Category: Träning

2 kr per km

Jag kommer att skänka 2 kronor per avklarad kilometer löpning under 2013.

För att göra detta har jag startat upp en insamling hos Cancerfonden där jag vid varje månads slut kommer att sätta in 2 kr x månadens avklarade antal km.

Om jag springer som jag satt upp som mål ska 1500 kronor sista december vara inom räckhåll, men det är ju  så att den som tycker att Cancerfonden rent generellt är en bra grej givetvis kan bidra med en slant till min insamling.

Eller varför inte starta en egen insamling för att se hur många kronor dina kilometer kan ge till Cancerfonden eller någon annan viktig organisation?

Några andra som genomför liknande insamlingar under året är Springcalle som skänker 10 kr träningstimme till Diabetesforskning och Kristian Ekfors som sedan 2010 skänker 1 kr per löpt kilometer till Cancerfonden.

Mål

Under 2012 var mitt enda tidsmål att springa 10 km i Kretsloppet under 50:00.

Detta gjorde jag med råge när jag sprang på 47:32.

För 2013 finns ett helårsmål som går ut på att genomföra minst 100 löppass på 365 dagar jämfört med de 86 som blev av 2012.

Det djärva tidsmålet för 2013 är att kapa ytterligare 2 minuter och 33 sekunder på mitt milresultet och gå under 45 minuter.

Sedan är även ett första Göteborgsvarvet något som ska klaras av.

Resultat

Jag har ännu så länge inte deltagit i mer än två lopp vid sidan om min träning på egen hand:

2012-09-17 # Kretsloppet i Borås 2011 # 10 km  - 52:11

2012-09-15 # Kretsloppet i Borås # 10 km # 47:32

Personliga rekord:

1 km # 2012-10-18 # Träning # 4:26

5 km # 2012-09-15 # Kretsloppet i Borås # 23:18

10 km # 2012-09-15 # Kretsloppet i Borås # 47:32

 

Jag ger 2 kronor per kilometer till Cancerfonden

Att sätta upp mål för min löpning är en del för att peppa mig själv.

Inte minst när det så här års kan kännas lite motigt att ge sig ut så är det nog viktigt att ha sådana uppsatta målsättningar som sträcker sig över året och är beroende av hela årets träning.

100 löppass under 2013 var det första målet jag satte upp. Det är grundat på de 86 pass det blev 2012.

Sedan har jag lagt till ett antal lopp som mål att genomföra samt det djärva, och kanske utopiska, målet om att springa milen under 45 minuter.

Nu har jag dessutom satt upp något som inte är ett mål utan ett löfte rakt av. Jag kommer att skänka 2 kronor per avklarad kilometer löpning under 2013.

För att göra detta har jag startat upp en insamling hos Cancerfonden där jag vid varje månads slut kommer att sätta in 2 kr x månadens avklarade antal km. För januari har det resulterat i 102 kr som nu finns där.

Om jag springer som jag satt upp som mål ska 1500 kronor sista december vara inom räckhåll, men det är ju  så att den som tycker att Cancerfonden rent generellt är en bra grej givetvis kan bidra med en slant till min insamling.

Eller varför inte starta en egen insamling för att se hur många kronor dina kilometer kan ge till Cancerfonden eller någon annan viktig organisation?

Några andra som genomför liknande insamlingar under året är Springcalle som skänker 10 kr träningstimme till Diabetesforskning och Kristian Ekfors som sedan 2010 skänker 1 kr per löpt kilometer till Cancerfonden.

2012 – en personlig sammanfattning av ett unikt år

Ännu ett år som gått.

Ett år som är unikt precis som alla andra år.

Men just 2012 har det ovanligt unika i sig att det innehåller en lång ledighet och den resa som tog hela familjen runt jorden under 11 oförglömliga veckor i februari, mars och april.

Allt detta avhandlades på vår reseblogg Lost in Paradise före och under resan. Efter resan sammanställde vi en bok om våra erfarenheter varvat med delar från bloggen. Om detta gjorde bland annat Borås Tidning ett reportage i augusti.

