Berättelsen om min pappa Tage
Imorgon är det 80 år sedan min pappa föddes.
Han var 40 år när jag föddes och nästan 72 år när han dog 1992.
Han föddes i sin mors föräldrahem Arvidstorp i Kalvsjöholm, men flyttade ganska snart till det hus som hans far höll på att bygga i Överlida. Huset hette Borgåsen och där växte han upp med sin far Per och sin mor Judith och där föddes också hans två bröder Göte och Per-Olof. När han var 15 år fick han även en lillasyster som heter Birgitta.
I samband med andra världskrigets utbrott kunde familjen inte klara av att bo kvar i sitt hus. Istället följde ett antal år med många flyttar dit det fanns jobb för hans far på olika gårdar i Gällstad, Länghem, Rydal, Kinnahult och Rydal en gång till innan han själv flyttade hemifrån på egen hand till Borås och där han först jobbade som spisbiträde och sedan i en livsmedelsbutik som jag tror var det som idag är en Handlarn-butik och som har hetat August Magnussons livs.
En sommar jobbade han på Gåsö i Bohuslän, något som jag tror gjorde stort intryck på honom. Just Bohuslän förblev något han återkom till vid många tillfällen och som han hade många historier kring trots att det bara verkar ha varit en sommar.
När hans morbror tog över pensionatet i Tranemo arbetade han där under en period innan han istället började på Konsum och träffade sin första fru Inga. I Tranemo föddes även mina två äldsta bröder 1953 och 1954.
Bror nummer tre tror jag föddes efter flytten från Tranemo till det Torsbo som förblev hans hemort resten av livet. Ett öde som på många vis kom att styra både hans och många andras liv in på ett spår som för hans del hade kunnat sett mycket annorlunda ut.
I Torsbo arbetade han först som föreståndare i den Konsum-butik som då fanns där. Sedan tog han ett yrkesmässigt steg in i textilbranschen, som han sedan aldrig lämnade, när han började på Eiser-fabriken i Torsbo.
Först bodde de i lägenhet och sedan byggdes det hus som jag är uppväxt i. Jag tror att det var färdigt 1962 och exakt hur länge de hann med att bo där innan hans fru, och mina äldre bröders mor, blev sjuk i cancer vet jag inte heller säkert, men det var inte länge.
Det som sedan följer behöver man inte vara någon Einstein för att inse det jävulska i då han med tre små barn och ett nybyggt hus ställs inför faktum att hans fru är sjuk i cancer.
Det bli en kamp som pågår fram till sommaren 1966 när hon avlider. Tyvärr är detta bara början på ett personligt lidande som kom att pågå livet ut och som även påverkar och präglar så många andra i hans närhet.
Bara något år efter detta träffar han min mamma, som är 19 år yngre och bara 5 år äldre än min äldsta bror. Hon hade först varit där för att hjälpa honom efter hans frus död, men det leder mer eller mindre rakt in i ett förhållande och ett nytt äktenskap.
Denna ekvation kan vem som helst med sunt förnuft inse är sprängstoff för ytterligare komplikationer och tyvärr hanterar inte min far heller detta på ett speciellt bra sätt. Hans barn får inte en ny styvmor utan snarare något av en syster rent åldersmässigt. Hon flyttar in, de gifter sig och de tre barnen får ett rum tillsammans i källaren av huset.
Under tiden som gått efter hans frus död accelererar även hans drickande. Det är enligt min uppfattning en kombination av egen svårighet att hantera situationen och en mycket gynnsam miljö för att alltid kunna hitta någon att kunna ta en grogg tillsammans med. Miljön var inte avgörande, men jag tror att den spelade en betydande roll för vad som hände. Att han var händig och hjälpsam mot många i det samhället var något som med enkelhet belönades med en grogg eller flera.
När jag föds i juli 1970 så gör jag det dramatiskt med transport till Sahlgrenska i Göteborg och akut operation. Sedan följer ett första halvår i mitt liv med sjukhusvistelser och ständiga problem. En miserabel start på det som kanske kunde varit en något som mildrat problemen en aning.
Istället blev det ytterligare ett steg in i något som bara leder neråt. 1972 och 1976 föds mina yngre bröder. Under hela 70, 80 och halva 90-talet är det mer eller mindre stora problem.
