Leaving Las Vegas som Herr och Fru Kjellberg

Leaving Las Vegas med Sheryl Crow strömmar ut ur högtalarna när vi
lämnar just denna stad bakom oss för att istället erövra California.

Att
lämna en galen stad efter några galna dagar känns ganska skönt och vi
gör det som herr och fru Kjellberg efter ett bröllop ute i öknen, The
Valley of fire, utan att någon annan har en aning och med en och
samma person agerandes chaufför, fotograf, filmare, bröllopsvittne och
servitör av weddingcake och champagne. Allt noga planerat på hemmaplan
med förlovning i New York tio dagar tidigare den 2 maj.

Det är på dagen fem år sedan detta skedde och på ett vis
känns som om det vore mycket längre sedan än så. Då var det bara vi två
som kunde planera och göra just en så galen sak och lura skjortan av de
flesta i omgivningen. Att vi skulle förlova oss under en månadslång
USA-resa trodde säkert många. Men att tio dagar efter den annonsen även
få läsa att vi hade gift oss var det nog färre som hade gissat.

Att det känns så pass länge sedan beror nog mest på den allra
största förändringen sedan dess. Den att bli föräldrar, först till Nora
och sedan till Milla, med allt vad detta innebär.

Samma dag som vi gifte oss så postades också ett antal inbjudningar
till en fest som vi ville ha med ett antal vänner någon vecka efter det
att vi kommit hem. En fest som klart och tydligt gick ut på att vi inte
ville ha presenter utan att gästerna istället fick betala den mat de
önskade äta på restaurang Chez la'mi i Borås denna lördagskväll i
mitten av juni 2004. Några pengar att bjuda på fest hade vi ju inte
kvar efter en månad i USA där varenda krona och dollar med råge gick
åt…

I samband med denna "efterfest" till vårt bröllop fick alla gäster
skriva ner hur det skulle se ut i våra liv fem år senare och det är
just den dagen som idag är inne och det är dags för oss att kolla in
vad våra vänner trodde om oss egentligen. Hur många barn är sannolikt
en av de vanligaste gissningarna, men det mest spännande blir att se
alla andra gissningar.

Mycket har hänt under dessa fem år som gifta. Det allra mesta
positivt och utvecklande, även om jag inte ska dölja att det varit
tufft mellan varven inte minst efter det att vårt andra barn föddes.
Den som påstår att det inte gör någon skillnad att vara gift har fel.
Det är ett band som knyter ihop saker och ting på ett annat sätt än
annars.

Jag kände min svärmor och min frus båda systrar innan jag kände
eller hade träffat Katrin. Vi hade jobbat tillsammans på samma företag
under flera år och jag hade bara hört talas om den tredje systern som
far och flög runt till Australien och hoppade fallskärm överallt där
det fanns ett flygplan ledigt.

Av en ren slump träffades vi en fredagskväll i april 2002 när jag
var ute med ett par kompisar. Ett sönderslitet halsband och fullt med
pärlor på golvet var upprinnelsen till att vi började prata. Hon
fattade före mig vem jag var och att jag kände nästan hela hennes
familj. Den kvällen blev speciell och även om jag då, under de kommande
veckorna, inte vågade tro fullt ut på kärleken så visade det sig att
jag kunde slappna av och faktiskt tillåta mig att älska någon utan att
vara rädd för att bli sviken igen.

Efter tre veckor bodde vi i princip ihop. Efter 2,5 månad bodde vi
definitivt ihop, efter 4 månader flyttade vi in i vår första gemensamma
lägenhet och Valborgsmässoafton året därpå fick vi tillträde till vårt
hus som det renoverades på i fem år fram till för ungefär ett år sedan när det såldes till förmån för det hus vi bor i idag.

Trots att det har funnits stunder i livet även de senaste 7
åren när det har varit jobbigt, märkligt vore det väl annars, så finns
det ingenting som gör att jag för en endaste sekund ångrar den där
fredagskvällen i april 2002, förlovningen och bröllopet i New York och
The Valley of fire 2004 eller det nya liv som vi fick först med Nora
och sedan med Milla. Den helheten finns det ingenting som kan slå.

Jag älskar min fru och mina döttrar idag precis som alla andra dagar.