Jag faller i tyst gråt

Jag ser ett program om dödligt sjuka relativt unga människor och faller i tyst gråt.

Det dyker upp tankar på fvad som hände med Anders, som för bara drygt 3 år sedan var full med liv och nyfunna ambitioner, men som sedan blev sjuk efter vad som först sas vara en rutinoperation, om  än en krävande sådan. På detta följde just den kamp som några av de personer tv-programmet visar upp.

Jag kan fortfarande se hans ögon framför mig när jag den där sista gången hälsade på honom bara några dagar innan det tog slut. Det var först då, när livet runnit ur hans kropp, som blicken var tom.

Innan dess var det samma jävlar anamma i ögonen hos de personer i programmet som nu får mig att falla i tyst gråt.