2012 är också året när det passerade 10 år för några milstolpar i livet.

I januari var det 10 år sedan min pappa dog med allt vad det då innebar, vad som hade varit innan dess och de år som gått sedan denna dag. Om detta bloggade jag på nyårsdagen 2012: Till min pappa – tio år senare.

I mitten av april, den 19 april närmare bestämt, var det 10 år sedan jag träffade Katrin för första gången och mitt liv tog den 180-graderssväng som jag fortfarande lever så gott i.

Strax innan vi drog iväg på vår resa blev min mamma sjuk och ovissheten då var absolut ingen ultimat uppladdning för en så lång frånvaro från Sverige. Allt detta har senare under året landat i en visshet och något som utifrån omständigheterna har fått en bra lösning.

Vi kom hem igen lagom till försommaren i Sverige. Att det sedan aldrig blev någon riktig sommar 2012 är en annan sak.

Under hela vår resa hade jag hållit igång och sprungit i alla länder och på mer eller mindre makalösa rundor. Jag fortsatte givetvis att springa när vi kom hem, men redan i mitten av maj blev jag sjuk. Först inte så allvarligt, trodde både jag och läkaren, men det visade sig sedan ha utvecklat sig till en lunginflammation som bokstavligt tog ner mig på jorden igen.

Återkomsten till en kondition värd namnet kändes i mitten av juli som avlägsen, men det tog sig snabbare än vad jag trodde och väl framme i slutet av augusti kändes det riktigt bra igen. I det som blev årets stora mål, Kretsloppet i Borås i mitten av september, sprang jag mig under mitt optimistiska mål på 48 minuter.

Barnen blir större, mer självständiga och på många sätt “enklare”.

N är mitt inne i första klass och fortsätter imponera med att lära sig saker på ett vis som är helt galet ibland. Hennes klurighet kommer snart att slå mig på fingrarna i olika diskussioner.

M har en termin kvar tills det är dags för förskoleklass på den riktiga skolan för henne. Hon är den luriga tjejen som lär sig saker utan att vi märker det och som har utvecklat sig själv till en sofistikerad retsticka vilket inte minst hennes storasyster får leva med.

Trots allt annat som har hänt så är det vår resa som ständigt återkommer i tankarna och som är det som signerar 2012 för mig.

Denna resa är givetvis ren lyx att ens kunna genomföra. Det är också en lyx att kunna vara tillsammans med sin familj så länge, varje dag, vecka ut och vecka in utan stress och press med måsten samtidigt som man ändå vet att det finns en fast punkt i tillvaron att återvända till. Lyxen är också att det skapar ett perspektiv på tillvaron som vidgar vyer och skapar möjligheter i det stora och det lilla i livet.

En blick in i 2013 säger att det blir ett par skidveckor i Sälen/Idre, en ny resa tillsammans med mina fem bröder till Berlin i slutet av sommaren och kanske, kanske en ny långresa i kortare format i slutet av året. Till det kommer allt annat som bara händer i vardagen med glädje och sorg antingen man vill eller inte.

Vi kommer att fortsätta leva vårt liv med Bollebygd och vårt hus som en bas på perfekt plats för vår tid i livet just nu.

Jag kommer att fortsätta springa med ett mål att klara Göteborgsvarvet på en anständig nivå i maj månad. Just nu är motivationen sisådär, men den kommer nog tillbaka tillsammans med ljuset.

Även om det inte finns en spännande lång resa bara en månad in i framtiden, som det gjorde för ett år sedan vid den här tiden, så känns det ändå som att det är ett bra år som snart kommer.

—–

Tidigare har jag sammanfattat musiken i mitt liv 2012.

Höstrusk, motivationshöjare och NYC Marathon

Motivationen att bege sig ut och springa har varit något sviktande sedan mitten av september. I alla fall är känslan den.

