Att vara empatisk och solidarisk

Det är lätt att påstå att man är en empatisk och solidarisk människa. Det är samtidigt inte alltid så enkelt att leva upp till sin egen verklighetsuppfattning. Det handlar om att ta och ge i ungefär lika stora portioner. Att uppnå en balans.

Visst finns det människor som har ett outtömligt förråd av empati som svallar över alla breddar, men de flesta av oss behöver få bekräftelse och uppskattning på olika sätt för att själva orka med att leverera samma sak, inte nödvändigtvis tillbaka till samma person, men för att ha energi att göra det alls i tillräckligt utsträckning.

Den här balansen är en svår väg att att vandra och den börjar inifrån kärnan i livet, i den egna familjen, och sprider sig sedan i ringar ut därifrån. Till andra närstående, till vänner, bekanta och till helt okända människor som på något vis behöver ett stöd i en svår situation i Arboga eller Indonesien. Det är olika dimensioner i det hela, men grunden för aktionen är den samma. Att vara empatisk och solidarisk på olika sätt i livet.

Det man i första hand kan förvänta sig av någon som påstår sig vara just empatisk och solidarisk är att personen i fråga i första hand har förmåga att var det och visa det för de personer i livet som via blodsband, och utan orsak till annat, står en allra närmast vid sidan av den egna innersta kärnan i den egna familjen.

Om man inte klarar av detta är det minsta man kan begära att inte heller påstå sig vara detta.