När ett företag förlorar sin själ och sitt förnuft

Det finns alltid orsaker till varför företag gör olika typer av förändringar i sin verksamhet.

Förändringar i sig är nödvändiga för att driva verksamheten framåt. Men det finns olika sätt att göra det på och attityden till vad man gör är avgörande för förtroendet i förändringsprocessen.

När det övergår från en tid av förändringar för att justera riktningen på verksamheten, till att bli en ständigt pågående ovisshet över vad som ska hända nästa dag, vecka eller månad så är det inte längre något som gagnar verksamheten. Så kan det få vara under en begränsad period, men inte år efter år. 

Istället börjar nyckelpersoner att dra öronen åt sig, och hoppa på andra möjligheter med en ljusare och sundare syn på framtiden, vilket leder till att kompetens och styrka att stå emot förändringar som inte är av godo. När nyckelpersoner försvinner så börjar även anställda i skiktet där under fundera över sin plats i verksamheten och ser sig om efter annat.

Ingen enskild anställd är så stor och viktig att det äventyrar ett företags utveckling, men flera eller många avhopp under relativt kort period är inte av godo. I vart fall inte när det handlar om att gå från toppen, hamna i ett sluttande plan och kanske till slut börja visa tendenser på att i vissa avseenden falla fritt.

Fokus på huvuduppgiften i verksamheten glider sakta men säkert över till en problemhantering och en kortsiktig brandsläckar-mentalitet som bara borrar det hela allt djupare ner i ovisshet och tappat fokus.

Jag började en gång i tiden, i mitten av 90-talet, att arbeta på ett företag som då rent hanteringsmässigt låg på en låg nivå. Det var lokaler och allmän hantering som behövde utvecklas till något modernt. Men det fanns en glöd och en ambition bland nästan alla som arbetade på företaget att utveckla det till något bättre och att det skulle ske med gemensamma ansträngningar och genom att låta individer ta sitt ansvar för sin del av verksamheten.

Nya bättre förutsättningar skapades genom förvärv av nya lokaler där allt kunde samlas under ett tak, en IT-struktur utvecklades till att innefatta alla delar, ett kvalitetsledningssystem togs fram och alla var delaktiga i förändringen. Just då insåg inte alla att det var så, men i efterhand har även skeptiker insett vilken fantastisk tid detta var och hur bistert det sedan kom att bli.

Jag vet inte hur många timmar utöver de 40 ordinarie som var och en la ner på att få till det på ett bättre sätt än tidigare. Det skruvades hyllor i veckor och månader, det polerades golv och byggdes hängställningar. Ansvar fördelades ut och togs om hand av var och en.

Verksamheten fortsatte sedan att växa i rekordfart och lokaliteterna blev efter bara några år återigen ett problem att hantera. Men även detta skedde på ett bra sätt och känslan för att gemensamt föra företaget framåt fanns kvar.

Så här såg det ut fram till mitten av 00-talet när en försäljning till nytt riskapitalbolag skedde. Här någonstans väcks den stora förändringsivern och omstruktureringen för vårt företag och alla andra i koncernen till liv på allvar. Stora expansionsplaner tillsammans med interna sammanslagningar gör det dagliga arbetet för var och en otydligt.

Eget ansvar för uppgiften flyttas, trots uttalade ord om en fortsatt platt organisation med nära till beslut i det egna företaget, högre upp och till fler mellanchefer på koncernnivå än någon vettig människa kunde se vara nödvändig. Förtroendet för individen kapades och ersattes successivt med rapporteringar och starka inskränkningar i befogenheter.

Givetvis fanns det även goda tankar om att utnyttja gemensamma krafter på ett bättre sätt och inte lägga krut på att göra saker dubbelt upp. Allt var inte av ondo, men det skedde på ett mer opersonligt och kortsiktigt sätt utan det rätta perspektivet på var någonstans man egentligen ville nå. Jag hade förmånen att under delar av mina sista år ha en mycket bra närmsta chef som inspirerade och gjorde mig och mitt arbete bättre. Tyvärr såg jag betydligt fler som inte märkte just detta.

Jag slutade själv för snart 2 år sedan och om jag då trodde att det värsta var över så trodde jag fel. Det som har pågått sedan sommaren 2008 är en slakt av de sista spillrorna från ett företag som en gång i tiden byggdes och förvaltades genom ett hederligt ägarskap, en personal som fick och förvaltade sitt förtroende och en gemensam riktning som syftade till att göra det bästa för kunden i alla lägen.

För mina gamla kollegor har det handlat om praktiska förändringar som i flera avseenden, på ytan, har syftat till betydligt bättre förutsättningar att utföra jobbet, men som när det väl kommer till kritan visar sig vara enormt ödesdiger för den enskilda individen och hans eller hennes kämpande för företagets räkning.

Många fler har lämnat efter mig och igår fick några av de allra bästa personerna som jag var chef och kollega för beskedet att de inte längre är behövda av företaget. Deras arbete de senaste 5-10 åren är inte längre något värt när man har slagit samman all personal oavsett kompetens och annan initierad kunskap i en enda klump. Då är det medlemskap i facket som avgör om man är kvar eller inte.

Inte ens inom ramen för den personalstyrka som fanns under mitt ansvar har det skett en tillbörlig gallring av personalen. Kompetens har ratats och inkompetens, eller i alla fall en betydligt lägre kvalitétsnivå, har premierats för den fackliga gemenskapen.

Först har företaget drivit allt till sin spets och varit stenhårda i sina rationaliseringar och sedan kan man inte ens stå emot ett starkt men oerhört korkat fack som bara ser till att en person är medlem i facket och fullkomligt ignorerar att det finns en kompetens på individnivå som man inte bara kan slänga ut om man är intresserad av företagets fortsatta framtid.

Jag jobbar idag hos en konkurrent till denna, min gamla arbetsgivare, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig helt bedrövad över hur det är möjligt att driva något, om inte affärsmässigt, så i alla fall utifrån förnuft och vanligt hederligt folkvett så långt ifrån det jag en gång var med och arbetade för med stor glädje. 

Jag har ingen aning om hur allt som har hänt de senaste åren har genererat förbättrade möjligheter att på sikt leverera en bättre helhetsprodukt än vad man tidigare gjort. Det intressanta är om någon vet det.

Det jag dock vet är att det i så fall kommer att ske med en helt annan utgångspunkt och utan det utdelade personliga ansvar och förtroende som en gång byggde en stark verksamhet med ett gemensamt mål.

De ekonomiska muskler som bevisligen finns skulle ovillkorligt kunna sopa banan med de flesta konkurrenterna på banan, men utan rätt fokus och inställning till helheten så är det långt ifrån någon självklarhet. Det har jag sett tydliga konkreta bevis för de senaste 2 åren.

Men i första hand handlar det nu inte om konkurrenters framtida förmåga utan om det oerhört tråkiga besked som vissa fullkomligt oförtjänt fick igår. Det senaste äckliga exemplet på ett företags osjälsliga och förnuftsfria agerande.