Samtidigt så verkar det som om motståndet ändå inte är värre än att frekvensen och antal km håller en hög nivå även när mörker, regn och allmänt höstrusk inte minst på vardagskvällar är miserabelt.

Att ge sig ut med långkalsonger, mössa, pannlampa och reflexväst i pissregn kräver en gnutta mer för att verkligen bege sig ut, men det är nästan ännu skönare när man väl kommer hem än en solig sommardag.

Veckorna efter Kretsloppet i mitten av september var extremt tråkiga ur träningssynpunkt. Men oktober har trots känslan inneburit drygt 7 mils löpning på 11 rundor. Tittar jag på den senaste 12-månadersperioden så är det faktiskt en enorm skillnad:

De blå staplarna är antal km och den gröna linjen antal rundor per månad.

Någonstans i bakhuvudet börjar det nu gnaga en stor fet fråga om varför jag anmälde mig till Göteborgsvarvet i maj 2013. Men det ska nog ordna sig det med.

Förra vintern, innan vi drog iväg runt jorden, så testade jag att springa med broddar dom gånger det var snö och is men det fungerade inte alls.

I år har jag tänkt att gå till en däckfirma och få dubbar i dom skorna som jag ändå måste byta till våren. Inga isracing-dubbar utan vanliga personbils-dubbar…

Det där med med motivation av andra är inte helt enkelt att hitta tycker jag. Jag läser tidningen Aktiv Träning varje månad, följer en del olika bloggar men det är få som riktigt lägger sig på den nivå jag tycker är inspirerande.

En som dock lyckas bra med detta är Petra Månström som med mottot “Hellre snygg än snabb” skriver på SvD:s Maratonbloggen. Hon tränar enormt mycket och springer lopp oftare än vad jag tränar känns det nästan som. Men hon lyckas förmedla sin träning och sina tävlingar på ett enormt bra sätt.

På söndag avgörs årets New York City Marathon och i spåren av stormen Sandy blir det ett lite annorlunda lopp än vanligt och tillägnas de som drabbats av stormen.

När jag tvekar över varför jag anmält mig till Göteborgsvarvet så är givetvis ett maratonlopp ren och skär utopi. Men om jag bara ska springa ett enda maratonlopp i livet så är det just New York City Marathon som gäller.

När nu november är här, med normaltid och om möjligt ännu dystrare väder, så får jag ser om det går att hålla uppe samma frekvens och äntligen få till lite nödvändig uppbyggnad av vissa muskler som är av tunnaste slaget. Det är bara det att om motivationen att ge sig ut i toppluva och långkalsonger i mörker är tufft så är det ingenting mot att slava sig ner och träna styrka.

 

 

Kretsloppet 2012 – PB med en känsla av något bättre

Igår var det examen för årets träning. Kretsloppet i Borås och 10 km tillsammans med runt 5 000 andra deltagare.

Förutom att jag själv sprang så var också min fru och fyra av mina bröder med och sprang. Den femte brodern är på Rhodos och kurerar sina sargade knän. Tillsammans med bröderna bildade vi laget Band of brothers. Det känns som om både jag, fru och bröder tog oss runt och var relativt nöjda med resultaten faktiskt.

För egen del var det djärva målet att springa under 48 minuter. Förra året sprang jag samma bana på 52.13.

Det kändes bra innan start och de först 2 km gick också relativt lätt men mycket snabbare än jag planerat (4,43 och 4,31). Efter det började det att kännas som om jag fick kämpa hela tiden. Ingenting var så enkelt som jag hade hoppats på, men trots detta så gick det snabbt nog. Första 5 km passerades om nytt personligt rekord (23.18).

Även kilometer 6, 7 och 8 fortsatte på samma sätt, tungt men tillräckligt snabbt. Med ett par kilometer kvar visst jag att om det inte inträffade något dramatiskt med en skada eller total kollaps så skulle jag klara min målsättning.

Backen vid Caroli kyrka mitt i Borås var en pärs även det här året men väl i mål, rejält trött, så stannade klockan på 47.32,90. Nytt personligt rekord på milen med drygt 2 minuter och 4.40 snabbare än förra årets resultat i Kretsloppet.

