det också så att vi har fått bilden av vad en dröm är om bakfoten och att det hindrar oss ifrån att uppleva dom verkliga drömmarna. Kanske är inte ett hus under ständig renovering, med lån på banken, och den nya fräscha bilen det som är drömmen.

Att gå ifrån att ända sedan liten ha haft både drömmar i vardagen och enorma drömmar att uppleva i livet till att under ett par decennier med råge lyckats uppfylla det mesta av detta är på alla sätt en ynnest.

Det är lätt att bli hemmablind när det blir på det viset och veta vad som ska vara drömmarna som kommer till när allt det där man trodde var ouppnåeligt har uppnåtts.

Det blir sällan så mäktigt och makalöst som när man når till någon av sina drömmar för första gången. Det är då man behöver hitta nya drömmar att få uppleva för första gången.

Det är då man kan skänka en tanke till alla som sällan eller aldrig kommer i närheten av sina drömmar.

Det är då jag kan fundera över hur det var att drömma om John Wayne och cowboys i vilda västern, Mallorca om våren och Evert Taubes Pampas under så många år av livet utan att ha förmågan och drivkraften att hantera sitt liv och förverkliga dessa.

Att fastna i ett liv utan att lyckas uppnå sina drömmar kan  lätt tippa över i bitterhetens och inskränkthetens beskhet. Det kan gå snabbare än man någonsin tror.

Det är ett bra tag sedan jag bloggade något här.

Det har helt enkelt inte funnits så många tankar i mitt huvud som har passat in just på denna bloggen och istället är det numera min löparblogg som är den mest uppdaterade av de tre som ändå är igång.

2013 är drygt sju månader in på året ett mycket bra år. Det är med en känsla av ordning, reda och lugn på ett helt annat vis än vad jag känner varit vardagen tidigare. Barnen är större och även om man kan få höra klyschan om “små barn, små problem – stora barn, stora bekymmer” så är livet som pappa till en snart 6-årig och en drygt 8 år gammal tjej oändligt mycket enklare än bara något år tillbaka.

Om en vecka är  deras sommarlov och det innebär att båda barnen ska vara på samma ställe igen. Dagis är något vi stämplat ut ifrån för gott och skolvärlden och samma fritids är det som gäller för båda tjejerna. Logistiken blir betydligt mycket smidigare än vad den har varit.

I vårt hus har det varit ett halvår av upprustning som passerat. Köket uppgraderades med nya vitvaror och viss komplettering av inredning, uppvärmningen har effektiviserats rejält, ny varmvattenberedare finns på plats i den uppgraderade tvättstugan, vårt uteförråd har fått nytt tak, källaren har blivit iordningställd från förråd till helt okej och inte minst har vi över sommaren målat om varenda kvadratcentimeter av huset utvändigt.

Över sommaren har vi varit mest hemma omkring och gjort kortare turer. Midsommar på camping i Gränna och en husbilsvecka, som pga en klantig uthyrare frös inne, blev istället fyra dagar i Skåne och Halland på vandrarhem/camping/hotell.

Det jag kan konstatera om campingplatser i Sverige är att de besannar de flesta av alla mina fördomar. I jämförelse med alla de campingplatser vi besökte i Nya Zeeland och i USA förra året så har svenska campingplatser en märklig stämning och något som jag inte kan sätta fingret på och beskriva i ord. En känsla av en sekt är det närmsta jag kommer. Men det är förmodligen jag som är på fel plats bara. Konstigt att det inte känns lika fel i andra länder…

Idag har varit den första arbetsdagen efter fyra veckors ledighet och den ångest som nästan alltid kommer med detta har nästan helt uteblivit i år. Om det beror på den grymt fina månaden av ledighet eller bara på att jag har ett bra jobb är oklart…

Dessutom är det så att jag har en del att se framemot även de kommande månaderna. Först en weekend till Köpenhamn med mina fem bröder i slutet av månaden och sedan Cypern med familjen i mitten av september bara för att nämna några saker.

I vanliga fall brukar jag tycka att sommaren är en ångestfylld tillställning där allt ska hinnas med på alldeles för få dagar, men det här året bevisar motsatsen. Det är sällan, eller kanske aldrig, som jag har känt mig lika avslappnad när sista sommarmånaden har påbörjats och den tid på året, september månad med klart väder och hög luft, som jag normalt sett ser fram emot närmar sig.