10 år sedan vi förenades i Nevadas öken

Våren -98.

Fortfarande 1900-tal. 28 år. Olycklig, otröstlig och desillusionerad över ett förhållande som till sist gick upp i rök.

Weeping Willows med So it´s over.

Våren -01.

Nere och uppe igen efter några tuffa privata år med många bedövande kvällar på krogen men med en betydligt nyktrare syn på mitt 90-tal. Dryga 30. Om inte tillfreds så i alla fall krasst inställd på ett liv som singel och utan barn.

Håkan Hellström med Känn ingen sorg för mig Göteborg.

Våren -02.

En oplanerad after training en vacker fredag i mitten av april ger mig något att  likna vid de oväntade och osannolika möten man ser på film. Kärlek vid första ögonkastet skulle många kalla det. Början på det liv jag lever idag står det i min bok.

Lars Winnerbäck med Jag vill gå hem med dig.

Våren -04.

Saker händer snabbt från tankar om ett evigt liv som singel till ett evigt liv tillsammans med någon annan. Det tog två månader att flytta ihop, tre månader att byta lägenhet, ett år innan inflyttning i första huset och arton månader innan hemliga planer om att bli äkta makar började smidas.

1 maj gick färden över Atlanten till New York City och ett byte av ringar uppe i Empire State Building dagen efter. Förlovningsannons hemma i Sverige samma dag.

En vecka senare flyg via Detroit till den fullkomligt galna staden Las Vegas och inkvartering i pyramiden på Luxor. Bisarr promenad den 11 maj längs hela strippen, via mer tveksamma kvarter vidare till downtown Las Vegas och rådhuset för en marriage licence för staten Nevada.

12 maj. Upphämtade på Luxor av Michael Canete. En allt-i-allo som kör ut i öknen till de rödsprängda klipporna i The valley of fire, riggar upp videokamera, fotograferar, ordnar med musiken, serverar tårta och champagne. Vi åker ifrån öknen som herr och fru Kjellberg. Vi gör det ganska rejält fyllda av champagne. Middag på Luxor och en cigarr som vi delar på vid poolen när mörkret kommit. Bröllopsannons hemma i Sverige samma dag.

Det här var innan Facebook. Kontakten och gratulationer kom istället på den resedagbok vi hade för vår månadslånga resa som efter Las Vegas avslutades med 2 veckors bilfärd genom Californien.

Ulf Lundell med Kärleken förde oss samman.

6001709826_51539671f3_z

Våren -05 kommer Nora och hösten -07 Milla. Senvintern -08 bryter vi upp från 5 års renoveringar av det första huset och flyttar dit vi bor idag.

12 år sedan den där kvällen på krogen i Borås, 10 år sedan vi blåste alla på ett bröllop i öknen utanför Las Vegas och 9 år som föräldrar. Det är en avlägsen tid på många vis och ändå har det varit en resa som har rullat upp ett liv som innehållit så mycket mer än vad jag i min vildaste fantasi på ett realistiskt sätt hade kunnat föreställa mig där på balkongen 1998 eller i mitt liv som singel 2001.

På måndag är det 10 år sedan The Valley of fire. I helgen firar vi detta i familjen.

Två barn som börjar bli stora och mer självständiga och egensinniga hela tiden.

En man och hans fru som synkade från första stund våren 2001 och därefter har byggt ett liv tillsammans.

Det låter enkelt och självklart. Så har det som sagt varit i många avseenden även om det givetvis har funnit stunder, dagar och perioder under de här åren när det inte varit precis så självklart i vardagen. Även om det är två personer som synkade direkt så är vi två individer som på många vis är plus och minus vilket inte alltid ger en självklar och spikrak väg rakt fram.

Men de stora tankarna och färdriktningen har det aldrig varit några tveksamheter kring. Någonstans är det så som Ulf Lundell sjöng vid vår vigsel i Nevadas öken:

En man, en kvinna
Har sin egen värld
För sällskap och för stöd
Och för glädjen att vara här

Ta min hand så följer vi vägen
Genom regn och sol är jag din
Vi tar med oss den gyllene regeln
Och förs fram av en viskande vind

Idag och imorgon firar vi måndagens officiella bröllopsdag och minns säkert tillbaka en stund. Sedan gör vi vad vi kan för att både vardagar och andra dagar även framöver får ett minst lika stort innehåll och värde som alla de dagar vi redan levt tillsammans.

