Category: Familj

En vecka på Hundfjället

Tidigt förra söndagen satte vi oss i bilen och drog upp till Dalarna och en vecka på Hundfjället. Vi var uppe vid 13.30 och och det hann bli en stund i backarna innan liftarna stängde 15.30.

N lärde sig att åka på allvar när vi var vid Lindvallen i mars 2011. För M var det första “riktiga” året när hon skulle lära sig att åka utan sele och andra hjälpmedel. Efter några första trevande timmar så gled hon ner för den lilla lutningen vid rullbandet på egen hand. Sedan har det bara accelererat och hon är nu rena rama galningen och åker från toppen och hela vägen ner utan minsta lilla tvekan.

Båda tjejerna har gått i skidskola fem dagar och det är imponerande hur skidlärarna ens vågar ta med sig så många barn hela vägen upp till toppen.

I vilket fall är det väl från och med nu förmodligen så att jag är den som kommer att åka långsammast i familjen nerför backarna. Jag har inga problem med det utan ser det mest som skön avkoppling att åka utför snarare än att åka snabbare och snabbare. Det sparar jag till andra idrottsupplevelser…

Paus vid Tössebergsklätten på väg upp
Dom första trevande skären för M.
13 minuter knapplift upp till starten av Trollskogen.
K och M på toppen av Hundfjället.
Solen lyste också stort på toppen.
N glider baklänges nerför pisten.
After Ski med popcorn.

2012 – en personlig sammanfattning av ett unikt år

Ännu ett år som gått.

Ett år som är unikt precis som alla andra år.

Men just 2012 har det ovanligt unika i sig att det innehåller en lång ledighet och den resa som tog hela familjen runt jorden under 11 oförglömliga veckor i februari, mars och april.

Allt detta avhandlades på vår reseblogg Lost in Paradise före och under resan. Efter resan sammanställde vi en bok om våra erfarenheter varvat med delar från bloggen. Om detta gjorde bland annat Borås Tidning ett reportage i augusti.

2012 är också året när det passerade 10 år för några milstolpar i livet.

I januari var det 10 år sedan min pappa dog med allt vad det då innebar, vad som hade varit innan dess och de år som gått sedan denna dag. Om detta bloggade jag på nyårsdagen 2012: Till min pappa – tio år senare.

I mitten av april, den 19 april närmare bestämt, var det 10 år sedan jag träffade Katrin för första gången och mitt liv tog den 180-graderssväng som jag fortfarande lever så gott i.

Strax innan vi drog iväg på vår resa blev min mamma sjuk och ovissheten då var absolut ingen ultimat uppladdning för en så lång frånvaro från Sverige. Allt detta har senare under året landat i en visshet och något som utifrån omständigheterna har fått en bra lösning.

Vi kom hem igen lagom till försommaren i Sverige. Att det sedan aldrig blev någon riktig sommar 2012 är en annan sak.

Under hela vår resa hade jag hållit igång och sprungit i alla länder och på mer eller mindre makalösa rundor. Jag fortsatte givetvis att springa när vi kom hem, men redan i mitten av maj blev jag sjuk. Först inte så allvarligt, trodde både jag och läkaren, men det visade sig sedan ha utvecklat sig till en lunginflammation som bokstavligt tog ner mig på jorden igen.

Återkomsten till en kondition värd namnet kändes i mitten av juli som avlägsen, men det tog sig snabbare än vad jag trodde och väl framme i slutet av augusti kändes det riktigt bra igen. I det som blev årets stora mål, Kretsloppet i Borås i mitten av september, sprang jag mig under mitt optimistiska mål på 48 minuter.

Barnen blir större, mer självständiga och på många sätt “enklare”.

N är mitt inne i första klass och fortsätter imponera med att lära sig saker på ett vis som är helt galet ibland. Hennes klurighet kommer snart att slå mig på fingrarna i olika diskussioner.

