Ett kittlande grässtrå som gör sig påminnt

Mina döttrar kittlar mig på armen och jag minns alldeles plötsligt det som jag älskade när jag var liten.

Jag kunde ligga där i gräset vid den gamla fabriken hemma där vi bodde. Det var på samma ställe som vi spelade våra fotbollsmatcher och som jag fantiserade ihop fullkomligt fantastiska och osannolika fotbollsarrangemang kring senare i min uppväxt.

Det var här som buskarna med jasmin växte en bit ifrån stentrappan som ledde intill fabriken i beige färg. Det var något som vi kallade fabriken. Det var också ett ställe som jag aldrig någonsin såg ifrån någon annan horisont än utifrån.

Vi sprang runt fabriken och lekte knutbock. Vi sparkade boll emot garagedörren mitt emot Ingela och Helens hus och vi spelade fotboll på planen mellan fabriken och Martins hus. På baksidan av fabriken, mot Lundgrens, var det bara gräs i backen ner mot trädet och gatan.

 
Blommbollar

Här någonstans, och på olika ställen, kan jag komma ihåg hur de äldre tjejerna som passade mig kunde kittla mig med grässtrån över kroppen och hur de kunde dekorera mig med jasmin och de där fantastiska blommorna som ser ur som blomsterbollar.

Jag kommer ihåg hur jag fullkomligt älskade hur de strök mig över bröstet och ryggen med grässtråna. Det spelade ingen roll om det blev tupp, höna eller kyckling av det hela. Jag tyckte det var lika underbart oavsett och nu nu påminns jag om detta när mina döttrar killar mig på armen.