När julen inleds med en vält yucca-palm
En fot i den stora kopparkrukan så att både lekarkulor och den meterhöga yuccapalmen flyger ut på golvet.
Att det var just julafton var inte ens anledningen till att det redan mitt på dagen var så slirigt och sluddrigt i kropp och mun att något sån här händer. Det kunde vara vilken annan dag som helst utan att det skulle brutit något mönster.
Ett brutet mönster skulle varit en julafton utan att något sånt här händer, annat än av ren otur.
Men nu var det alltså julafton och förmodligen den sista sådana där det ens i fantasin och drömmen fanns kvar en tro om att det kunde vara bara en julafton som i alla fall snuddade vid att vara en stund av ren och skär glädje och avkoppling.
Att det var just en stor kopparkruka som råkade stå i vägen för vingliga ben var mer en slump. Men det var en brysk signal till alla som försökte hålla ett mod av julstämning uppe att inte orka hålla sig vid detta.
Det brists ut i tårar. Det uppstår en aggressivitet och tonläget höjs redan innan julskinkan ens har funderat på att äntra julbordets röda duk med vita broderade snöstjärnor.
En stund av oro och upprördhet förbyts sedan i en förädisk stämning som på ytan kan ses som ganska trevlig, och kanske till och med jullik, men som bara handlar om en behärskning och en respekt inför de som mest av allt vill att det ska vara jul på riktigt.
Julskinkan kommer fram på bordet tillsammans med sina kompisar julkorven, det kokta köttet, dopp i gryta, rödkål, rullsylta och allt annat som bara ska befinna sig på det där bordet oavsett om någon äter det eller inte. Den här gången ligger det också ett fat med ett kött som inte brukar vara där.
Eller kött förresten. Det är inte kött. Det är rökt älghjärta som ska avnjutas denna jul och nåde den som inte uppskattar denna läckerhet.
Alla äter och ser glada ut fast att tanken på ett bultande hjärta från en älg hela tiden finns i bakhuvudet. Men vem skulle våga ifrågasäta något sådant just då?
Till och med grisfötterna från året innan hade varit bättre.
Tack vare att det inte serveras någon alkohol på vårt julbord så lugnar sig det hela ytterligare och blir nästan till en trevlig stund. Men irritationsdarret och oron över att något ord eller annan oväsentlig sak ska tända gnistan finns där hela tiden under middagen och timmarna innan gästerna vänder hemåt.
Gästerna andas ut på vägen hem i sina bilar.
De som är kvar i huset, där en vält yucca-palm inledde julfirandet, väntar nu bara på efterrätten.
Finns det någon mer alkohol i något skrymsle i den där källaren eller kan det kanske, kanske bli en julaftons kväll på utandning?
Alla vet innerst inne åt vilket håll det lutar.