M har en termin kvar tills det är dags för förskoleklass på den riktiga skolan för henne. Hon är den luriga tjejen som lär sig saker utan att vi märker det och som har utvecklat sig själv till en sofistikerad retsticka vilket inte minst hennes storasyster får leva med.

Trots allt annat som har hänt så är det vår resa som ständigt återkommer i tankarna och som är det som signerar 2012 för mig.

Denna resa är givetvis ren lyx att ens kunna genomföra. Det är också en lyx att kunna vara tillsammans med sin familj så länge, varje dag, vecka ut och vecka in utan stress och press med måsten samtidigt som man ändå vet att det finns en fast punkt i tillvaron att återvända till. Lyxen är också att det skapar ett perspektiv på tillvaron som vidgar vyer och skapar möjligheter i det stora och det lilla i livet.

En blick in i 2013 säger att det blir ett par skidveckor i Sälen/Idre, en ny resa tillsammans med mina fem bröder till Berlin i slutet av sommaren och kanske, kanske en ny långresa i kortare format i slutet av året. Till det kommer allt annat som bara händer i vardagen med glädje och sorg antingen man vill eller inte.

Vi kommer att fortsätta leva vårt liv med Bollebygd och vårt hus som en bas på perfekt plats för vår tid i livet just nu.

Jag kommer att fortsätta springa med ett mål att klara Göteborgsvarvet på en anständig nivå i maj månad. Just nu är motivationen sisådär, men den kommer nog tillbaka tillsammans med ljuset.

Även om det inte finns en spännande lång resa bara en månad in i framtiden, som det gjorde för ett år sedan vid den här tiden, så känns det ändå som att det är ett bra år som snart kommer.

—–

Tidigare har jag sammanfattat musiken i mitt liv 2012.

En klassresa för mig och mina barn

Det finns många som pratar om att de gjort en klassresa. Vad som exakt ingår i den benämningen är svårt att definiera, men nånstans handlar det om att kunna leva ett liv som inte var en tänkbar möjlighet under ens uppväxt.

För mig handlar det inte så mycket om vad jag kan göra som vuxen, som var omöjligt som barn, som att jag kan ge mina egna barn andra möjligheter och perspektiv redan från början i livet.

En klassresa definieras nästan alltid i ekonomiska termer och jag tror att det är en omöjlig faktor att komma förbi. Men det behöver inte handla enbart om en klassresa rent ekonomiskt utan det måste också innefatta en klassresa definierad ur ett kvalitétsperspektiv.

Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har lyckats samla ihop i din klassresa om det rent kvalitéts- och utförandemässigt inte lyckas nå upp till en högre nivå på ditt liv jämfört med dina föräldrars. Det spelar ingen roll om du så reser jorden runt med dina barn och du inte lyckas få dom att må bra och skapa möjligheter för deras fortsatta utveckling.

Det handlar om att pusha i tillräckligt hög grad för att de ska ta steg i livet som en annan inte gjorde på de 25 första. Det handlar om att på det här viset, med perspektiv och utvecklingsmöjligheter, skapa en klassresa för sina barn som innebär att de får det som alla borde få på ett sätt som är mer enkelt och i vissa avseenden gratis i jämförelse med vad man själv fick uppleva och kanske till viss del fick genomlida.

Det är om detta som en del av vår vecka i Lindvallen handlar om. Det är detta som är en del av en klassresa för mig.

Andra bloggar om , , , Intressant.se

Tiden som flyr iväg

En text med tankar om hur snabbt det går och hur mycket det är som man riskerar att ångra och känna att man inte har hunnit med.

En text som verkligen berör mig när jag nu sitter här med två döttrar som innan jag hinner blinka står där med väskan packad och flyttkartongerna tejpade för transporten till det egna självständiga livet.

De kanske inte ens kommer att vara nitton år eller så kanske de hinner bli tjugotvå, men själva grunden i Björn Afzelius "På egna vingar" finns där ändå alldeles oavsett när det sker:

Så var du plötsligt nitton år;

Kan nå'n förstå hur tiden går?

Nyss låg du här intill mitt bröst,

och lät din pappa ge dej tröst.

