Sjukdom som möjlig förklaring

Det är en märklig känsla att prata, träffa och hjälpa min mamma sedan hon blev akut sjuk och när det senare konstaterades att hon har MS.

På något vis har det släppt ut ett tryck som har funnits där så länge jag kan minnas. Ett tryck som bestått av en stor sorg över barndom, tonår och början av vuxenlivet.

När allt ställdes på ända i början av februari var det någon vecka innan vi skulle åka iväg på vår långa resa. Det som då visade alla tecken på en stroke övergick mer och mer i en allt diffusare diagnos. Att dra iväg just då var inte ultimat. Vare sig beroende på det oklara i diagnosen eller att andra skulle dra hela lasset med allt som behövde hanteras.

Det som har skett i år är givetvis inget som är positivt på det viset. En sjukdom som sakta bryter ner är inget att leka med. Men det kan förklara många långa år av oklara och diffusa tecken på ett tafatt sätt att hantera så många saker och relationer. Hur länge det funnits med är det ingen som vet och vad som kunde ha varit kan ingen heller svara på. Kanske ingen alls. Kanske ett helt annat sätt att möta så många saker på.

I alla fall har det fått mig att så långt det är möjligt släppa min besvikelse och till viss del en ovilja att göra mer än vad som absolut är nödvändigt i vår relation.

Mest är det besvikelsen som, om inte bordläggas, så i alla fall kunnat minskas på ett radikalt sätt. Något som är enormt skönt att känna.

Imorgon firar vi jul, någon dag i förskott, i min mammas nya lägenhet tillsammans med min två yngre bröder och barnens kusiner.