Min lilla Milla fyller två

Om någon timme är dygnet inne när min yngsta dotter Milla fyller 2 år.

När hennes storasyster Nora var 2 år tyckte vi att hon var stor. När jag nu ser Milla så ser jag givetvis en tjej som växer och har börjat prata, men hon känns så mycket mindre än vad jag minns att hennes syster var i samma ålder. Hon är fortfarande min lilla bebis på något vis. En tjej som nästan alltid är glad och som, så som ett yngre syskon gör, smyger med och är betydligt mer lurig än vad storasyster är.

Även om hon känns mindre så har hon en helt annan pondus och viker inte alls undan på samma vis. Hon har blivit kaxig och hon knuffar tillbaka när någon försöker mästra henne. Jag vill inte att mina barn ska slå sig fram, men att ta för sig och visa att man inte tar skit är i grunden en bra egenskap.

Att hon nu fyller två och snart kommer att klara det allra mesta på egen hand är roligt. Samtidigt så kan det kännas lite tomt att när hon nu blir så stor så träder även jag som pappa in i en helt annan roll.

Det kommer inte att handla om samma omhändertagande av en liten människa som inte kan klara saker på egen hand. Det kommer att successivt bli ett helt annat samspel och deras självständighet kommer att utvecklas. 

 

Det är nu som Milla snart kommer att visa mer tydligt vad hon är intresserad av. Än så länge har hon, som sagt, mer hängt med och lekt med det som Nora leker med och inte alls lika tydligt som hon gjorde fastnat i olika saker.

Hon har en syster som vid 4,5 års ålder, på gott och ont, har stenkoll på vad hon tar på sig för kläder. Detta smittar av sig och jag har nu huset fullt av människor som går och speglar sig i olika kreationer.

Alldeles oavsett hur lilla Milla kommer att utveckla sin personlighet och sina intressen så är hon, precis som sin syster, en fantastiskt intelligent tjej som vet vad hon vill och inte tar någon skit i onödan. Visst kunde förutsättningarna ha sett betydligt mörkare ut?