Men nu är du redan nitton år.

Jag minns dom stunder som vi haft

av sorg och glädje, gråt och skratt.

Jag minns det som det var igår

var gång jag kysste bort en tår.

Men nu är du alltså nitton år.

Vad fick du med dej ifrån mej?

Vad hann jag nå'nsin lära dej?

Kanhända det att jag älskar dej,

långt mer än jag nå'nsin älskat mej;

Också nu, när du är nitton år?

Kanske du minns dom ord jag sagt

om hur man får en rofylld natt?

Man känner på sej i sin själ

om nå't man gjort en dag var fel;

Långt innan man blir nitton år.

Så flyg, min älskling, flyg iväg.

Känn hur din egen vinge bär.

Var som du är, varthelst du går,

det är mitt allra sista råd;

Trots att du nu är nitton år.

 IMG_5294

Andra bloggar om: , ,

Mitt personliga 00-tal i backspegeln

Att det redan har gått 10 år sedan millennium-hysterin och den där nyårsaftonen och festen i min bror Magnus lägenhet i Rånnaväg känns märkligt. Samtidigt så har det, när jag tänker igenom vad som faktiskt har skett i mitt liv på 10 år, hänt ofantligt mycket och där nästan allt har varit positivt.

Jag försöker mig här på att minnas åren under 00-talet, från slutet av 90-talet och till nu, och jag gör det år för år:

2000

Millenniet inleddes med en iskall nyår och fortsatt liv som ensam på Alideberg i Borås där jag fortfarande bodde kvar i den lägenhet som varit min och den förra flickvännens gemensamma bostad under ett par år 96-98 innan vi bröt upp.

Det var inget fel på lägenheten i sig. Fantastisk utsikt från åttonde våningen och en helt okej hyra. Men något sa mig ändå att det var dags att skaffa en egen ny bostad igen. En lägenhet som inte bar några spår som framkallade sentimentala tankar och orimliga förhoppningar som inte förde något gott med sig.

Min nya bostad i Borås låg inte på åttonde våningen utan var istället belägen på markplan med utsikt över mitt jobb. Det var 150 meter från dörr till dörr och jag trivdes verkligen med detta skifte som skedde under en period när väldigt många positiva saker hände i mitt jobb. Sedan hösten 1999 hade jag haft ansvar för en del av lagret på Johan Skoglund AB, som senare blev Kwintet Corporate Wear och nu heter Indiform, och från augusti 2000 blev jag officiellt lagerchef för alla lagerdelar.

Det var en stor omställning att gå från en i gänget till att faktiskt vara deras chef. Det fanns en som inte klarade av detta utan istället ansåg sig själv vara den bäst lämpade för jobbet. Han var min bäste vän på den tiden, men hans beteende, när han inte kunde acceptera att mycket snack inte gav honom det jobbet som han trodde sig ha i en liten ask, gjorde att vi ganska snabbt gled ifrån varandra. Han tog första bästa chans att sticka till ett annat jobb och det var med facit i hand det bästa som kunde hända mig i min roll som ny lagerchef. Hans attityd hade annars blivit en mycket svår belastning för mig.

Den här sommaren passade jag på att fylla 30 år. Jag hade inte någon 30-årskris i den bemärkelsen. Kanske försvann den in i allt annat jobbigt efter det kraschade förhållandet. Men på kvällen, efter det att mina födelsedagsgäster hade åkt hem, satt jag där ensam i min nya lägenhet och kände mig extremt ensam och miserabel.

I slutet av sommaren åkte jag och Tobias till Rhodos och tillbringade en vecka på dessa bargata och Grabbarna Grus

2001

Ett år som jag ärligt inte minns för sådär speciellt många personliga händelser. Jag var på Kos tillsammans med Tobias och jag jobbade precis lika mycket som åren dessförinnan. 