Genom regn och sol.

Eller som Roland i Torsk på Tallin så vist uttryckte det: Efter regn kommer solsken.

Mer än tolv år tillsammans varav tio som gifta och nio som föräldrar. Tack Katrin för att du orkar med alla mina avarter till beteende och grattis till mig som får äran att leva med dina dito  icon_smiley  hjärta hjärta hjärta

 

 

 

 

Drömmar måste uppfyllas och fyllas på

En dröm kan vara hur stor eller liten som helst. Det är inte omfattningen på en dröm som är det viktigaste. Det är att drömmarna finns där som är viktigt.

Att hålla drömmen vid liv och förverkliga den är något som driver oss som människor framåt.

Ofta är det själva drömmen och resan fram till dess förverkligande som är det avgörande. När drömmen är nådd och verkligheten knackar en på axeln är drömmen oftast inte så euforisk som den framstod on the road.

Vad som är en dröm är som ni säkert vet högst personlig och är väldigt mycket beroende på omständigheter, förutsättningar och timing. Drömmar och drivkraft kan försätta berg men drömmar utan drivkraft kan istället få motsatt effekt och vara direkt negativ.

Att drömma och egentligen ha makten i sina egna händer att förverkliga det hela men ändå inte lyckas blir en tärande faktor.

När John Wayne med cowboys i vilda västern, Mallorca om våren och Evert Taubes Pampas under en större del av en människas livstid blir drömmar att en gång få uppleva, som ständigt återkommer, men som aldrig blir mer än just drömmar trots faktiska förutsättningar att i alla fall förverkliga en del av det hela, så bidrar det till en ofrånkomlig nedåtgående personlig spiral där bitterheten ta överhand och tillsammans med andra negativa delar i livet måste dövas och tryckas undan.

Drömmar som inte förverkligas är en sak. Betänk då ett liv utan några uttalade drömmar att uppnå. Ett liv som aldrig tar ett rejält frivarv utanför vardagen och där en självömkan och en bitterhet över livet i allmänhet är det enda som finns kvar. Kanske finns det drömmar även där men det är drömmar som inte ens i den minsta variant någonsin kommer fram.

Självklart finns det för de flesta av oss en begränsning på ena eller andra viset som omöjliggör att uppfylla vilken dröm som helst. Men jag tror kanske att det handlar om ett visst mått av mod för att nå dit. Det handlar också till viss del om den där turen och timingen och kanske även om att våga försaka något annat för att nå till drömmen.

Kanske är det också så att vi har fått bilden av vad en dröm är om bakfoten och att det hindrar oss ifrån att uppleva dom verkliga drömmarna. Kanske är inte ett hus under ständig renovering, med lån på banken, och den nya fräscha bilen det som är drömmen.

Att gå ifrån att ända sedan liten ha haft både drömmar i vardagen och enorma drömmar att uppleva i livet till att under ett par decennier med råge lyckats uppfylla det mesta av detta är på alla sätt en ynnest.

Det är lätt att bli hemmablind när det blir på det viset och veta vad som ska vara drömmarna som kommer till när allt det där man trodde var ouppnåeligt har uppnåtts.

Det blir sällan så mäktigt och makalöst som när man når till någon av sina drömmar för första gången. Det är då man behöver hitta nya drömmar att få uppleva för första gången.

Det är då man kan skänka en tanke till alla som sällan eller aldrig kommer i närheten av sina drömmar.

Det är då jag kan fundera över hur det var att drömma om John Wayne och cowboys i vilda västern, Mallorca om våren och Evert Taubes Pampas under så många år av livet utan att ha förmågan och drivkraften att hantera sitt liv och förverkliga dessa.

Att fastna i ett liv utan att lyckas uppnå sina drömmar kan  lätt tippa över i bitterhetens och inskränkthetens beskhet. Det kan gå snabbare än man någonsin tror.

Den krampaktiga känslan när ens barn är sjukt

Det är få saker som skapar en så krampaktig känsla i mig som när barnen inte är friska och  man inte vet exakt varför.

