Söndertrasade löften

Imorgon var det friluftsdag.

Han hade stått där vid hyvelbänken i källaren större delen av kvällen och tålmodigt gjort i ordning sin fiskeutrustning. Det var något han hade lärt sig och visste hur det skulle se ut. Det tog tid men det gick.

Metreven ska vara ungefär lika långt som själva spöt. Hur kroken skulle knytas visste han och att det mellan krok och flöte skulle sitta ett blysänke visste han också. Inga problem egentligen även om han gärna hade fått den hjälpen som han bett om.

Men det var en av alla dessa dagar, eller snarare kvällar, när ett löfte inte var något som infriades. Det var ett löfte som försvann någonstans i en dimma av öl och brännvin.

Hans pappa, den händige mannen och kunnige fiskaren, hade lovat att efter arbetet ordna till den fiskeutrustning som hans son skulle använda på skolans friluftsdag dagen efter.

Löftet försvann och hans son gjorde allt på egen hand innan han gick upp och gjorde sig i ordning för att lägga sig.

Strax innan han skulle lägga sig hördes det hur pappan var där nere i källaren. Ytterligare en stund senare hörs han ropa efter sonen och be honom komma ner. Med tanke på att han visste att det var en av de där dagarna så var det inte med entusiasm som sonen tog trappan ner till källaren och hyvelbänken där han själv stått någon timme tidigare.

Väl där faller all den uppbyggda glädje över vad han själv presterat tidigare i kras. Han ser sin pappa klädd enbart i kalsonger, och med en berusning långt bortom någon kontroll, med sin fiskekniv i högsta hugg stå med sonens fiskeutrustning och en kapad fiskelina tillsammans med flötet, sänket och kroken tillbaka på ruta ett.

Allt det som tålmodigt hade placerats på rätt ställe hade på någon minut totalt förstörts av hans pappa som nu, fem timmar efter att hans löfte egentligen skulle infrias, har fått för sig att hjälpa till med det som behövde göras.

Vad han skulle göra nu visste han inte. Han orkade inte att ställa sig själv och en gång till göra allt det som tagit honom hela kvällen att göra färdigt på egen hand. Just då var morgondagens friluftsdag en fullkomlig utopi. 

Att efter den smällen ta trappan upp, gå till sitt rum och lägga sig utan att ha en enda aning om hur han skulle lösa det var, även om det var en känsla som han alltför väl kände igen, outhärdligt jobbig. 

Först ännu ett löfte som inte blev verklighet. Sedan en egen insats som höjer humöret och självförtroendet för att sedan bli totalt golvad av en suddig insats som bara saboterade allt det som var förberett att fungera.

Tidigt nästa morgon, långt innan han normalt sett går upp, blir han väckt av sin äldre bror som fortfarande bor hemma. Han hade inte varit hemma kvällen före, men hade förstått vad som har hänt och att hela fiskedagen med klassen bokstavligt talat låg söndertrasad i källaren. 

Även om han inte på något vis var någon fiskare så kunde han ändå på ett bra sätt hjälpa till att få ihop en hjälpligt fungerande utrustning som gick att använda under dagen.

Någon större fiskelycka blev det inte. Det största nappet var när kroken istället fastnade i örat på en av klasskpompisarna. Men nappade gjorde det alltså till slut även om varken flötet eller sänket hade så stor inverkan på det nappet.

Läs även andra bloggares åsikter om löfte, svek, barndom, föräldrar, barn