Året avslutades…

2002

…och inleddes i kollektiv misär på Stenungsbaden där jag, och min vapenbroder vid den här tiden Tobias, trodde att det var dags att bryta mönster och ta oss ut ur singelträsket. Det gick sådär och istället satt vi där som två tragiska figurer och tyckte synd om oss själva. Hur patetiskt vårt sökande och trånande efter den rätta verkligen var
och att det fan var dags för oss att skärpa till oss rejält. Inget
uttalat nyårslöfte men ändå en brytpunkt som när det nya året 2002 var
slut hade resulterat i att vi båda hade ett helt annat liv.

En dryg vecka in på det nya året kom ytterligare en brytpunkt som förändrade förutsättningarna för mycket och satte en punkt för något som varit en oroshärd i tillvaron hela mitt liv. Min pappa dog tidigt på morgonen den 9 januari några månader innan han skulle fylla 72 år. Det var ett snabbt och smärtfritt slut på ett liv som den andra halvan av livet bestått av en personlig kamp och en påverkan på hela sin omgivning.

För min del fortsatte vintern med en kombination av jobb, träning och festande. Livet som singel tedde sig allt mer desperat och jag började nog inbilla mig själv, och ställa in mig på, att jag skulle leva mitt liv ensam och utan barn. Det var nog bäst så helt enkelt.

En av alla dessa gånger, när jag fortfarande tränade (!), så följdes mitt och Daniels gymbesök av en after work där även Glenn var med. Det var jag, Daniel och Glenn på Brasseriet i Borås en skön april-fredag våren 2002. Vid bordet intill satte sig efter ett tag tre tjejer. Efter ytterligare en stund råkade en av dom slita sönder sitt pärlhalsband så att pärlorna flög över golvet. Som den gentleman Daniel är så kastade han sig ner för att hjälpa till att plocka upp dessa pärlor. Det gjorde inte jag.

Istället började jag prata med hon som satt närmast mig. Katrin Hansson hette hon då. Katrin Kjellberg heter hon idag och det var där och då som nästa steg i mitt positiva 00-tal togs.

Jag kände min svärmor och min frus båda systrar innan jag kände
eller hade träffat Katrin. Vi hade jobbat tillsammans på samma företag
under flera år och jag hade bara hört talas om den tredje systern som
far och flög runt till Australien och hoppade fallskärm överallt där
det fanns ett flygplan ledigt.

Hon
fattade före mig vem jag var och att jag kände nästan hela hennes
familj. Den kvällen blev speciell och även om jag då, under de kommande
veckorna, inte vågade tro fullt ut på kärleken så visade det sig att
jag kunde slappna av och faktiskt tillåta mig att älska någon utan att
vara rädd för att bli sviken igen.

Efter tre veckor bodde vi i princip ihop. Efter 2,5 månad bodde vi
definitivt ihop och efter 4 månader flyttade vi in i vår första gemensamma
lägenhet.

2003

Det var ett liv i harmoni som hade infunnit sig. I början av året pratade jag och Katrin om att spara pengar för att om några år, kanske 4-5, kunna köpa ett hus.

På valborgsmässoafton fick vi tillträde till vårt hus i Aplared.

Det var ett hus som vi hade stora planer för och som också genomgick en förvandlning från 70-talshus till vårt eget under de kommande fem åren. Många och långa och storslagna renoveringar tog, även om det var inspirerande, ut sin kraft.

Under hösten började vi att skoja om att gifta oss och att detta skulle ske i hemlighet. Först var det nog mest snack, men sedan blev planerna för detta mer konkreta.

2004

Våra bröllopsplaner intensifierades under vintern och planen blev till slut klar. Vi skulle resa till USA och var där under en månads tid när först en förlovning skulle ske i New York och sedan ett bröllop i öknen utanför Las Vegas.

Planerna klaffade perfekt och efter den första halvan tillbringade vi resterande tid i fantastiska Kalifornien. Efter vår hemkomst hade vi en fest för inbjudna vänner som ville fira vårt äktenskap som vi lurat dom på.

En annan plan efter vår resa var att vi skulle försöka att skaffa barn. Det visade sig inte vara en alltför svårt uppgift om man säger så. Redan nån gång i början av juli började en lång väntan med mycket planering och annat.

