Förändrad identitet

När jag fyllde 50 år för ett drygt år sedan var jag ganska nöjd med tillvaron:

Jag är rätt nöjd med att vara femtio. Att sedan inte min bild av att vara så gammal stämmer överens med hur jag känner mig är en annan sak.

 

De flesta av dom frågor, det tvivel och den besvikelse som upptagit lite för mycket av mina tanker under så många år har dom senaste tio åren, efter fyrtio, landat mer i konstateranden och ett bokslut med acceptans på sista raden. Jag är mycket mer i fas och har förlåtit det som tidigare var en besvikelse och insett att saker sällan är svarta eller vita. Kanske ibland försent men det är inte längre en besvikelse eller ett dåligt samvete.

 

Den största förändringen sedan fyrtio är nog att jag lyckades komma igång med min träning och faktiskt bli en löpare på regelbunden basis. Ambitionen fanns där för mer än 10 år sedan men det är de facto sedan 2010 som det lossnade och jag kom igång. Löpningen har blivit en balansplatta på så många sätt och som utan tvivel hjälpt mig.

 

Att det sedan skulle leda till att jag också blev en maratonlöpare, inte bara i ett lopp utan i sju, var otippat även för min egen del. För tio år sedan hade jag ingen vettig tanke på att springa så långt som 42 km och nu ser jag ingen anledning att inte fortsätta i tio år till.

 

I takt med stegrat fokus på att springa har all tid jag spenderade på att tycka och skriva saker på min blogg och i andra sociala medier avtagit och i stort helt upphört. På det personliga planet har jag inte känt ett behov längre och att ha åsikter om vårt samhälle har successivt kostat mer än det smakat vilket till sist gjorde att det inte var något som tillförde någonting.

 

Just bloggandet har jag för avsikt att komma tillbaka till i någon form då kan hjälpa mig i rehabiliteringen av de skador jag fått på hjärnan av min stroke.

 

Mitt i livet sägs det att det är när man fyller femti och om hälsan finns där så ser jag inga problem med femtio år till. Jag tycker fortfarande en massa saker och bryr mig, på gott och ont, inte lika mycket längre. Idiotiska åsikter frodas oavsett min åsikt och jag tänker att i den bästa av världar kanske personerna bakom dom här åsikterna vaknar en dag och får känna lite skam och viss skuld över i vilken riktning samhället och debatten har pushats. Men jag är inte så säker på det uppvaknandet tyvärr…

 

Det kanske är som Ulf Lundell sjunger i låten “Senare år”:  40 är din ungdoms ålderdom. 50 är din ålderdoms ungdom

 

 

Mindre än en månad efter detta satt jag med en förmodad cancerdiagnos istället med allt som det förde med sig fram till mitten av december då stroken färändrade allt i grunden.

Den identitet jag hade för ett år sedan existerar inte längre. Tydligast ser jag det på min löpning där jag gått från 4-5 timmar per vecka och en så bra form att jag i oktober sprang ett maraton på egen hand överlägset bättre än någon  gång tidigare. Nu är jag glad över att kunna ställa mig upp med behållen balans för att sedan kunna gå 30 meter med en käpp i handen. Rullstolen har blivit men följeslagare i det mesta. före löpningen började ta mitt stora intresse bloggande i otaliga timmar varje vecka och dessutom med hyfsad framgång emellanåt.  Just bloggandet har jag för avsikt att komma tillbaka till i någon form då det,som sagt, kan hjälpa mig i rehabiliteringen av de skador jag fött på hjärnan av min stroke.

Mitt första jobb började jag på direkt efter gymnasiet i juni 1988. Efter det har jag jobbat varenda vecka sedan juni 1988  när jag sitter här och skriver detta har det nu gått nästan 8 månader utan en enda arbetsdag. Min längsta sjukskrivning göre december var 3 veckor 2012 när jag hade lunginflammation. I bästa fall kan jag påbörja vägen tillbaka till arbete i september.

Händighet. Jag har varit ganska bra på att fixa i våra olika hem. Förra året spenderade jag otaliga timmar i jobbet med ny altan vid var stuga. Nu kan jag inte ens vara där och i vårt nya radhus är det inget jag kan göra av allt praktiskt som behöver fixas.

Allt detta påverkar hur jag ser mig själv idag jämfört med ett år sedan och det är inte självklart att acceptera en så enorm förändring som kom så snabbt utan möjlighet för mig att förhindra. Jag måste ju acceptera läget för att komma framåt men det är inte med glädje jag ser var jag hamnat vad jag inte kan göra längre. Eller i alla fall just nu.  Jag har alltid varit bra på de jobb jag haft. Jag är händig. Jag blev en bra skribent i bloggform och tränade på10 år upp mig till en löpare på ganska bra nivå sett till min ålder.  Jag hade ingen positiv bild av mig själv under uppväxten och det tog mig många år att förstå att jag är ganska bra på mycket jag gör. Nu är jag tillbaka på en plats där jag inte känner att jag är speciellt bra på något alls. Lundells ord om att 50 är din ålderdoms ungdom inträffade väl snabbt och med full kraft rakt i ansiktet! Jag tror att Kents ord i låten Vi är inte längre där stämmer bättre och inte bara för mig utan för hela familjen idag jämfört med för ett år sedan:

Jag är inte längre där
Nej jag är nån annanstans
Jag är inte längre där
Nej jag är nån annanstans
Jag är inte längre där
Nej jag är nån annanstans
Jag är inte längre där, min vän, jag är nån
Annanstans
Jag är nån annanstans
Vi är inte längre där
Nej, vi är nån annanstans
Vi är inte längre där
Nej, vi är nån annanstans
Vi är inte längre där
Nej, vi är nån annanstans
Vi är inte längre där, min vän
Vi är nån annanstans