Jag är givetvis grymt nöjd med att ha klarat det mål jag hela tiden strävat mot och det sker trots den lunginflammation jag hade i maj/juni som tog ner rejält på konditionen. Men med ett drygt dygns perspektiv på det hela så kan jag ändå känna att det skulle kunnat gått ännu bättre. Känslan var mer kämpig än med det flow jag hoppats på. Kanske för att tempot var 15 sek/km snabbare än vad jag någon gång tidigare presterat på sträckan, vilket givetvis ska kännas andra halvan. Men den kom tidigare än vad den borde och något säger mig att kroppen inte var helt hundra trots allt.

Vad som nu ska bli målsättningen är nästa fråga. För någonstans så måste jag ha ett mål för att känna meningen med att ge mig ut och springa. Det räcker inte för mig att göra det för skojs skull. Det måste finnas något mer att sträva mot.

Göteborgsvarvet i maj nästa år är en sådan sak och med bra träning i höst, vinter och vår så är en målsättning där att hålla 5 min/km och därmed springa runt på 1.45. En del av den målsättningen är att försöka seeda mig till en bättre startgrupp än längst bak där jag hamnar som nybörjare.

Ett sätt att göra det hade varit att ha sprungit 34 sekunder snabbare igår. Under 47 minuter i ett millopp kan man tillgodoräkna sig. Andra sätt är att springa speciella seedningslopp tidigt nästa vår. Ett av dessa går på City Race Arena i Frihamnen i Göteborg 24 mars där man springer 10 km. Min tid igår skulle i det sammanhanget flytta mig från startgrupp 18 till startgrupp 9 vilket givetvis är en enorm skillnad. Ett tag funderade jag på att springa halvmaraton-distansen på Göteborg Marathon i mitten av oktober. Under 1.45 hade kunnat användas som seedning men det känns inte aktuellt längre. Det känns för tufft att ge sig på just nu.

Istället får det övergå till lugn och fin höstträning framöver. Det sker efter den snabbaste milen i livet och och med känslan att det kan gå ännu snabbare…

 

 

När träning framkallar dom bästa av idéer

Det här veckoslutet var planen att test min milform och springa mig under 50 minuter. Det blir sannolikt inte så på grund av ett mindre träningsuppehåll i 1,5 vecka med trötthet och förkylningskänslor i halsen. Med tanke på lunginflammationen i maj/juni så är jag extremt vaksam på den här typen av tendenser. Jag hade förmodligen inte avstått träning med samma känsla före lunginflammationen.

Sprang igår igen och det kändes helt okej, men därifrån till att pressa på i en mil snabbare än någon gång tidigare känns inte speciellt smart med tanke på att det överskuggande målet med Kretsloppet 15 september närmar sig med stormsteg.

Annars är augusti en bra månad till. Jag har hållit mig till min plan och rent praktiskt så innebär det, trots 2-3 missade pass, att det är den månaden där jag klarat av flest antal kilometer (71). Det beror till stor del på det långpass som ligger med varje vecka, där målet är 11-15 km i relativt lugnt tempo. Jämför det med förra sommaren där kroppsliga skador satt käppar i vägen för att kunna ha tillräckligt uthållighet inför Kretsloppet så tror jag ändå att jag, om det inte kommer till något mer, ska kunna prestera ner mot mitt mål den 15 september.

En annan bra grej med att ge sig ut och springa, om man lyckas plocka bort det fulla fokuset på tider och annat, är hur bra det kan vara på att rensa hjärnan. Jag brukar inte uppleva det så ofta, men när jag var ute igår så tror jag att jag löste ett helt nytt flöde i vårt IT-system på jobbet som före det kändes extremt komplicerat. Efter några samtal med olika berörda personer så visar det sig också kunna fungerar nästan exakt så som jag sprang mig fram till.

