Mannen i den vita kavajen 22 år senare

Juni 1988 var en månad av förändring.

Det är på många olika sätt lugnet före stormen, innan muren faller och mycket av det som varit en falsk trygghet i Sverige, rämnar och vi vaknar upp i en kall verklighet med en brusten illusion av det svenska folkhemmet, ekonomisk kris med skyhög ränta och arbetslöshet som sveper fram på ett sätt som ingen då hade kunnat ana.

Jag gör min sista skoldag i livet fredag 10 juni. Ett jobb finns och väntar på mig redan på måndagen därpå. En helg som förändrar mig från elev till arbetstagare. Den bana som då inleds befinner jag mig på sätt och vis på fortfarande. Jag har hela tiden varit i samma specialiserade del av textilbranschen. Kläder till företag har följt mig oavsett vilka arbetsuppgifter jag har haft.

 
Studentmössa
22 år senare sitter jag på kontoret i Göteborg. Utanför fönstret ser jag de studenter som inte redan har kastat sig ut ur skolorna i eufori skräna ombord på diverse olika ekipage. Det är kanske deras månad av förändring i livet. Antingen ska de försöka få ett jobb och skapa sig en personlig bas att stå på den vägen eller så ska de gå vidare till högre studier.

Det är en annan tid och ett annat utgångsläge än 1988. Världen var så mycket mindre än vad den är idag. Visst fick de flesta av oss ett jobb direkt, i alla fall i något år, men totalt sett var möjligheterna och valen, och vetskapen om dessa, så enormt mycket mindre än vad de är för alla som i dagarna firar sina student. Världen ligger öppen. Möjligheterna till vidare utbildning är oändligt mycket större – både i Sverige och ute i världen. Medvetenheten och kunskapen om det mesta är oändliga i jämförelse med 1988.

Oavsett vilket är det en brytpunkt i livet. Från en skola som man måste klara av, no mather what, till ett jobb eller en utbildning där det i mycket högre utsträckning hänger på att du ger något tillbaka. Till dig själv i form av kunskap och ökade förutsättningar eller för dig själv och din arbetsgivare i yrkeslivet.

Idag är det fredag den 11 juni 2010 och jag ska snart fylla 40 år.

Det är en lång resa som har ägt rum under de 22 år som har gått sedan den där dagen 1988 när jag tillsammans med mina klasskamrater lämnade Tingsholmsgymnasiet i Ulricehamn bakom mig.

Vi trodde säkert att vi ägde världen den där dagen, men med facit i hand så hade vi nog inte mer än gläntat på dörren till världen utanför.

Andra bloggar om , ,