Även om det sunda förnuftet säger att det inte finns några tecken på att det är allvarligt så grabbar det ändå tag om förnuftet och låter tvivelaktiga tankar snurra runt och runt i skallen. Den ena allvarliga sjukdomen efter den andra dyker upp.

Att se sitt tappra barn bita ihop för att inte visa sig så ledsen som hon säkert är innerst inne är jobbigt att se. Att vara med där i sjukrummet för att göra tiden där så bra som möjlig är en påfrestning. Att inte vara där utan istället sätta sig i bilen och tillbringa tid hemma med det andra barnet är även det en påfrestning. Att få höra hur ledsen hon blir när hon inte heller den veckan får välja fredagsmys. Inte vara där,se och höra men ändå ha en enorm klump av ovisshet i magen och en hjärna som surrar runt runt om vad som ska hända.

Barnen ska vara hemma. Dom ska skratta och bråka med varandra. Friska och krya.

Barnen ska inte tillbringa någon enda natt i en sjuksäng på ett sjukhus. I alla fall inte utan att man vet varför.

Provtagningar, andningstester och EKG. Noggrannhet som borde innebära en trygghet men som framkallar tvivel om vad det egentligen är som det letas efter.

Att på väg till jobbet, precis när jag viker runt hörnet in på Kyrkogatan, känna regnet börja piska mig i ansiktet, samtidigt som tankarna som hela tiden snurrar runt i skallen eskalerar i bilder av en skidsemester utan henne där vi bara är tre istället för fyra. Tårar som inte går att hejda och samtidigt som det gör ont i bröstet är det befriande att låta dom rinna över ansiktet och blandas med det piskande regnet.

Så är hon helt plötsligt så mycket piggare än på många veckor, kanske en månad, och känns så stor och klok. Alla “äj” har blivit klara och tydliga “R”. Hon är arg igen och sätter oss på plats när hon inte får som hon vill.

När det sedan visar sig, i alla dessa prover, att det inte verkar vara något allvarligt, eller ens någonting att peka på, så släpper krampen i magen och ersätts med en känsla av tacksamhet över detta.

Den känslan av tacksamhet över att ens barn är friskt borde kanske finnas lite högre upp i ens vardag än vad det gör.

Det som vid enstaka tillfällen känns som en stor tacksamhet är alla annan tid något som tas väldigt mycket för givet. Säkert fullt naturligt och mänskligt, men likafullt något som kanske borde vara med en varje dag.

Jag vågar inte ens tänka vidare på alla dessa barn som inte bara är sjuka och snabbt blir friska igen, med sina familjer som förändrar hela sin tillvaro i en kamp som bokstavligen blir ett krig mellan livet och döden för att inte tvingas bli en familj utan ett barn och ett syskon.

Vi var inte en av dessa den här gången heller. Tacksamhet.

 

Den soliga sommaren med färg, avsaknad av ångest och sekteristisk campingkänsla

Det är ett bra tag sedan jag bloggade något här.

Det har helt enkelt inte funnits så många tankar i mitt huvud som har passat in just på denna bloggen och istället är det numera min löparblogg som är den mest uppdaterade av de tre som ändå är igång.

2013 är drygt sju månader in på året ett mycket bra år. Det är med en känsla av ordning, reda och lugn på ett helt annat vis än vad jag känner varit vardagen tidigare. Barnen är större och även om man kan få höra klyschan om “små barn, små problem – stora barn, stora bekymmer” så är livet som pappa till en snart 6-årig och en drygt 8 år gammal tjej oändligt mycket enklare än bara något år tillbaka.

Om en vecka är  deras sommarlov och det innebär att båda barnen ska vara på samma ställe igen. Dagis är något vi stämplat ut ifrån för gott och skolvärlden och samma fritids är det som gäller för båda tjejerna. Logistiken blir betydligt mycket smidigare än vad den har varit.

I vårt hus har det varit ett halvår av upprustning som passerat. Köket uppgraderades med nya vitvaror och viss komplettering av inredning, uppvärmningen har effektiviserats rejält, ny varmvattenberedare finns på plats i den uppgraderade tvättstugan, vårt uteförråd har fått nytt tak, källaren har blivit iordningställd från förråd till helt okej och inte minst har vi över sommaren målat om varenda kvadratcentimeter av huset utvändigt.

