En påminnelse om livet och döden

Läser Frida Darells bok "Guldvingar".

Det är samma Frida som har varit med i två omgångar av "Himlen kan vänta" på svt där vi kunde följa hennes och några andra personers kamp emot svåra sjukdomar.

För Fridas del handlade det om cancer som drabbade henne när hon var 25 år och det är hennes egna ord om detta som boken handlar om.

Jag tyckte om hennes varma personlighet redan i serien på tv och hon var den av de som deltog där som jag berördes allra mest av.

Vi sidan om hennes personlighet så var även det faktum att hennes kamp så mycket påminde mig om den kamp som min vän Anders genomgick och genomled 2006-2007. Tyvärr slutade inte hans kamp så bra som det gjorde för Frida. Den avslutades istället i början av augusti för snart 3 år sedan.

Det jag nu ser när jag läser boken är att Frida till och från befann sig på hematologen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg under ungefär samma tidsperiod som den då Anders kamp pågick.

Samma tidsperiod. Samma kämpaglöd. Samma sjukhus. Två olika öden.

Det är absolut ingenting att längta efter men jag tror ändå att det är nyttigt att göra sig påmind om vad som faktiskt kan drabba oss närhelst vi minst anar det.

Fridas bok är bra på detta och den kastar mig tillbaka 3 år i tiden till en kamp som inte alls slutade så som vi alla hoppades.

Jag började läsa den igår på besök hos bekanta och fortsatte idag på förmiddagen i deras trädgård. Det som då slog mig helt plötsligt var att jag satt där på deras gräsmatta och att jag befann mig inte mer än 500 meter ifrån den plats där Anders fick sin sista vila och 150 meter, rakt framför ögonen på mig, ifrån lokalen för minnesstunden efter begravningen.

Det är nyttigt att ibland påminnas om den sårbarhet som kan finnas bakom hörnet. Den här boken och dagens sammanträffande är ett sådant tillfälle för mig.