När Eiser lägger ner sin fabrik får min pappa anställning på Wahls i Ulricehamn. Detta gör att han vid dryga 40 års ålder tar körkort och börjar pendla de 2,5 milen varje dag. På Wahls är han så länge det företaget finns kvar. Därefter arbetar han några år på Andersson & Hjalmarsson innan han byter till M&E Carlsson i Vegby där han arbetar fram till sin pensionering i mitten av 90-talet.
Under alla dessa dryga 20 år som han åker bil fram och tillbaka till sitt arbete, som han faktiskt ändå skötte på ett mycket bättre sätt än det mesta övriga i livet, så gör han det otaliga gånger efter att kvällen före ha varit rejält full.
Att han aldrig någonsin under alla dessa år vare sig åker dit för rattfylla, skadar sig själv eller någon annan är egentligen ganska osannolikt. Att inte heller någon under alla dessa år såg till att han hamnade i en kontroll är även det något av en gåta. Detta sker istället 2001. Det är först då som någon anser att min far inte borde köra bil och ser till att han åker dit för rattfylla en morgon Gällstad. Han blir av med körkortet och knäcks riktigt rejält.
Att ange sin egen far,mor, man eller hustru till polisen så att de
åker dit i en alkoholkontroll en vacker morgon är inget som man bara gör
som anhörig. Men någon med lite vidare perspektiv, och utan att
tillhöra den innersta kretsen, borde göra detta och det är kanske exakt
en sådan sak som kan få individen att tänka om.
För min far hade kanske ett sådant uppvaknande 20 år tidigare gjort
att mycket hade sett annorlunda ut. Ingen vet, men frågan finns där och
får aldrig något svar.
Det fanns hela tiden drömmar om en lång rad olika saker som han ville göra. Han drömde om Bohuslän och Evert Taube. Han ville åka på semester till Spanien igen, precis som han gjort under 60- och början av 70-talet. Han ville åka till USA och det han kallade vilda western. Det var drömmar som inte på något vis hade behövt att bara vara drömmar. Med andra val i livet hade det varit full möjligt att uppnå det mesta av detta. Istället slog en bitterhet till över sin egen situation och att andra närstående kunde göra det han ansåg sig inte kunna göra.
Det sista knappa året upplever jag som en tid när han tänkte igenom mycket av allt det som kom att bli hans misstag och tillkortakommanden i livet. Hans hälsa blev sämre och den 9 januari 2002 orkade en tufft utsatt kropp och psyke inte med längre.
På sommaren efter att han blivit av med körkortet tog jag med honom i min bil ner till hans barndomstrakter. Vi tittade på stället där hans mors föräldrahem hade varit. Vi stannade i Överlida för att se var huset på Borgåsen hade stått och stannade på en rad andra gamla minnesplatser. Jag tror att han var nöjd med den resan. Jag var det.
Trots att hans kropp givetvis måste ha varit gravt påverkad efter så lång tids drickande så var det ingenting, eller i alla fall väldigt lite, som faktiskt syntes på honom den allra största delen av tiden. Många utanför den innersta kretsen hade under lång tid, eller kanske aldrig, en aning om hur illa det egentligen var. Hans yta talade inte om hur det såg ut inombords.
Han kunde inte hantera sin svaghet utan valde att istället försöka hitta andra syndabockar till varför det blev som det gjorde. Det fanns bidragande orsaker till utvecklingen men det var ingen annan än han själv som avgjorde utgången. Det fanns så många vägar ut ur den elaka spiralen, men han orkade eller ville inte just då acceptera detta. Det här tror jag att han var smärtsamt medveten om och inte minst under det sista knappa året i livet.
Det jag har beskrivit är min bild av hur hans liv såg ut. Vi sidan om allt elände så fanns det givetvis även positiva saker som är lätta att glömma bort. Några minnesbilder och lösa tankar om mina positiva minnen:
En av de första sakerna som jag minns är när bara han och jag sommaren 1979 åkte iväg ensamma i hans blåa Opel till Lysekil och det Bohuslän som han så ofta återkom till. Vi bodde på hotell i Lysekil och han visade mig olika ställen som han hade varit på den där sommaren vid 40-talets slut. Vi åkte färja i bohusläns skärgård. mellan Lysekil, Ellös, Mollösund, Grundsund och en rad andra små ställen.