Över sommaren har vi varit mest hemma omkring och gjort kortare turer. Midsommar på camping i Gränna och en husbilsvecka, som pga en klantig uthyrare frös inne, blev istället fyra dagar i Skåne och Halland på vandrarhem/camping/hotell.

Det jag kan konstatera om campingplatser i Sverige är att de besannar de flesta av alla mina fördomar. I jämförelse med alla de campingplatser vi besökte i Nya Zeeland och i USA förra året så har svenska campingplatser en märklig stämning och något som jag inte kan sätta fingret på och beskriva i ord. En känsla av en sekt är det närmsta jag kommer. Men det är förmodligen jag som är på fel plats bara. Konstigt att det inte känns lika fel i andra länder…

Idag har varit den första arbetsdagen efter fyra veckors ledighet och den ångest som nästan alltid kommer med detta har nästan helt uteblivit i år. Om det beror på den grymt fina månaden av ledighet eller bara på att jag har ett bra jobb är oklart…

Dessutom är det så att jag har en del att se framemot även de kommande månaderna. Först en weekend till Köpenhamn med mina fem bröder i slutet av månaden och sedan Cypern med familjen i mitten av september bara för att nämna några saker.

I vanliga fall brukar jag tycka att sommaren är en ångestfylld tillställning där allt ska hinnas med på alldeles för få dagar, men det här året bevisar motsatsen. Det är sällan, eller kanske aldrig, som jag har känt mig lika avslappnad när sista sommarmånaden har påbörjats och den tid på året, september månad med klart väder och hög luft, som jag normalt sett ser fram emot närmar sig.

 

 

Och så var hon plötsligt 8 år

På jakt efter den tid som flytt.

Kanske inte riktigt så, men visst är det väl märkligt hur det bara säger svisch och så är det lilla barnet helt plötsligt en stor tjej på 8 år som i rasande takt är på väg mot andra klass.

När hon var 6 år brukade hon ofta undra varför dagarna gick så fort. Det undrar hon inte längre, men att tiden går fort är ett faktum och det märks inte minst om man stannar upp och reflekterar över det hela.

Det har nog alltid funnits en viss friktion i vår relation. I grunden beror det nog på att vi på många sätt och vis är ganska lika i hur vi tar oss an saker och ting. En likhet som inte alltid har varit till fördel och där jag i många fall haft för dåligt tålamod och tyckt saker istället för att, som jag brukar, vara lite cool och kolla in läget innan jag agerar. Resultatet har istället blivit en gnistbildning.

Nu tycker jag att det är en fantastisk skillnad med några års perspektiv, men likheten blir nog mer och mer påtaglig på många sätt och vis. Hon har exempelvis börjat att skratta åt vissa av mina skämt som en del andra i familjen tycker är torra och riktigt dåliga. Bara det är en likhet att bevara.

Hon är smart och intelligent på ett sätt som imponerar. Frågor och funderingar finns hela tiden och det hon inte får svar på av oss tar hon reda på via nätet. Tänk om man själv haft internet som liten!

image

Instagram, YouTube och en hel del andra sidor kan hon på sina fem fingrar. Spotify-kontot hon delar med sin syster likaså. Min fundering nu är när hon ska få sin egen domän, som finns reserverad, och börja blogga precis som sin pappa?

 

 

Jag ger 2 kronor per kilometer till Cancerfonden

Att sätta upp mål för min löpning är en del för att peppa mig själv.

Inte minst när det så här års kan kännas lite motigt att ge sig ut så är det nog viktigt att ha sådana uppsatta målsättningar som sträcker sig över året och är beroende av hela årets träning.

100 löppass under 2013 var det första målet jag satte upp. Det är grundat på de 86 pass det blev 2012.

Sedan har jag lagt till ett antal lopp som mål att genomföra samt det djärva, och kanske utopiska, målet om att springa milen under 45 minuter.

Nu har jag dessutom satt upp något som inte är ett mål utan ett löfte rakt av. Jag kommer att skänka 2 kronor per avklarad kilometer löpning under 2013.

För att göra detta har jag startat upp en insamling hos Cancerfonden där jag vid varje månads slut kommer att sätta in 2 kr x månadens avklarade antal km. För januari har det resulterat i 102 kr som nu finns där.