Strax efter vårt bröllop och vår efterföljande fest inträffade det sorgliga att mina bror och hans tjej förlorade sitt första barn strax innan födseln. Detta var något som påverkade oss själva under hela vår väntan på det första barnet.

Det här året skedde även båda de två kollektiva fyllorna som jag och min fru har delat. Den ena var på Manhattan där vi helt livsfarligt söp oss dyngraka på Cosmpolitan och annat gott innan vi skulle hitta hem till vårt hotell.

Det andra tillfället var hemma i vårt hus i Aplared där vi började med en god middag med vin. Fortsatte med mer vin och mer vin och… Vi vaknade nästa morgon med kläder utspridda i hela huset och utslängda toapappersrullar. Synen av två nakna människor som kastade toapappersrullar efter varandra hade varit extremt intressant att ha sett.

2005

Detta var året när jag började blogga, något som vid sidan om alla

Vår väntan på vårt första barn blev en seg historia. Det gick till slut mer än två veckor över tiden innan Nora Linnea Kjellberg den 14 april fick se världen med sina stora ögon. Det var ett dramatiskt slut på förlossningen när hon kom ut och inte andades utan fick föras bort direkt från rummet. Det tog inte lång tid, men det var minuter som fick mig att sväva bort i tankar som inte var nådiga.

 080617-nora-linnea-kjellberg

Att ha blivit pappa är den enskilt största förändringen av alla under hela detta decennium. Det är även en massa andra fantastiska saker som har hänt, men ingen enskild sak har gjort så stor skillnad i hur livet fortsätter att levas med allt ansvar och alla plikter som inte går att bortse ifrån.

Från september påbörjade jag min föräldraledighet när jag var hemma ett par dagar i veckan under hela hösten och fram till mars 2006.

Min bloggsammanfattning av 2005

2006

Ett år där stora förändringar på mitt jobb gjorde det till en orolig tid för mig och många andra innan vi någorlunda visste vad som gällde. Vad som verkligen gäller verkar det företaget fortfarande inte göra.

Nora fyllde ett år och lärde sig att gå dagen efter 1-årsdagen.

Mot slutet av detta år hade mina ovilja och mina funderingar kring att skaffa ett barn till lagt sig. Vi skulle nog göra ett försök till…

2007

Det tog inte många försök innan vi kunde konstatera att det var ytterligare ett barn på väg till oss. Väntan på den nya tjejen var betydligt mer nervig än när vi ovetande väntade på Nora och inte insåg vad som kunde ske ända in i slutet av en förlossning.

Den här gången ställde vi hårda krav på att inte tvingas gå över en lång tid. Istället blev det igångsättning på dagen när hon var beräknad och det gick mycket bra. Milla Judit Kjellberg föddes den 11 oktober. Samtidigt med att denna fantastiska nya lilla tjej föddes fanns min mormor, mycket svårt sjuk, på samma sjukhus några våningar längre upp.

Min mormor var den första person vid sidan om sjukhuspersonalen som fick se Milla. Några veckor senare avled min mormor. Om detta möte mellan livet och döden skrev jag förra hösten en text.

 IMG_5088
Tidigare under året hade en annan mycket jobbig process pågått där förtvivlan blandades med visst hopp, men där det till slut inte fanns något att göra åt det fruktansvärda faktum att min arbetskamrat Anders, han som var den första person jag anställde som lagerchef, till slut fick ge upp sin kamp emot cancern bara 27 år gammal.

Trots att både min pappa, min mormor och min brors lilla ofödda barn har dött under 00-talet så är det här det som har varit allra mest jobbigt. Det pågick under en så lång tid, där just hoppet och förtvivlan blandades om, och man ska helt enkelt inte dö när man är i den åldern. Det trodde, eller kanske inbillade sig, Anders själv in i det sista. Men inte ens han kunde få leva det liv som han hade insett fanns att leva.

