Om drömmarna och uppvaknandet – sex månader senare

Att det har gått ett halvår sedan vi landade på svenska mark igen efter våra elva veckor på resande fot runt jorden känns märkligt på många sätt.

De där dagarna när vi kom hem i början av maj känns nu som de enda med riktigt fint väder i det här landet. Sedan dessa har det regnat känns det som. Men även om det har regnat i Sverige så var återgången till vardagslivet betydligt mindre smärtsam än vad jag trodde de där sista dagarna på Manhattan i New York. Där och då var det stor ångest över att återgå till jobb och vardag. Ångesten blev inte mindre av att det var just Manhattan som lämnades.

Den första tiden hemma var den ständigt återkommande frågan vad som var bäst på resan. Just då så var det svårt att svara konkret på det. Så många intryck på relativt kort tid kräver en stund av bearbetning innan det är så självklart.

Med distans till det hela så har det de senaste månaderna börjat dyka upp fler och fler saker i huvudet som gör sig påminda och inte minst skapar en enorm längtan över att kunna återvända. Det är egentligen ingen del av resan som är ett blankt nej till nytt besök även om Kuala Lumpur inte var något så upplyftande direkt. Det bästa där var trots allt hotellet. Men annars så blinkar det till och kramar om en av kraftig abstinens från många, många av alla andra platser.

Av någon outgrundlig anledning har den lilla oansenliga trailerparken i Tarpon Springs varit en sådan plats som ständigt återkommer. Varför vet jag inte riktigt, men kanske för att det så fantastiskt sammanfattar den del av USA, Florida, som vi besökte. En liten oansenlig camping med en gammal dam som föreståndare och människor som bodde där och tog sin golfbil till toaletten eller soptunnan 50 meter bort. Vänlig tips om stranden en km bort dit man tog bilen. När vi inte tog bilen utan istället gick dit så var det ett mycket oamerikanskt beteende som väckte höjda ögonbryn. Det kändes inte magiskt där och då, men nu ligger det långt fram i minnet.

En annan starkt beroendeframkallande plats är Nya Zeeland med allt som där fanns att uppleva bara genom att öppna ögonen och färdas mil efter mil på vägarna. Tre veckor där var ingenting mer än en förrätt.

Alla dessa löprundor runtom på okända gator och fantastiska platser är minnesbilder som jag ofta plockar fram när jag ränner runt på mina välkända rundor i Bollebygd. Att istället tänka sig tillbaka till Singapore River, en anti clockwise-runda på Cooköarna eller Jackie Kennedy Onassis reservoir i Central Park gör det lite mer behagligt på något vis.

För barnen är det fortfarande husbilslivet och tiden på Pangkor Island som ständigt återkommer.

Annars ligger alla dessa dagar utan planer och utan stress som en signatur över hela resan. Det är detta som på något vis, trots alla konkreta upplevelser, som kanske är det som ett halvår senare biter sig kvar mest och bäst. Det är också i detta som jag själv tror att jag tagit med mig ett förändrat synsätt på min vardag, mitt jobb och lite hur tiden prioriteras på olika saker.

Det kan vara en slump att jag just den här sommaren har tyckt att det varit ganska roligt att återigen fixa en del hemma i huset för första gången efter den 5 år långa renoveringsboendet i vårt förra hus. Efter det hatade jag allt vad verktyg hette. Nu går det bra igen. Slump eller inte, det är i alla fall ingen obehaglig förändring.

Många frågar när vi ska åka igen. Någon så lång resa finns fullt naturligt inte med i några planer under överskådlig framtid. Det handlar i och för sig mer om praktiska hinder än om viljan att ge sig av. Utan annat att ta hänsyn till hade jag gärna tagit en ny runda på 2-3 månader i början av nästa år.

En vecka på Hundfjället i Sälen vecka 2 nästa år är vad som finns planerat. Sedan odlar vi drömmen om en egen husbil som ska kunna ta oss runt i Europa och inte minst se till att uppleva det egna landet och allt som här finns att se. Vi får se hur verkliga dom drömmarna blir…