Om jag springer som jag satt upp som mål ska 1500 kronor sista december vara inom räckhåll, men det är ju  så att den som tycker att Cancerfonden rent generellt är en bra grej givetvis kan bidra med en slant till min insamling.

Eller varför inte starta en egen insamling för att se hur många kronor dina kilometer kan ge till Cancerfonden eller någon annan viktig organisation?

Några andra som genomför liknande insamlingar under året är Springcalle som skänker 10 kr träningstimme till Diabetesforskning och Kristian Ekfors som sedan 2010 skänker 1 kr per löpt kilometer till Cancerfonden.

Känslan av att vara värdelös

Deeped skriver om rösten som viskar till honom att han är värdelös och hur det påverkar honom i hans sätt att vara:

Sen kanske det bara är jag som har den där rösten. Bullrande elakt skratt. Krafsar för att göra mesta skada. Jag vet inte. För när jag skriver det här känner jag mig osäker. Blotta sig så här. Låta rösten vinna.

Jag vet inte hur många som hör en röst som talar om att man inte duger till det man gör. Men jag vet att känslan av att någon snart ska spräcka bubblan och avslöja illusionen om vad jag egentligen kan är en ständigt närvarande känsla.

Det är en ständig konflikt mellan att faktiskt veta vad jag kan och är bra på till känslan av att det jag gör nog inte är svårare att utföra eller bättre gjort än vad vem som helst hade kunnat göra.

Jag har kommit till insikten om att detta i slutändan är något bra. I alla fall för mig. Jag ska förklara varför:

Det är något som gör att jag, när något väl ställs på sin spets, blir oerhört fokuserad och genomför det jag ska göra på ett sätt som jag vet är bra och som i grunden sker för att jag duger.

Där emellan finns känslan av att vara mer eller mindre värdelös som en liten ande ovanför mig och påminner mig när jag slappnar av för mycket. För det är när jag tar saker för givna som fallen också blir störst. Det handlar om att ha en nerv i livet som triggar till att inte slappna av.

Det är bättre att leva med en viss grad av värdelöshet än att ständigt tro att man är osårbar och bäst. Det är bara det där med balansen som är det svåra att styra själv. Det är bekvämt att slappna av men för mig är det betydligt mycket mer obekvämt att upptäcka konsekvenserna av att göra det i alltför hög grad.

Jag “jobbar” bäst med med lite press. Det är så min hjärna fungerar bäst och de mest kreativa tankarna kommer fram. Det är då jag håller värdelösheten på betryggat avstånd.

En vecka på Hundfjället

Tidigt förra söndagen satte vi oss i bilen och drog upp till Dalarna och en vecka på Hundfjället. Vi var uppe vid 13.30 och och det hann bli en stund i backarna innan liftarna stängde 15.30.

N lärde sig att åka på allvar när vi var vid Lindvallen i mars 2011. För M var det första “riktiga” året när hon skulle lära sig att åka utan sele och andra hjälpmedel. Efter några första trevande timmar så gled hon ner för den lilla lutningen vid rullbandet på egen hand. Sedan har det bara accelererat och hon är nu rena rama galningen och åker från toppen och hela vägen ner utan minsta lilla tvekan.

Båda tjejerna har gått i skidskola fem dagar och det är imponerande hur skidlärarna ens vågar ta med sig så många barn hela vägen upp till toppen.

I vilket fall är det väl från och med nu förmodligen så att jag är den som kommer att åka långsammast i familjen nerför backarna. Jag har inga problem med det utan ser det mest som skön avkoppling att åka utför snarare än att åka snabbare och snabbare. Det sparar jag till andra idrottsupplevelser…

Paus vid Tössebergsklätten på väg upp
Dom första trevande skären för M.
13 minuter knapplift upp till starten av Trollskogen.
K och M på toppen av Hundfjället.
Solen lyste också stort på toppen.
N glider baklänges nerför pisten.
After Ski med popcorn.

Bilderna 2012

Under ett år fotograferar jag ganska många bilder och under 2012 ligger det en enorm tyngd på bilderna från vår resa.

Men de bilder som allra bäst visar vad som sker i vardagen är ändå det som ligger i mobilen.

En del hamnar på Instagram men det mesta ligger kvar och syns inte.

Just därför tänkte jag mig en bildsammanfattning av 2012 enbart baserat enbart på det som tagits med en iPhone. De allra flesta är mina egna – några är tagna av frun.