Under hösten var jag långledig, från veckan innan Milla föddes fram till början av december, för att den nya stora familjen skulle få en så bra start som möjligt.

2008

Om det har hänt mycket under tidigare år på 00-talet så är det ingenting emot vad som var fallet förra året.

I tur och ordning handlade det om att jag fick nytt jobb i Göteborg, vi hittade ett nytt hus i Bollebygd, vi sålde vårt genomrenoverade hus i Aplared, jag började jobba i Göteborg, vi flyttade till Bollebygd. Allt detta skedde från mitten av mars till mitten av maj månad 2008. Som om inte det vore nog så fick min fru ett nytt jobb över sommaren och började jobba där i slutet av augusti.

Alla dessa förändringar i sig var positiva och det finns ingenting i det hela som har ångrats, men visst fan var det ofrånkomligt att det blev påfrestande att verkligen bryta upp ifrån alla rutiner och fasta platser.

Ett positivt år med stora påfrestningar som krävde ett 2009 med mer lugn och nya rutiner.

2009

Om detta år har jag redan skrivit ett bokslut där jag konstaterar att det blev ett år som innehöll en vinter med stor oro för en sjuk dotters, en vardagstillvaro som just fick sina rutiner och ett annat lugn och om att vi fick en tonåring i huset i somras.

Sammanfattning

Ett enkelt och tydligt konstaterande är att det har varit det bästa decenniet i mitt liv.

En mycket viktig sak som bara har växt sig starkare under 00-talet är relationen till mina fem bröder. Vi träffas och vi umgås på ett sätt som jag aldrig trodde skulle varit möjligt för 10 år sedan.

Visst har där funnits stunder när jag tvivlat på mycket. Men totalt sett har det, inte minst från 2002 och framåt, varit ett fantastiskt personligt decennium. Jag är en annan än jag var förut och jag gillar honom!

 Formkurva 00-talet
2010 fyller jag 40 år och jag ser själv inte några större spår av krisbeteende. Jag har inte börjat träna igen, jag har inte börjat klä mig extremt ungdomligt. Jag springer inte benen efter mig när jag ser en ung snygg tjej och jag har inte börjat spela golf. Jag känner mig helt enkelt inte alls som de 40 år som passet säger att jag ska fylla.

Under 10-talet kommer mina barn att växa sig stora och blir tonåringar.

Successivt vrids livet åt ett annat håll igen och med det möjligheter både till nya utmaningar och vägval i livet mellan 40 och 50.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Intressant.se

Postas även på Signerat Kjellberg

Sex bröder Kjellberg från två generationer

Sex bröder från två generationer. Tre 50-talister och tre 70-talister. På många sätt två skilda världar men med samma utgångspunkt i en uppväxt i samma lilla by. En by som gick från levande till dvala under de decennier som sex bröder växte upp där och flyttade därifrån. Det var en uppväxt som skedde med samma far men med två olika mödrar. En brytpunkt under 60-talets andra hälft som i grunden förändrade det mesta.

För de tre äldre bröderna innebar det ett liv utan sin döda mor. För oss tre yngre bröder innebar det en uppväxt med ett accelererande alkoholmissbruk hos vår gemensamma far. En uppväxt där vi inte vet något annat än just detta som en överskuggande faktor i precis allt. Denna skugga påverkade även relationerna mellan oss sex bröder på ett högst påtagligt sätt. Det uppstod sprickor som kanske inte någon trodde skulle kunna repareras. Det blev precis tvärtom.

Ett första trevande steg togs nån gång i mitten av 90-talet. Det var en träff hos nr 1 i ett hus på Änggatan i Ulricehamn en sommardag. Det var ett trevande möte. Vi pratade i vida cirklar. Vi tittade på nån gammal film med oss tre yngre bröder från 70-talet. Mycket mer minns jag inte.