Nu är det som sagt lite av spurten inför det lopp som ändå ska visa vad träningen har bidragit till det senaste året. Efter det får vi se hur frekvent löpningen blir under hösten. Kanske, kanske kommer jag att ge mig på att springa Göteborg halvmaraton i mitten av oktober, men det får vi se om en månad. Oavsett så är det långsiktiga målet inställt på Göteborgsvarvet i maj nästa år och bara av den anledningen vore det gott att ha sprungit ett lopp som är så långt före det även om det inte i övrigt går att jämföra loppen.

Full fart mot målet

Efter en riktigt bra juli och halva augusti så har min träning artat sig på allvar igen.

Det har blivit arton löprundor och fyra cykelrundor under tiden efter lunginflammationen. Fram till början av augusti tog jag det lugnt för att helt säkert inte fresta på lungorna mer än nödvändigt, men efter det har jag testat med lite tuffare rundor.

Jag har dessutom, för första gången, gjort en riktig träningsplan som löper på fram till Kretsloppet om en månad. Det handlar om tre pass i veckan av varierande slag. Ett intervallpass, en långrunda på mer än en mil och ytterligare en löprunda alternativt en cykelrunda. Det ligger också med två egna testlopp, ett på 5 km och ett på 10 km, där det förstnämnda redan klarats av med önskat resultat (24 minuter – 4,48/km) och där miltestet ska ske om 2,5 vecka.

Målet på milen är i första hand att ta mig under 50 minuter och med tanke på 5 km-tiden känns det faktiskt helt rimligt utan större problem. Det andra målet på den sträckan är också målet för hela den här planen – att springa Kretsloppet under 48 minuter.

Det känns som en bra mix där intervallerna gör benen pigga och långrundorna skapar en bättre uthållighet. Det där med att cykla som komplement till löpningen är bra. Problemet är bara att det spelar ingen roll vilket håll man cyklar åt ifrån Bollebygd – det är backar och berg överallt..

Små, små steg tillbaka till formen igen

För ett par månader sedan vet ni att min form var strålande. Sedan kom sjukdom och lunginflammationen som konditionsmässigt tog ner mig rejält i källaren.

Efter att ha lyssnat på vad farbror doktorn ordinerade efter medicineringen, med en vecka av lugn efter denna, så tassade jag igång lite försiktigt förra tisdagen med en “löprunda” på drygt 3 km.

Det var mer eller mindre gångtempo med målet att inte anstränga pulsen över 130. I de backar som fanns var det i princip promenad det handlade om och en känsla av andnöd. 6,52/km var premiärtempot.  Kände mig också irriterad i halsen dagarna efter detta men det visade sig som tur var enbart handla om gräspollen.

En ny runda i lördags på 5,7 km kändes klart bättre och den följdes upp av 15 km cykel i söndags som även det kändes över förväntan.

Sedan har jag sprungit 5,7 i tisdag och 6,2 idag med ett ökat tempo men med en bibehållen kontroll så att pulsen inte går upp över 160. Idag var jag nere under 6 min/km igen vilket inte på något vis är det viktigaste. Det är istället känslan att formen kanske ändå kan komma tillbaka på ett helt okej sätt lite snabbare än vad jag i mina mörkaste tankar trodde.

Det viktigaste ytterligare någon vecka är att inte pressa mig så att pulsen stegras i de tyngre partierna.  Pulsklockan är i det här sammanhanget nästan oumbärlig för att jag inte ska springa på fel sätt. Den visar också vilken enorm skillnad det är på formen nu och för ett par månader sedan. På den rundan jag sprang idag var tiden vid 5 km 29,15. Samma passering, och med i princip samma puls fram tills dess, den 15 maj var 26 minuter blankt.

Oavsett hur fort jag kommer i riktig form igen, och om mitt egentliga mål på milen under 50 minuter går att nå innan Kretsloppet i september, så är det ända skönt att vara igång igen utan att det känns allt för jävligt. Faktum är att benen känns enormt pigga och hade det bara varit dom som bestämt skulle jag sannolikt ha tagit död på mig en runda som den idag…