Träningshaveri

Nu är det dags för en portion gnäll och självömkan.

Min träning som har flutit på så bra har fått ett minst sagt abrupt uppehåll. Efter några intensiva dagar i månadsskiftet juni/juli, när jag sprang 3 gånger på 5 dagar, så fick jag ont i höger knä. Jag var även ute 9 juli på en runda som var vidrig.

Sedan har jag låtit bli för att mitt knä ska bli bra. Det onda har flyttat sig från utsidan till insidan och i morse kändes det helt okej. Men känslan var inte rättvisande och en runda på 4,5 km var inte heller den här gången rolig någonstans.

Knät kändes hyfsat så länge det inte var nedförslutning och rundan var ännu en gång en kämpainsats. För sluta springa och gå hem är ju dumt…

Jag sprang hela vägen och när jag sedan väl kom hem så har smärtan mitt under knät varit djävulsk och just nu känns ett långvarigt uppehåll som helt omöjligt att undvika.

Jag inser ju vad det beror på. Det är fortfarande så att jag borde ta det lugnare och inte, nästan varje gång, springa mer eller mindre maximalt av vad jag klarar av. Kroppen klarar inte det och den här gången är det knät som stoppar allt.

Så just nu känns min plan av träning som ett enda stort haveri. Tankarna innan semestern om att ta såna där sköna morgonlöpningar innan frukost och även ge sig ut på längre distanser känns idag mycket avlägsna.