Sedan dröjde det till 1999 innan det blev ett nytt gemensamt möte. Även nu hos nr 1. Den här gången på Stenmursgatan i samma stad. Det var en träff som öppnade våra fördämningar där alla de frågor och inbillade oförrätter från vår uppväxt började hanteras. Allt hade sin grund i hur vår far hade hanterat sitt eget liv och hur detta högst påtagligt påverkat vår relation till honom, vår relation till varandra och till alla andra runt omkring.

Dessa fördämningar fortsatte att svämma över de kommande träffarna som nu fortsatte att ske minst en gång per år. Det skrattades och gräts under tiden som vi nog gemensamt la ett pussel av vår gemensamma men ändå så skilda bakgrund. Vi lärde känna varandra över generationsgränser och personliga gränsdragningar för att successivt kunna lägga detta bakom oss och umgås utan ständigt ältande om vad som var vad och varför det skedde.

Sedan 1999 har vi haft gemensamma träffar minst en gång per år under dessa 10 år. Vi har varit i metropoler som Rånnaväg, Borås, Kristianstad, Örby, Aplared och Liverpool. Vissa av dessa flera gånger om. Och i takt med förändringar som sker så har vi så naturliga platser som Älmestad och Bollebygd kvar att klara av. Nästa gång vi alla ses är i december när det är dags för bröllop.

Visst diskuterar vi fortfarande saker som berör vår gemensamma historia. Och nog kan det finnas saker som vi inte alls är överens om. Och självklart har vi alla våra egenheter som inte är helt enkla att förstå. Men det sker med en respekt och en helt annan känsla än den som en gång fanns där på 90-talet på Änggatan och Stenmursgatan i Ulricehamn.

Efter vår senaste träff för några veckor sedan konstaterade nr 2 att vi numera pratar om våra egna liv och inte om alla andra. Fokus har sakta men säkert förskjutits och centrerats att handla om oss själva istället. Vi vet var vi har varandra och vi vet, framför allt, varför det blev så som det gjorde en gång i tiden. 

Från LIVERPOOL 2008

Det som inte någon av oss under flera decennier hade kraft och förmåga att reparera har vi gemensamt, under den senaste 10-årsperioden, lyckats att hantera så bra att vi numera istället har en ganska unik kontakt som återupptas på ett fullkomligt naturligt sätt en eller ett par gånger per år.

Det ironiska i det hela är att sannolikheten för att vi skulle ha detta,
för oss unika som vi har idag, utan det som var grunden till sprickorna är förmodligen mycket mindre.

Så egentligen handlar den här texten om hur jag fick tillbaka alla mina bröder in i mitt liv på detta ganska unika vis.

Tack för detta – LTPK, Kläck, Jöjje, Mange och Danne!

Keken

Att vara empatisk och solidarisk

Det är lätt att påstå att man är en empatisk och solidarisk människa. Det är samtidigt inte alltid så enkelt att leva upp till sin egen verklighetsuppfattning. Det handlar om att ta och ge i ungefär lika stora portioner. Att uppnå en balans.

Visst finns det människor som har ett outtömligt förråd av empati som svallar över alla breddar, men de flesta av oss behöver få bekräftelse och uppskattning på olika sätt för att själva orka med att leverera samma sak, inte nödvändigtvis tillbaka till samma person, men för att ha energi att göra det alls i tillräckligt utsträckning.

Den här balansen är en svår väg att att vandra och den börjar inifrån kärnan i livet, i den egna familjen, och sprider sig sedan i ringar ut därifrån. Till andra närstående, till vänner, bekanta och till helt okända människor som på något vis behöver ett stöd i en svår situation i Arboga eller Indonesien. Det är olika dimensioner i det hela, men grunden för aktionen är den samma. Att vara empatisk och solidarisk på olika sätt i livet.

Det man i första hand kan förvänta sig av någon som påstår sig vara just empatisk och solidarisk är att personen i fråga i första hand har förmåga att var det och visa det för de personer i livet som via blodsband, och utan orsak till annat, står en allra närmast vid sidan av den egna innersta kärnan i den egna familjen.

Om man inte klarar av detta är det minsta man kan begära att inte heller påstå sig vara detta.