2012 – en personlig sammanfattning av ett unikt år

Ännu ett år som gått.

Ett år som är unikt precis som alla andra år.

Men just 2012 har det ovanligt unika i sig att det innehåller en lång ledighet och den resa som tog hela familjen runt jorden under 11 oförglömliga veckor i februari, mars och april.

Allt detta avhandlades på vår reseblogg Lost in Paradise före och under resan. Efter resan sammanställde vi en bok om våra erfarenheter varvat med delar från bloggen. Om detta gjorde bland annat Borås Tidning ett reportage i augusti.

2012 är också året när det passerade 10 år för några milstolpar i livet.

I januari var det 10 år sedan min pappa dog med allt vad det då innebar, vad som hade varit innan dess och de år som gått sedan denna dag. Om detta bloggade jag på nyårsdagen 2012: Till min pappa – tio år senare.

I mitten av april, den 19 april närmare bestämt, var det 10 år sedan jag träffade Katrin för första gången och mitt liv tog den 180-graderssväng som jag fortfarande lever så gott i.

Strax innan vi drog iväg på vår resa blev min mamma sjuk och ovissheten då var absolut ingen ultimat uppladdning för en så lång frånvaro från Sverige. Allt detta har senare under året landat i en visshet och något som utifrån omständigheterna har fått en bra lösning.

Vi kom hem igen lagom till försommaren i Sverige. Att det sedan aldrig blev någon riktig sommar 2012 är en annan sak.

Under hela vår resa hade jag hållit igång och sprungit i alla länder och på mer eller mindre makalösa rundor. Jag fortsatte givetvis att springa när vi kom hem, men redan i mitten av maj blev jag sjuk. Först inte så allvarligt, trodde både jag och läkaren, men det visade sig sedan ha utvecklat sig till en lunginflammation som bokstavligt tog ner mig på jorden igen.

Återkomsten till en kondition värd namnet kändes i mitten av juli som avlägsen, men det tog sig snabbare än vad jag trodde och väl framme i slutet av augusti kändes det riktigt bra igen. I det som blev årets stora mål, Kretsloppet i Borås i mitten av september, sprang jag mig under mitt optimistiska mål på 48 minuter.

Barnen blir större, mer självständiga och på många sätt “enklare”.

N är mitt inne i första klass och fortsätter imponera med att lära sig saker på ett vis som är helt galet ibland. Hennes klurighet kommer snart att slå mig på fingrarna i olika diskussioner.

M har en termin kvar tills det är dags för förskoleklass på den riktiga skolan för henne. Hon är den luriga tjejen som lär sig saker utan att vi märker det och som har utvecklat sig själv till en sofistikerad retsticka vilket inte minst hennes storasyster får leva med.

Trots allt annat som har hänt så är det vår resa som ständigt återkommer i tankarna och som är det som signerar 2012 för mig.

Denna resa är givetvis ren lyx att ens kunna genomföra. Det är också en lyx att kunna vara tillsammans med sin familj så länge, varje dag, vecka ut och vecka in utan stress och press med måsten samtidigt som man ändå vet att det finns en fast punkt i tillvaron att återvända till. Lyxen är också att det skapar ett perspektiv på tillvaron som vidgar vyer och skapar möjligheter i det stora och det lilla i livet.

En blick in i 2013 säger att det blir ett par skidveckor i Sälen/Idre, en ny resa tillsammans med mina fem bröder till Berlin i slutet av sommaren och kanske, kanske en ny långresa i kortare format i slutet av året. Till det kommer allt annat som bara händer i vardagen med glädje och sorg antingen man vill eller inte.

Vi kommer att fortsätta leva vårt liv med Bollebygd och vårt hus som en bas på perfekt plats för vår tid i livet just nu.

Jag kommer att fortsätta springa med ett mål att klara Göteborgsvarvet på en anständig nivå i maj månad. Just nu är motivationen sisådär, men den kommer nog tillbaka tillsammans med ljuset.

Även om det inte finns en spännande lång resa bara en månad in i framtiden, som det gjorde för ett år sedan vid den här tiden, så känns det ändå som att det är ett bra år som snart kommer.

—–

Tidigare har jag sammanfattat musiken i mitt liv 2012.