En sak som jag kommer ihåg är det påsklov när jag och min bror Magnus fick följa med honom när han vistades på ett behandlingshem utanför Jönköping. Det var under den period när det verkligen kändes som om han var på väg att ta sig ur alla problem och vi fick uppleva hur han kunde vara utan påverkan av spriten. Tyvärr höll det inte den gången heller, men minnet av hur han var under den tiden finns kvar. Det är tragikomiskt att ett bra minne av sin egen far är när han befinner sig på ett behandlingshem.
Jag tillbringade mycket tid med honom hemma i källaren bland alla hans verktyg. Han var en grymt händig person med stor uppfinningsrikedom och jag älskade att vara där och göra egna saker i trä eller vad det nu kunde vara. Även trädgården var ett ställe där han oftast mådde bra och där jag tyckte det var roligt att vara med honom.
Det var nog från honom som mitt stora samhällsintresse, intresse för böcker och tidningar, och viljan att uttrycka mina åsikter har kommit ifrån. Han var ganska kategorisk i mycket av sitt tyckande, något som även jag har varit tidigare, men där jag nog har blivit betydligt bättre på att nyansera mig än vad han var.
En sak som vi gjorde tillsammans var att fiska i sjön hemma. Vi åkte ut i den minimala plastekan med motorn som han fått från sin bror och drog med kastspö efter båten tills vi kom fram till ett bra ställe att meta på. Ibland kunde vi bara stå på bryggan och fiska.
Han var en person som kunde skriva insändare till tidningarna och ringa en journalist och berätta om något som han ansåg inte var bra. Jag gör kanske något liknande med mitt bloggande där jag på ett annat sätt belyser vad jag tycker är viktigt. Han hade inte älskat min sväng ifrån det socialdemokratiska arvet till var jag står idag, men jag tror att han i smyg hade varit lite imponerad om han idag hade följt min blogg.
Kopplingen mellan honom och mig, mellan den gamla och den nya världens sätt att förmedla sina åsikter, är istället hans yngre bror Per-Olof som började blogga strax efter mig 2005 och som har gjort att han och jag idag har en relation som knappt existerade innan dess.
Jag kan se flera andra positiva egenskaper som kommer direkt ifrån honom, säkert även negativa, och jag är i grunden glad för det arv som ändå kommer ifrån honom. Jag är varken lycklig eller nöjd över hur han förvaltade sin stora intelligens och sina enorma möjligheter till något betydligt mycket bättre och hur han mentalt har misshandlat sin närmaste omgivning, men jag inser att utan grundplåten ifrån honom hade jag aldrig varit där jag är idag.
På precis samma sätt som att jag aldrig hade kunnat formulera mig kring tankarna om mina sex bröder för ett antal år sedan så hade jag inte heller kunnat göra det om min far på det vis jag nu gör. Jag har successivt sedan 2002 låtit mig nyanseras i min syn på både honom, vilka orsaker och pådrivande faktorer som var med och spelade upp det spel som blev min uppväxt.
Jag har i detta haft en enormt stor hjälp av de ständigt återkommande träffarna med mina bröder, min nya kontakt med min farbror Per-Olof och genom att ha kunnat bilda en egen familj med min fru och mina två barn. Tillsammans har det gett andra perspektiv och öppnat upp stängda dörrar med garnnystan, trådar och fragment från historien som gett mig en betydligt vidare bild av vad jag anser är delar av sanningen om min familjs historia.
Det finns många bitar kvar, fler stängda dörrar, men det är här jag är idag med min beskrivning av min far som skulle ha kunnat vara 80 år om han bara hade valt att leva sitt liv på ett annat sätt. Jag är idag nästan exakt lika gammal som han var när jag föddes. Hans återstående 32 år i livet blev en kamp.
Det har funnits en stor bitterhet över att det blev så som ingen vill
att det ska vara. Det finns flera andra som har gjort och som
fortfarande känner på ett liknande sätt. Jag kommer inte att fira något
som hade kunnat vara en 80-årsdag imorgon, men jag har lärt mig att inse
mitt arv och att allt inte enbart är av ondo så som jag kanske en gång
gjorde.
Det är långt ifrån en fullständig biografi jag skrivit ner, men det är min berättelse om en pappa som hade kunnat vara så mycket mer än det jag fick uppleva.
Carl Tage Gottfrid Kjellberg 1930-03-17 — 2002-01-09
Andra bloggar om: pappa, födelsedag, liv, död, förälder