Hon var en gång en strålande lucia

"Ingen som ser henne kan tro att hon en gång var en strålande lucia" sjunger Lundell och inget annat kunde beskriva det bättre än så.

Därifrån till altaret och ett liv nedtryckt och utan självständighet förrän en januarimorgon drygt 30 år senare då det inte var självständighet utan starten på en kamp för att förmå sig att själv att klara av det allra mest grundläggande i livet.

Det som de flesta gör åren mellan 20-25 fick vänta nästan ett halvt liv. Den halva av livet när ett liv levs på allvar med sina barn som blir tonåringar och vuxna och får sina egna barn som med rättmätig visdom kan tas om hand och få sin historia att relatera till.

Det är istället år som har handlat om en kamp att skaffa sig minsta lilla gnutta av självaktning och självförtroende för att orka fortsätta kämpa. Till den dag i januari för knappt ett decennium sedan då det för första gången i livet handlade om att stå på egna ben och gå vägen fram.

Det gick på stapplande steg även om varje liten bit av den resan har skett med en fortsatt dålig självkänsla och ett förtroende för sig själv och sin förmåga som är sorgligt att se när man vet att hon en gång var en strålande lucia.