En jul som blir den första

Julen 1972

Ett halvår har passerat sedan min mamma gick bort.

Det är sex månader som innehållit avslut på många olika sätt. Från bortgången i juni, efter kampen och det till sist ofrånkomliga, till en begravning månaden efter som blev ett fint avslut, till att hantera färdigt alla praktiska saker i smått och stort.

Nu står vi inför en stundande julhelg som blir något annorlunda än hur det varit i hela mitt liv. Den första utan någon förälder i livet. Dom 15 senaste åren har mamma funnits ensam kvar och åren dessförinnan fanns även pappa där.

Just julklappar var ju något som min mamma i alla år älskade att köpa och ge bort i den mån hon kunde. De sista åren blev det ofta så att hon inte själv orkade åka ut och köpa paketen själv. Istället fick vi barn köpa de paket hon skulle ge bort till sina barnbarn.

Julen har alltid varit ett tveeggat svärd i mitt liv. Framför allt åren när både mamma och pappa levde. Å ena sidan förväntan och förhoppningar. Å andra sidan så många gånger besvikelse och ibland ren sorg. Inte minst under uppväxten fanns besvikelsen och sorgen nästan alltid närvarande när det var jul.

Så är det inte längre och så har det inte heller varit sedan 2002 när jag träffade min fru och vår gemensamma resa in i ett familjeliv började. Att skiftet skedde då beror dock i första hand på att det var året min pappa dog och med det huvudorsaken till besvikelsen och sorgen.

Efter 2002 har det skapats nya traditioner. Jag har inte längre några jobbiga möten och tillfällen i juletid som jag på förhand inte vill uppleva. Det är i en omgivning med människor och situationer som känns bra. Det har också handlat om att låta mina egna barn få uppleva julen på det sätt som jag ofta inte fick göra.

För mig är Hard candy christmas med Dolly Parton, River med Tracey Thorn eller Another lonely christmas med Prince sådana jullåtar som berör mig mest.  Någonstans är jag oerhört glad över att mina barn hatar när jag spelar julmusik som är melankolisk och sentimental, så som dom ändå är, och istället vill lyssna på glad julmusik.

När mamma nu den här julen för första gången inte finns med som en del av min jul så är det kanske ett större skifte än vad jag anar så här en vecka före julhelgen. Det som varit en jultradition på annandagen de flesta av de senaste 15 åren blir i år utan henne men med bibehållet möte med de av mina bröder som varit en del av den här dagen dessa åren. Det känns som ett bra sätt att länka vidare en tradition men i ny tappning.

Någonstans i allt detta känner jag, nästan med lite dåligt samvete, att den här julen är den allra första jag närmar mig utan att ha någon av de jobbiga känslorna och tankarna som alltid har funnits med mig på ett eller annat sätt alldeles oavsett att det inte varit motiverat på många år nu.

Avskedet till mamma skedde rent fysiskt i våras och början på sommaren. Denna den första julen utan att hon är med får någonstans bli ett budskap i juletid till alla dom barn som idag får sina besvikelser och sorger över att inte kunna uppleva den julefrid och den glädje som det borde vara.

Tänk om alla dom barnen dels kunde förstå att den där perfekta julen inte finns heller där man tror att den existerar. Tänk om det gick att berätta för dom det och samtidigt inge lite hopp i deras liv om att det kan bli bättre eller till och med riktigt bra med tiden. Ärren kan sitta kvar länge liksom besvikelsen och sorgen, men att försöka släppa den är nödvändigt för att hitta till en harmoni både till julen och livet i stort.

Jultraditioner kan vara bra men kan också vara förödande. Våga skapa dina egna traditioner kring julen på samma sätt som att du styr dit liv i övrigt och bryt dåliga mönster och ett umgänge du inte mår bra av så fort du själv är stor nog att göra det. Innan dess får man förlita sig på sådana livbåtar i livet som fanns när jag var liten och som i alla fall gjorde det lite bättre.